USA har intagit en avvaktande attityd mot de islamska domstolar som nu hävdar att de har kontroll över Somalias huvudstad Mogadishu. För omkring 30 år sedan var det USA, som genom sitt ombud Saudiarabien, understödde liknande krafter för att förmå landets dåvarande president Said Barre att överge Sovjetunionen och i stället vända sig till väst.
Då var Somalia en frontlinje i kalla kriget, i dag kan det vara slumrande naturtillgångar som bidrar till oron i landet vid Afrikas horn.
Somalia beskrivs ofta som ett klandominerat samhälle och de så kallade krigsherrar, som tills nu har dominerat landet, sägs basera sin maktställning på klantillhörighet.
I februari i år bildades några av dessa ledare med USA:s hjälp en allians, Alliansen för återupprättandet av freden och antiterrorism (ARPCT) i ett försök att stoppa den islamska gerillans framfart.
Laglöst Somalia
När rörelsen De islamska domstolarna intog Mogadishu i förra veckan stod det klart att denna strategi hade misslyckats. Rörelsen har vuxit fram bland grupper som har upprätthållit någon form av ordning i kontrollerade områden. I det närmast laglösa Somalia har de därför vunnit ett visst folkligt stöd. Även lokala affärsintressen finns med i bakgrunden.
Rörelsens ledare, Schejk Sharif Ahmed, anses vara moderat och har tagit avstånd från muslimsk fundamentalism. Andra framträdande personer inom domstolarna som Schejk Hassan Dahir Aweys – med på USA:s terroristlista – och Afghanistanveteranen Adan Hashi Ayro anses mer radikala.
Svag interrimregering
Den interrimregering med svag maktställning som finns i Somalia och som bildades i grannlandet Kenya 2004 har dock uttalat sig i försiktigt positiva ordalag om de muslimska domstolarna. Det kan tyda på någon slags nationell försoning och ses av flera bedömare som ett första steg mot normalisering.
Somalia vann sin självständighet 1960. Politiken dominerades först av en liten urban elit som för att stärka sin egen maktställning satsade på nationellt enande och utan nämnvärd framgång försökte motverka klaninflytandet.
När Siad Barre tog makten i en militärkupp 1969 och ville införa ”vetenskapliga socialism” i ett land där kapitalistklassen i marxistisk mening var närmast obefintlig och arbetarklassen frånvarande slutade det i katastrof. Först tvingades Barre vända sig till USA som bland annat tog över den sovjetbyggda flottbasen i Berbera. 1991 manövrerades han ut av andra ledare och tvingades fly landet. Sedan dess har Somalia saknat egentlig ledning. USA:s försök att under förevändning av ”humanitär intervention” invadera Somalia 1992 slutade även det i katastrof. Över 1.000 somalier dödades, men världen uppmärksammade mest att 18 USA-soldater fick sätta livet till.
Fragmentisering
Nu har USA kallat till ett internationellt möte om Somalia i slutet av veckan. Syftet är troligen att försöka få med viktiga västländer och helst också FN för något slags ingripande i Somalia.
Konflikten i Somalia kan tyckas enkel med olika krigsherrar som slåss om makten men faller också väl inom ramen för en ny form av globala konflikter där ekonomiska krafter eftersträvar fragmentisering snarare än enande. Syftet är att via lokala makthavare kontrollera områden som har ekonomisk och geopolitisk betydelsen.
Somalia har ett strategiskt läge vid Adenviken med arabiska halvön på andra sidan. Dessutom finns det gasfyndigheter och förmodligen också betydande olje- och andra råvarutillgångar i landet.
Mathias Wåg: Vd-führern pekar ut högerns nya riktning
Elon Musks handgest klyver det marknadsliberala lägret. Foto: Ios/Ropi/Zuma/TT.
Genom att heila tar Elon Musk den nyliberala rörelsen tillbaka till sina fascistiska rötter.
Det är inte bara Elon Musk som inleder året med en triumferande segerhälsning.
”Vallen har rämnat och det finns ingen återvändo. 2025 är den nya högerns år”, skriver Göteborgspostens liberala ledarskribent Adam Cwejman segervisst (12/1).
En efter en faller ledarna för den nyliberala mitten. David Cameron, Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel och nu också Justin Trudeau. Även arvet efter mer progressiva nyliberaler som Barack Obama, Göran Persson och Tony Blair är på väg bort. Bara Emmanuel Macron sitter ännu kvar, medan socialdemokratin är på väg i konservativ riktning.
Den nya högern har lärt sig av föregångarnas misstag och fått städa upp efter dem, skriver Cwejman. I Javier Milei och Giorgia Meloni ser han ett nytt hopp.
Intagna hindras fortfarande från
att studera. Foto: Radek Petrasek/CTK/Scanpix/TT.
4 300 kronor om dagen. Så mycket kostar det att hålla en brottsling inlåst. Samtidigt nekas han utbildning. Det är inget annat än samhälleligt självskadebeteende.
Visst är det absurt? De enda intagna som ens kan ställa sig i kö för att läsa upp betyg under fängelsetiden är de utan fullständig gymnasieexamen. De som inte kan svenska får köa till SFI. Men kan du svenska och har fullständiga gymansiebetyg – hur dåliga de än är – får du varken plugga upp dem eller läsa en yrkesutbildning. Och studier på högskolenivå är helt bannlysta från Kriminalvårdens anstalter.
