Poeten, litteraturkritikern och journalisten Lars Ragnars Forssbergs romandebut Fint folk är en ursinning uppgörelse med Sveriges ekonomiska, politiska och kulturella elit.
Den är ett fullkomligt karaktärsmord på ett stort antal mycket lätt igenkännbara politiker, kapitalister och kulturpersonligheter.
I centrum står Nalle Rosenstake, en före detta näringsminister, som gjort principlöshet och opportunism till en konst. Han har gått direkt från utförsäljningen av det statliga telefonbolaget till konkurrenten, den avlidne telekom- och mediekapitalisten Hugo Malmstens koncern. Rosenstakes inflytande är fortfarande stort på landets statsminister och nu vill han han ”hjälpa till” i valrörelsen, genom att samtidigt berika sina nya uppdragsgivare med en privatisering av kassakon Vattenfall och kasta åt statsministern fräscha pengar till en tandvårdsreform, som ska vinna valet åt socialdemokratin. I vägen står en företagschef på läkemedelsföretag Novochem, tillika gråsosse, som inte vill bidra med pengar. Han måste bort och nu utnyttjar Nalle alla sina förtrogna i PR-branschen, kvällsspressen och kultureliten för att hitta en skandal och få honom avsatt.
Genom läsningen dyker nästan alla bekanta ansikten upp från ledarsidor, regering, företagsledare och kultursfär. De flesta i mycket träffande och nedgörande beskrivingar. Det är en modig bok som säkert redan gett Forsström ett antal fiender och säkert inte en bok som hela vänstern blir alltigenom glad för. Här ges kängor även ditåt och den passar nog dåligt under ett valår, när kritiken av socialdemokratin dragits ned till ett minimum. För den som inte läser med de valtaktiska glasögonen är kritiken mot en opportunistisk socialdemokrati, som helt tappat sitt fotfäste och sina principer, mitt i prick och mycket nyttig.
Vid läsningen blir det omöjligt att inte tänka på Bo Balderssons politiska satirdeckare och kanske ännu mer Jan Myrdals uppgörelser med principlösheten och karriärismen i socialdemokratin, till exempel. i Hemkomst och Karriär.
Nu räcker inte Forssbergs stoff riktigt till för att bidra till någon klassiker i den fina strindbergska traditionen av häcklande böcker. Men den bidrar med några svidande sanningar om vår tid, trots att historien säkerligen till mycket stora delar är fiktiv.