Ännu en dag, ännu ett bråk i Vänsterpartiet.
Det finns ingen brist på frågor att ta itu med i Sverige. Järnvägslinjer läggs ned, sjuksköterskor sparkas, fossilutsläppen ökar. Sveriges förslummade arbetsmarknad sätter stopp för Europas största gröna batterifabrik. Och ja – Sveriges regering skyddar Israel i FN medan landet jämnar Gaza med marken.
Men Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar ges ingen möjlighet att prata om de här sakerna. I stället måste hon svara på frågor om antisemitiska uttalanden från lokala partiföreträdare.
Eller som i fallet med Kristofer Lundberg, ordförande för Vänsterpartiet i Angered: pysselbilder i sociala medier på hans handmålade banderoll som hyllar en PFLP-soldat, komplett med ansiktsmaskering och AK47. Gruppen är visserligen socialistisk och sekulär, men deltog i Hamas blodiga attack den 7 oktober.
Om Vänsterpartiet går med på denna utpressning blir det fortsatt enkelt att avfärda partiet som oseriöst
De flesta socialister och Palestinavänner vill fokusera på budskapet om fred i Gaza, och ett stopp för ockupationen och bosättningarna, utan att behöva förknippas med en gerilla som har tagit på sig delansvar för ett terrordåd. Men Kristofer Lundberg säger i stället att det är ”för lättvindigt att bara förkasta dem” (Dagens ETC, 29/8). Om man nu har dubbla känslor inför mördandet av 797 civila, hade det räckt med att inte hylla de skyldiga. Men det var tydligen svårt nog.
En sådan individ tycker alltså 31 fria Palestinaföreningar att det är värt att slänga bort sin trovärdighet på, i stället för att fokusera på det överordnade budskapet om fred. I ett brev till Vänsterpartiets ledning skriver de att om inte partiet behåller Lundberg så kommer de att uppmana sina följare att inte rösta på dem i nästa val.
Om Vänsterpartiet går med på denna utpressning blir det fortsatt enkelt att avfärda partiet som oseriöst. Inte bara av högern och dess tidningar – det är förväntat – men även av allierade gröna och socialdemokratiska partier, och inte minst av väljarna. Det räcker nämligen inte med att hålla med ett parti på pappret. Man måste även tro att partiet är kapabelt att driva igenom förändringarna, samt att det är demokratiskt pålitligt. Det blev tydligt i EU-valet, där Jonas Sjöstedt kombinerade hård kritik mot Israel med reformförslag inom klimat och arbetsrätt – samtidigt som han tydligt tog avstånd från Hamas. Då slöt också väljarna upp.
I sin drygt hundraåriga existens har Vänsterpartiet aldrig suttit i regering. I stället har man fokuserat på global solidaritet med rättfärdiga kamper i Vietnam och Latinamerika, medan Socialdemokraterna har fått styra landet tillsammans med LO och den övriga arbetarrörelsen.
Så länge arbetsdelningen i grova drag har sett ut så har man också kunnat låta lokalpolitiker härja fritt. Men på senare år har man velat förändra den här ordningen och visa sig regeringsdugliga, samt visa för arbetarklassen att man framför allt är till för dem. Sådana debatter har dock det senaste året dominerats av socialdemokratiska aktörer, som tankesmedjorna med Katalys i spetsen. Till vänster har fokus legat på Israels folkrättsbrott i Gaza.
Man hade kunnat tro att det därmed skulle vara en vinnande fråga för de västliga vänsterrörelserna, men det har tvärtom visat sig vara en källa till splittring.
USA är ett bra exempel. Som Jonas Algers skrev i Flamman var Joe Biden den mest arbetartillvända presidenten på länge. I samråd med Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez införde han ett ambitiöst investeringsprogram för klimat och industri, och gjorde i september 2023 historia genom att agera strejkvakt med bilfacket UAW. Bara veckor senare kom Hamas attack, och Bidens arv lär i stället präglas av hans stöd till Israels brutala fördrivningskrig mot palestinierna. I somras drog socialistförbundet DSA dessutom tillbaka sitt stöd till Alexandria Ocasio-Cortez, samtidigt som organisationen har säckat ihop sedan guldåren när de kampanjade för Bernie Sanders.
All energi bränns på uppslitande gräl, medan företrädarna tvingas prata om oregerliga individer snarare än den politik man kommit överens om på kongressen
Liknande konflikter har vi sett i Frankrike, där Jean-Luc Mélenchon njöt av att skapa sprickor i vänsteralliansen Nupes med tvetydiga uttalanden om Hamas och judar. I danska Enhetslistan har precis partigruppen Röd vänster gjort uppror mot Pelle Dragstedt med krav på att dra sig ur Nato och EU, stoppa vapenstödet till Ukraina och dra sig ur en överenskommelse mot antisemitism. Och i Sverige har Björn Alling bildat ett nytt parti efter att ha blivit utesluten för att ha anklagat sin partiledare för att ”slicka sioniströv”.
Trots att vänsterpartierna mest konsekvent står upp för palestiniernas rättigheter, står de absurt nog svagare i dag än för ett år sedan. All energi bränns på uppslitande gräl, medan företrädarna tvingas prata om oregerliga individer snarare än den politik man kommit överens om på kongressen – inklusive den rimliga kritiken mot Israel. Nu blir det dessutom lättare för de krafter i Socialdemokraterna som vill samarbeta högerut med Centerpartiet, och svårare för dem som vill se en vänsterallians i nästa val.
Visst är det hälsosamt för vänsterpartier med en livlig intern debatt, men det bygger också på att åsikter drivs på ett respektfullt sätt, och att majoritetsbeslut respekteras.
Inte minst skadas den palestinska saken. Med sin oförsonlighet försämrar Kristofer Lundberg och de 31 organisationerna vänstersidans möjligheter att vinna nästa val, och riskerar därför även att bidra till fyra år till av aggressivt proisraelisk politik. Jag hoppas att den rimliga majoriteten i vänstern och Palestinarörelsen talar den arga minoriteten till rätta innan den gör ännu mer skada.