Nu vill Kristdemokraternabygga kloster på Kumlaanstalten för att ge kriminella ”möjlighet till moralisk och andlig utveckling”. Långa fängelsestraff, menar KD, är slöseri om de inte förbereder den intagne för ett laglydigt liv. Så långt är vi helt överens. ”För detta krävs ett aktivt arbete med fokus på rätt och fel”, skriver de sedan. Det är inget fel på förslaget i sig – det är klart att värdegrundsbygge är en viktig del i rehabilitering. Men vad hjälper en god moral om det är allt den intagne har?
Föreställ dig en nymuckad kille. Sist han var fri var han tonåring. Han blev vuxen i fängelset. Han står där, utanför säkerhetsklass ett-anstaltens taggtrådsstängsel, med en Icakasse, ett brottsregister och skulder upp över öronen. Han ska uträtta mirakel. Utan bostad, laglydiga kontakter eller utbildning ska han vända blad och börja ett hederligt liv. Killen kanske har gått i kloster varje dag. Men som dramatikern Bertholt Brecht sade: Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral. Först kommer maten, sedan moralen. I nuläget ger vi honom inget av det.
I takt med att brottsligheten ökat och straffen skärpts sätts allt fler i fängelse, och under allt längre tid. Men det tar tid att bygga fängelser. Därför skapar Kriminalvården nu 700 nya platser på häkten och anstalter genom att göra om enkelrum till dubbelrum. På sin hemsida skriver de att: ”Vårt viktigaste mål är att minska återfall i brott – att bryta den onda cirkeln”. Om det verkligen är målet verkar Kriminalvården sikta med förbundna ögon. För verkligheten är att nästan hälften av de som suttit i fängelse återfaller i brott inom ett år efter muck.
Rehabilitering är ingen enkel uppgift. Men en början vore kanske att ge den där killen som står utanför stängslet med sin Icakasse en utbildning att luta sig mot. Någon färdighet som ger honom möjlighet att tjäna vita pengar och bygga upp en framtid.
Det är inte synd om kriminella. Och Kriminalvården ska inte sätta intagnas behov före samhällets. De har ju satt sig själva i den sits de är i. Så visst sticker det till i magen vid tanken på att vi ska curla kriminella till utbildningar. Men politik är inte magen. Politik är att välja samhällets bästa. Även när det känns orättvist. Och när en intagen kostar 4 300 kronor om dagen har vi inte råd att inte låta honom studera.
Amaryllis August under inspelningen av en scen ur Thomas Vinterbergs serie ”En familj som vår” i Lidköping. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
Sigge Eklunds nedbrända hus i Los Angeles är en påminnelse om att klimathotet drabbar alla.
Om Lars von Trier är den mörka stjärnan i dansk film, skildrare av det vridna, våldsamma och övernaturliga, är Thomas Vinterberg något annat. En konventionell berättare som kompetent guidar danskarna genom medelklassens familjeneuroser, som i Festen och genom dess livskriser som i En runda till. När nyheten kom om att Vinterberg planerade En familj som vår höjde många på ögonbrynen; teveserien skildrar inget mindre dramatiskt än nedläggningen av hela Danmark mot bakgrund av klimatförändringarna.
Där von Trier förmodligen skulle ha brett på med barocka undergångsscener beskriver Vinterberg en realistisk och byråkratiskt välorganiserad avveckling av ett land innan några katastrofer hunnit inträffa: i serien har Holland nyligen gått i konkurs efter dyra räddningsförsök medelst dränering, och danska regeringen bedömer att det är ekonomiskt orimligt att försvara landet mot det stigande havet. I stället sjösätts ett allomfattande utvandringsprojekt, varefter landet ska förvandlas till världens största vindkraftspark.
Det är hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket.
I centrum står Laura, en gymnasist ur högborgerligheten som under normala omständigheter nästan ansträngningslöst skulle ha gått en ljus och trygg framtid till mötes. Ingenting har förberett henne på något annat. När så utvandringsmaskineriet startar blir det uppenbart att inte alla danskar sitter i samma båt; hennes pappa, en välkänd arkitekt i smakfull sekelskiftesvilla, lyckas nyttja kontakter och tränga sig in i den smala kvot som migrerar till Frankrike. Hennes mamma, däremot, är sjukskriven frilansjournalist och får nöja sig med vad det allmänna kan erbjuda, en kommunalka i en förort till Bukarest.
Seriens mest brännande punkt är den desperation som uppstår när den välmående medelklassen upptäcker att den har hela sin förmögenhet bunden till dyra fastigheter som i ett slag blir värdelösa, och hur präktiga samhällsbärare utan ett ögonblicks tvekan försöker sko sig på insiderinformation av olika slag. Familjen splittras och Laura gör några fatala misstag som slungar ut henne i en flyktingodyssé genom ett fientligt Europa.
Resten av filmen är en utkavling av det gamla narrativa tricket ”ombytta roller”, och ett förfasat ”Tänk att det kan hända oss”. Det märkliga är att detta förfasande på ett psykologiskt plan – om än inte på ett konstnärligt – räcker långt. Mer sofistikerade än så är vi kanske inte. Att därtill se serien interpunkterad av TV4:s reklam, som på kornet fångar skitdrömmarna om husrenoveringar och ”genuina reseupplevelser i fjärran Östern” för bara 40 papp, förstärker den kognitiva dissonans som präglar klimatkrisen.
Trist nog behövs kanske tusen repetitioner av ”Tänk att det kan hända oss”, något omvärlden är full av. Bränderna i Los Angeles, och i synnerhet författaren Sigge Eklunds nedbrunna fuck-Sverige-kåk, var en sådan händelse. (Och jo, det är okej om man kände en snabb ilning av poetisk rättvisa, med tanke på att Eklund måste vara en av landets mest sorglösa lyxkonsumenter och flabbande guldkortsflygare).
Jag vill dock påstå att Danmark inte behöver lika många trista repetitioner som Sverige, och inte heller är lika förlamat av dissonans. Det är snarare hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket och beslutade dessutom om att återförvilda tio procent av odlingsmarken till år 2045. Rubrikerna i Sverige blev få, kanske för att Sverigedemokraterna så framgångsrikt argumenterat för att klimatomställning i lilla Sverige inte spelar någon roll, att det blir ohanterligt när ett ännu mindre grannland kavlar upp ärmarna.
Från Alingsås rådhus har nakenbilder skickats inom det ”Gingäng” som har försökt styra lokalpolitiken i hemlighet. Foto: Adam Ihse/TT.
Alingsås skakas av en penibel skandal med hemliga chattar, sexbilder från det laxrosa rådhuset, och ett tvärpolitiskt ”Gingäng” som styr kommunpolitiken i hemlighet. Deras främsta måltavla: vänsterpartisten Marcus Wallin.
”Toppolitikernas maktspel – sex, mobbning och hållhakar”. ”Kommunalrådet tog nakenbilder i kommunhuset”.
Rubrikerna från den charmiga kullerstensstaden nordost om Göteborg har varit kryddiga på senaste. I tisdags kunde Göteborgs-Posten avslöja att tre politiska toppnamn under ett drygt års tid haft en hemlig chatt kallad ”Gingänget”, varifrån de har diskuterat hur de ska styra kommunpolitiken i sin riktning.
– Det är en korruptionsskandal av sällan skådat slag. Det är extremt allvarligt för kommunen, säger Marcus Wallin (bilden), ordförande i Vänsterpartiet Alingsås, till Flamman.
Han var en av de personer som hamnade i skottlinjen för gruppen, som bestod av kommunstyrelsens ordförande, moderaten Daniel Filipsson, kommunstyrelsens vice ordförande, socialdemokraten Simon Waern – samt Vänsterpartiets tidigare gruppledare, en kvinna som inte namnges i texten.
”Dränk honom i ån?” skriver V-toppen om Marcus Wallin vid ett tillfälle, medan Simon Waern skriver: ”Det här är fan personligt. Du ska fan ingenstans. Han ska inte vinna.”
Det är årets fattigaste dag och det har precis börjat snöa. Det är årets fattigaste dag och du har aldrig varit vackrare. Det är årets fattigaste dag och jag lämnar på förskolan. Det är årets fattigaste dag och jag går hem och borstar tänderna i tre timmar. Det är årets fattigaste dag och jag blöder i munnen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva. Det är årets fattigaste dag och jag slutar skriva och börjar surfa. Det är årets fattigaste dag och jag twittrar att alla av oss ligger i rännstenen, men några av oss tittar på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och Maria Montazami bestämmer sig, nu får det vara nog – hon ska bli rik. Det är årets fattigaste dag och Mikey Madison berättar om det svåra med att spela strippa. Det är årets fattigaste dag och Dagens Nyheter skriver att du kan dra ned på dina utgifter, kanske kontakta de bolag du är skyldig pengar och göra upp en avbetalningsplan? Det är årets fattigaste dag och jag tackar nej till att medverka med nyskriven poesi i Ekonomibyrån eftersom Ekonomibyrån inte kan erbjuda något arvode för nyskriven poesi. Det är årets fattigaste dag och min bank, Nordea, bjuder in mig till ett webbinarium där en privatekonom pratar om omvärlden och tron. Det är årets fattigaste dag och samma privatekonom mailar tips på roliga och utbildande aktiviteter för barn i olika åldrar. Så pratar du pengar med barn på årets fattigaste dag, vilka barn som helst! Det är årets fattigaste dag och jag äter upp mitt exemplar av Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag gör det som en grej. Det är årets fattigaste dag och jag läser en essä av Aris Fioretos som fyller mig med thinspo på grund av omvänd psykologi. Det är årets fattigaste dag och jag stoppar fingrarna i halsen och kräks upp Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag måste borsta tänderna igen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva fanfiction. Det är årets fattigaste dag och Solvej Balle går och lägger sig, Solvej Balle sover i ett dygn och när Solvej Balle vaknar är det fortfarande årets fattigaste dag, för alla utom Solvej Balle, eftersom Solvej Balle typ är rik, jag vet inte. Det är årets fattigaste dag och jag mailar min fanfiction till Svenska Akademien. Det är årets fattigaste dag och jag somnar på soffan och jag drömmer. Det är årets fattigaste dag och jag sätter upp Lång dags färd mot natt tillsammans med alla barn som jag någonsin pratat pengar med. Det är årets fattigaste dag och vi, jag och barnen, frågar hur folk i Borlänge klarar sig och de svarar att man får använda det man har i sina gömmor. Det är årets fattigaste dag och vi kontaktar bolagen vi är skyldiga pengar. Det är årets fattigaste dag och vi hotar bolagen med våld. Det är årets fattigaste dag och vi är äntligen skuldfria. Det är årets fattigaste dag och jag vaknar på soffan med blodigt dregel över halva kinden. Det är årets fattigaste dag och jag sätter på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och jag messar dig, skriver att du aldrig varit vackrare, jag kan hämta på förskolan, kan du swisha 500 kronor? Och handla mat?
I Alingsås rådhus togs inte bara komprometterande nakenbilder – här styrde också ett hemligt ”gingäng” lokalpolitiken. Foto: Adam Ihse/TT.
Sexmobbing, våldsfantasier och smutsigt maktspel. Är det vad vi kan vänta oss när S och M ”tar ansvar” och bildar kartell i kommunpolitiken?
Det sägs ibland att kommunpolitik ofta handlar mer om personkemi än ideologi. Att det påståendet stämmer – och kan leda till giftiga konsekvenser – visar de chockerande avslöjanden som Göteborgs-Posten häromdagen gjorde kring kommunpolitiken i Alingsås.
I en privat chattgrupp kallad ”Gingänget” har de båda kommunalråden från S och M tillsammans med Vänsterpartiets dåvarande gruppledare ägnat sig åt hån, våldsfantasier och sexism. De har slutit hemliga politiska uppgörelser, hånat andra politiker som ”röstboskap” och uttalade sig kränkande om kommunens tjänstemän.
Trions gemensamma fiende är Vänsterpartiets fullmäktigeledamot Marcus Wallin – numera ordförande för partiföreningen – som aktivt utmanat samförståndsandan i kommunen. I chatten diskuteras hur Wallins politiska karriär ska saboteras för att bana väg för ett minoritetsstyre med S och M med stöd av Vänsterpartiet.
Genom att dela pinsamma uppgifter som sig själva skapar de tre konspiratörerna en ”terrorbalans”, som ska hindra att någon läcker innehållet i chatten till medierna.
Skandalen i Alingsås har tillräckligt med snaskiga detaljer för spaltkilometer av sensationsjournalistik. Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.
När Moderaternas kommunalråd Daniel Filipsson i chatten beskriver politik som teater och skryter med att han i praktiken inte bart styrt Moderaterna utan även samarbetspartierna i Kd och L i tio år så är det en cynisk men förmodligen sanningsenlig bild av den maktposition många kommunalråd de facto har idag. Den råa tonen i chatten förklarar han när han konfronteras av GP med att rollen som gruppledare i ett parti är utsatt och att man ofta har mer kontakt med andra gruppledare än sina partikamrater – vilket så klart är extra sant för de högavlönade heltidspolitiker som umgås dagligen i kommunhuset.
Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.
En bidragande orsak är partiernas allmänna försvagning, där gräsrötter och medlemsdemokrati väger allt lättare i förhållande till heltidspolitiker. Men det handlar också om att den kommunala demokratins funktion länge vilat på praxis snarare än formella regelverk, vilket bland annat SNS Demokratiråd lyft fram i en läsvärd rapport från 2022.
Till skillnad från rikspolitiken där det är tydligt vem som regerar utgår kommunallagen fortfarande från en föråldrad princip om kollektivt ansvar. Rollen som ”oppositionsråd” och andra former av garanterad representation för oppositionen i presidier och utskott regleras inte i någon lagtext, utan av normer som växt fram under årtionden präglade av blockpolitik och maktbalans. En balans som snabbt sätts ur spel när de största partierna agerar i samförstånd, vilket sker i allt fler svenska kommuner i dag.
Alingsås ger prov på hur märkligt det kan bli. Socialdemokraterna är formellt i opposition och innehar en av de två kommunalrådsposterna, samtidigt som de slutit en politisk uppgörelse med det moderatledda minoritetsstyret om politikens innehåll. En kartellbildning som effektivt utesluter den egentliga oppositionen från verklig insyn.
I Gnesta finns sedan 2018 en liknande modell där S och M styr i minoritet med stöd av Centerpartiet som innehar oppositionsrådsposten. När Centerpartiets Håkan Ekstrand valdes till oppositionsråd bröt flera ledamöter från Moderaterna mot praxis att lägga ner sina röster, för att i stället stödja ”sin” kandidat till ”ledare för oppositionen”. Ett agerande som kritiserades både av andra partier i kommunen och Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap och en av författarna till Demokratirådets rapport från 2022.
Förutom att partier som faktiskt befinner sig i opposition stängs ute från insyn leder den utsuddade gränsen mellan styre och opposition till att ansvarsutkrävande försvåras. Ytterst är risken att förtroendet för demokratin urholkas ytterligare – eftersom det ändå inte tycks spela någon roll vem väljarna röstar på.
Det är lätt att se att detta kan leda till en negativ spiral där allt färre engagerar sig i politiken, och där devisen att personkemi är viktigare än ideologi legitimerar hemliga uppgörelser, smutsigt maktspel och mobbing – i syfte att bevara den speciella kemi som bara kan uppstå i en hemlig chattgrupp eller under sena kvällar i rådhusets korridorer.
Fattiga får ofta rådet att spara in på snabbmaten. Foto: Magnus Lejhall/TT.
Som så ofta i fattiga januari kallas sparekonomer fram för att tipsa om matlådor och busspendling. Men det goda livet handlar också om att slösa.
På årets fattigaste dag 2010 inledde den tyska matkedjan Aldi en kampanj för att ”visa hur enkelt det är att ge din familj hälsosamma, varierade och prisvärda måltider”. De anlitade stilbloggaren Natalie Lee som lovade att sprida ”kreativ inspiration” med de matkassar hon fick hem.
Kampanjen avbröts dock snabbt efter att hennes följare påpekat det okänsliga i att lajva utsatt en vecka, med en antydan om att fattigdom beror på dåliga vanor.
Nu är det dags igen. Den 23 januari är här och medierna översvämmas av spartips. SEB:s privatekonom Américo Fernández säger till SVT att ledstjärnan borde vara ”många bäckar små”, ett sparande på allt från mat till kläder. Han får medhåll av Swedbanks privatekonom Arturo Arques, som nämner ”latten på väg till jobbet” och tipsar om medhavd lunchlåda.
Det socialistiska ryggradssvaret är att de skiftar fokus från de strukturella lösningar som behövs, och att de underskattar hur svårt livet är att få ihop som fattig.
Båda saker är sanna, men det andra argumentet är riskabelt. I stället för att acceptera sparhetsarnas premisser borde vi lyfta rätten att slösa.
Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.
Liberaler lyfter gärna fram att vi snart har övervunnit extrem fattigdom – och minskningen från 85 procent år 1800 till under 9 i dag är givetvis dramatisk. Men att människor har mat och vatten är det minsta vi kan kräva. Än sedan om alla i Sverige har råd med havregröt – livet handlar om så mycket mer än det.
Jag vågar påstå att det är slöseriet som definierar oss som människor. Eller ja, många antropologer och filosofer har redan sagt det. Om de förnumstiga sparekonomerna åkte tidsmaskin till stenåldern hade de säkert invänt att uppeldandet av verktyg, boskap och människor inte är privatekonomiskt sunt. De kan nämligen allt om hushållets ekonomi men ingenting om själens.
Men som den franska filosofen Georges Bataille har förklarat behöver vi slösa för att höja oss från djuren. Det är därför vi söker oss till allt från konst och lyxbilar till orgier och slagsmål. Och därför söker vi oss till McDonald’s. Visst är hälsosam mat en klassfråga, men den som påpekar att en kycklingnuggets-middag inte är hälsosam har inte förstått att det är poängen. Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.
Fråga bara eliten. I början av januari förklarade Mark Zuckerberg sina Trumpvänliga ändringar i Meta i ett armbandsur värd nästan 10 miljoner kronor. Och medan världens rikaste män smälter samman med statsmakten för att montera ned landets redan skrala välfärd och arbetsrätt, erbjuds de fattiga att åka med genom att köpa både deras kryptovalutor och deras karnevaliska hat mot minoriteter, liberaler och socialister.
Med detta ständiga memskådespel hoppas de att vi glömmer våra materiella behov, medan västvärldens vänsterrörelser omvänt har allt svårare att tilltala väljarnas passioner. Vilket inte är konstigt när socialdemokratin ständigt hyllar de strama statsfinanser som tvingar befolkningen att belåna sig.
Men en socialist kan aldrig nöja sig med fattigdomsstrecket. Mot kristendomens syn på frosseriet som en dödssynd, bör vi snarare ställa lyxen som en mänsklig rättighet. En del av detta slöseri är till sin natur individuellt, men en del bör också kollektiviseras. Hemmet har tidigare varit en gemensam investering, varför Sverige länge hade världens högsta bostadsstandard, men har nu blivit ett lyxigt investeringsobjekt.
Så om vi inför en slöseriombudsman, bör den hjälpa människor till de roligaste sätten att förspilla tid och pengar, och ha en välfylld stödfond att backa upp tipsen med. ”Här får du 10 000 att bränna på Casino Cosmopol, glöm inte att redovisa hur kul du hade.”
Frihett. På Solidarias väggar är ”Frihet eller död” ett av många radikala budskap. Foto: Liz Fällman.
Vem finns där för oss när allt fler har allt mindre, och samhällets skyddsnät urholkas? Kan vi – eller måste vi – hjälpa varandra? Anarkist eller kristen, ”vänsterbliven” eller ”högerförförd” – i nödens rum är det mat, kläder, värme och gemenskap som räknas.
– Det finns skam i att visa sig behövande, i att inte få det att gå ihop. Man vill så gärna, in i det sista, försöka klara sig själv.
Jag slår mig ned mittemot Helen Lidman och bredvid en maffig basfiol, innanför de tunga träportarna till Templet. Kyrkan på Östermalmsgatan 69, mitt i ”Övfres” finkvarter, är Frälsningsarméns äldsta lokal i Stockholm, som sedan 1887 erbjudit ”soppa, tvål och frälsning”.
– Då var det här stans absolut fattigaste område, jag har hört det beskrivas som favela-artat.
I januari för två år sedan fick Helen Lidman anställning här, som ansvarig för det sociala arbetet. Hösten innan kom hon hit för att få äta sig mätt.
– Jag hade det själv tufft ekonomiskt, och tog emot både själsligt och materiellt stöd härifrån. Det var en stor lättnad att kunna lösa de där sista månaderna innan jag började jobba här, men att be om hjälp satt långt inne. Efter det väcktes en längtan hos mig att göra något tillbaka, inte ur skuld utan tacksamhet.
Varken Helen Lidmans hälsa,företag eller privatliv gick ihop mot slutet av 2022. Hon fick stöd från Försäkringskassan och barnbidrag, men ingen a-kassa. Hjälp från Socialtjänsten sökte hon knappt, då hon visste att hon troligen inte skulle få någon.
– Jag kan inte säga något annat än att det var Guds kall för mig att komma hit.
My Vingrens arbete med att infiltrera extremhögern visas
i dokumentären ”Hacking hate”. Foto: Iván Blanco.
Den globala extremhögern är på uppgång, efter Donald Trumps seger i USA. Nu bildas nya nätverk, från radikaliserade ungdomar till pengastinna projekt för rashygienens återkomst. Emot dem står ett par unga, svenska granskare.
– Jag blev besatt, säger My Vingren över en kopp svart kaffe på Gunnarssons konditori på Götgatan i Stockholm.
– Jag funkar så generellt. När det är något jag inte förstår så sätter jag gasen i botten och har svårt att släppa det.
Hon har huvudrollen i regissören Simon Kloses Hacking hate, som i somras vann pris för bästa dokumentär på den prestigefyllda filmfestivalen Tribeca i USA. I Sverige hade filmen premiär den 17 januari. På affischen löses My Vingrens ansikte upp i ett pixlat kaos.
Dokumentären följer hennes långvariga infiltration av en högerextrem chatt på samtalsappen Telegram. Bakom gruppen står en mystisk amerikan, bosatt i Norge, med aliaset Strength 38.
– Han presenterade sig som en radikal nationalsocialist i de här grupperna, berättar hon.
Ledaren visar sig senare vara i 30-årsåldern. De övriga medlemmarna i Telegramkanalen beskriver My Vingren som ”väldigt unga”, vissa i åldern 15–16. Och sammanhanget de deltog i överraskade henne.
Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande.
– De var inte bara aktiva på nätet, utan arrangerade flera träffar i Norge och Sverige där de tränade och festade. Jag hade inte sett det tidigare utanför de etablerade högerextrema grupperna.
Själv halkade hon in i kanalen på ett digitalt bananskal. Eller snarare hennes karaktärer: en tränings- och historieintresserad man som kallade sig ”Mjölner” och hans ”trad-fru” med en fäbless för barnuppfostran och handarbete.
– Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande. Kunde jag bli inbjuden till något utan att egentligen göra något aktivt för att bli det?
Båda hade konton på Instagram som följde de stora högerextrema influerarna. My Vingren poängterar att de aldrig själva lade upp nazistiskt eller rasistiskt innehåll, utan höll sig till intressen som uppskattas i de miljöerna. Men trots att ”Mjölner” mest postar inlägg om självhushållning och husrenoveringar bjuds han in till en gruppchatt på Instagram.
– Det är kanske 30 konton, som alla skriver halvrasistiska grejer och delar länkar. Jag tror att det var ett test för att se om man blir upprörd och väljer att gå ur, eller om man stannar kvar.
Det blev början på en jakt på Strength 38:s verkliga identitet. Hon har spårat mannen från barndomens USA, via tiden som nazistisk influerare, till en karriär som internationell rekryterare för ryska Wagnergruppen.
Varför mannen startade en nazistisk Telegramkanal för svenska ungdomar kan hon inte säga säkert, även om hon beskriver det som en ”påverkansoperation”. Men rent konkret har hon full koll på vad han ägnade sig åt:
– Han får in personer i gruppen och gör dem positivt inställda till våld, får dem att träna på våld, och uppmanar folk att begå terrorattentat på egen hand.
My Vingren (bilden) är inte den enda svenska journalist som tagit sig in i högerextrema kretsar under de senaste åren. Under våren 2024 publicerade Kalla fakta en prisbelönt granskning, där de under flera månaders tid hade en reporter på insidan av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.
Reportaget kunde visa att det fanns en tät relation mellan partiets öppna och dolda kommunikation, under ledning av kommunikationschefen Joakim Wallerstein. En senare granskning av tidningen Expo (15/5) visade att partiet spred allt från vit makt-budskap till glorifieringar av Unabombarens manifest.
Daniel Andersson tackar nej till att ställa upp på en intervju om att infiltrera högerextrema miljöer, med hänvisning till att Kalla faktas granskning ”inte handlar om politik och ideologi utan om dold opinionsbildning”.
En som tagit sig in på insidan av USA:s ytterhöger är Patrik Hermansson. Under Trumps framgångsrika valkampanj 2016 wallraffade han inifrån den framväxande alternativhögern i USA, med täta band till Sverige.
– Man blir avtrubbad, säger han om tiden på insidan av extremhögern.
– Man börjar inte hålla med dem, man blir mer och mer arg på dem. Men samtidigt börjar saker man reagerade på innan att flyga över huvudet. Få saker gör en chockad.
Efter vit makt-marschen i Charlottesville 2017, då en nynazist mördade en motdemonstrant genom att köra in i en folkmassa med bil, hamnade rörelsen på nedgång.
– Jag trodde det skulle vara ännu större och ännu värre, berättar Patrik Hermansson.
– Jag deltog i olika chattgrupper kring det. De menade att det skulle dra 10 000, och det blev mycket mindre. Efteråt var de besvikna på sig själva, på grund av att inte så många kom som man hoppats på.
Även han själv bidrog till att luften gick ur rörelsen.
– Det var pinsamt att jag var där, och de lade ned. Samtidigt var det för många den sociala grejen som var attraktionen. När den biten försvann så hittade man det på andra ställen.
De driver rasbiologi som en elitistisk startup.
Men enligt Patrik Hermansson dog inte rörelsen – snarare bytte den skepnad. I en ny granskning har han assisterat en kollega, Harry Shukman, som infiltrerat högerkretsar.
Under två års tid arbetade de med att nysta upp ett nätverk med kopplingar till både it-miljardärer och personer inom nativitetsrörelsen, som kombinerar ett fokus på ökat barnafödande med rasideologiska föreställningar.
– Det är väldigt extrema idéer som har slagit rot i toppen av samhället, och man vågar vara mer explicit i att uttrycka det. I dag kan du få in mycket pengar och organisera dig på ett nytt sätt. Det finns företag, pengar, legala strukturer och anställningar.
– De driver rasbiologi som en elitistisk startup.
Under den senaste infiltrationen var han en av mycket få personer som kollegan Harry kunde prata med om sitt arbete.
– Man måste hela tiden tänka på säkerheten och hans mentala hälsa. Rent strategiskt måste man coacha någon att bli bra på att vara högerextremist.
Under hans egen infiltration var det bara två personer som kände till vad han arbetade med: hans närmaste chef och hans partner.
– Det blev ganska mycket, periodvis. Stressen över att bli upptäckt påverkar en hela tiden.
My Vingren berättar att hon inte påverkades nämnvärt av tiden i chattkanalerna.
– Jag är ganska bra på att gå in i ett rum och tänka att ”nu är det ett jobb”. Det är som att jag har en knapp jag trycker på. Och när jag slutar jobbet så trycker jag tillbaka och blir mig själv igen.
Det var en infiltration som var särskilt jobbig, men den befinner sig utanför filmens värld.
– I januari 2024 råkade jag komma med i en grupp där några svenska 13-åringar planerade våldsamma aktioner. Det var jobbigare eftersom det var en fara som låg väldigt nära i tid.
– Jag hade kollat på högerextremt material på Tiktok och blev inbjuden till Discord innan jag hamnade i den gruppen.
Där tvingades hon, i samråd med tidskriften Expo, till sist själv att ingripa. När ungdomarna bestämde sig för att utföra ett våldsdåd i södra Stockholm varnade hon Polisen för vad som höll på att hända, samtidigt som hon i chatten försökte få gärningspersonerna att stanna kvar på torget i Liljeholmen.
– De kunde hitta vilka det var genom att kolla på chatten vi haft, berättar hon för Flamman.
– Det är min mest aktiva wallraff. Det var väldigt dramatiskt.
Under de senaste 18 månaderna har palestinska studenter försökt upprätthålla sina studier på distans, trots en våldsam ockupation och bristande elförsörjning och internetuppkoppling. Foto: Hassan Jedi/Anadolu.
Under 18 månader av krig har internet möjliggjort arbete både i krigets Gaza och på den allt mer våldsamma Västbanken. Men för att få uppkoppling krävs uppfinningsrikedom.
Aahed Zarouks internet är snabbt som fan. Han är 35 år, UX-designer (user experience) och mjukvarutvecklare med utbildning från UCLA i Kalifornien och bor i Gaza stad.
– Det kanske inte är helt lagligt, säger han med ett leende.
Tillsammans med en vän lagar Aahed trasiga kablar när de slitits sönder av israeliska bomber. Upprepade gånger har de sett till att hela stadsdelen har internet. Före kriget hade alla sin egen uppkoppling. Nu använder 2 000 personer den som Aahed har ordnat.
Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.
– Genom Telegram- och Whatsapp-grupper delar människor information om militära order eller var bomber har fallit.
Men internet möjliggör också jobb och därmed försörjning. Gaza har en ung och högutbildad befolkning med framtiden för sig. Trots att Israel begränsat områdets uppkoppling till ett 2G-nät arbetar många inom techsektorn eller på olika sätt med webbutveckling och design. Kompetensen är hög och hungern att bygga upp landet är stor.
Motståndskraft. 2018 delades bärbara datorer ut till eleverna på palestinska Ziad Abu Ein-skolan i Ramallah på Västbanken. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT.
Vi pratar på Zoom en snöig dag i januari just efter trettonhelgen. I min skärm är Aahed inramad av ett stort, ljust fönster och en rad gröna krukväxter. Hans hår är mörkt med en grå våg i luggen och han är klädd i en rutig polotröja i benvitt och salviagrönt. Han är påfallande tjusig.
Utanför fönstret ligger grannhuset i ruiner. Nej, inte ruiner. Det ligger i damm och aska. Bara två dagar tidigare bombades det till smulor. Smällen skadade solcellerna på Aaheds hus men han har redan reparerat dem och är tillbaka online.
– Jag vill berätta om motståndskraft och uthållighet.
Han använder det engelska ordet resilience som betyder ungefär kraft att komma tillbaka efter en skada, systemets möjlighet att återskapa sig självt i nya förutsättningar. Jag får känslan av att han förkroppsligar begreppet.
Aahed (bilden) och hans familj har evakuerat säkert tio gånger vid det här laget.
– Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.
Han har inte bara sig själv att tänka på. Han har tre bröder, alla med psykiska funktionsnedsättningar, som han tar hand om.
Han berättar att det bor människor i kvarteret igen efter att nästan alla försvunnit under våren och sommaren. Området ligger nära den så kallade Netzarimkorridoren.
– IDF går in i ett område och förstör allt. När de lämnat kvarteret kommer vi tillbaka och bygger upp allt igen. De kommer, vi försvinner. De försvinner, vi kommer tillbaka. Detta är cykeln vi lever i.
Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.
Under krigets första dagar befann sig Aahed i södra Gaza. Huset han bodde i med sin familj bombades av IDF. Det var också den gången grannhuset som var den egentliga måltavlan. Tre kusiner dog och en bror skadades svårt av en sten i bakhuvudet. Aahed blev också skadad men överlevde. I flera månader kunde han inte röra sin vänstra sida alls och han hade fruktansvärda smärtor i tänderna.
Då var det fortfarande möjligt att röra sig mellan södra och norra Gaza och familjen tog sig tillbaka till norr. Det blir tyst en sekund. Aahed släpper ifrån sig det slags leende som tillsammans med ögonens flyktiga rörelse åt sidan rymmer en avgrund av minnen, vålnader för stora för att berätta om.
Internet möjliggör distansarbete också i andra delar av Palestina där det har blivit för farligt att röra sig mellan städerna.
I en liten stad utanför Tulkarem på norra Västbanken sitter Sara i sitt föräldrahem. Hon är kommunikatör och projektkoordinator. För Sara är internetuppkopplingen avgörande för att hon ska kunna försörja sig. Hon ringer mig på Whatsapp.
Det är onsdag förmiddag när vi pratar. I vanliga fall hade hon varit på kontoret i Ramallah i dag men hon åker inte längre dit. Inte heller till Nablus, trots att det bara är 20 minuter bort. Vägarna är helt enkelt för farliga. Under det senaste året har den israeliska militärens närvaro på Västbanken, kombinerat med bosättarnas mobilisering, spårat ur.
Högutbildade. En examensceremoni vid Gazas tekniska högskola sommaren 2021. Den palestinska befolkningen i Gaza är ung och högutbildad, men har svårt att hitta arbete i området. Foto: Ahmad Hasaballah/Zuma/TT.
– Före kriget såg man dem på gatan men nu beter de sig på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte är här. Människor som vanligtvis rörde sig på gatorna har helt enkelt slutat. Det är för farligt.
Chattgrupper på Telegram och Whatsapp är också avgörande för att hon ska våga förflytta sig. Och när hon väl gör det sker det aldrig längre med egen bil. Tidigare var det en vedertagen sanning på Västbanken att egen bil var säkrare än kollektivtrafiken, eftersom de chaufförer som kör de gula minibussarna kors och tvärs mellan de palestinska städerna gärna trycker gasen i botten.
Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.
Nu utgör de i stället ett säkerhetsnät – särskilt förarnas interna kommunikation.
– De har egna chattar och vet var militären är och om gränsövergången är öppen eller stängd.
Sara arbetar med berättande åt organisationer och företag. Hon vill gestalta de mänskliga dimensionerna i det palestinska livet och konkret påverka i omvärlden. Flera av hennes vänner arbetar också på distans om de har möjlighet som ett resultat av den förvärrade situationen på Västbanken.
– Men det beror såklart på vilket slags jobb man har. Jag kan göra det nu, men alla kan inte det.
Tekniksektorn är kanske inte det första som dyker upp när Palestinas ekonomi kommer på tal. Men före kriget fanns flera hundra uppstartsbolag på Västbanken och i Gaza, och trots utmaningar var sektorn lovande. I Gaza fanns sedan en tid tillbaka projektet Gaza Sky Geeks, ett slags inkubator och accelerator för unga teknikbolag som finansierades av bland andra Google.
Israels högteknologiska sektor är en historia för sig. Sedan 1990-talet har den firats både som ekonomisk motor, nationellt etos och den gyllene vägen mot israeliskt-palestinskt samarbete. Högutbildade palestinier på Västbanken och i Gaza jobbade i israeliska uppstartsbolag och från statligt håll satsades pengar på palestinska grupper i Israel (som alltid kallas arabiska israeler i dessa sammanhang). Också kvinnor och ultraortodoxa judar fick öronmärkta medel för att utbilda sig och etablera sig inom den högteknologiska sektorn.
Lugn i stormen. Palestinier passerar marknaden i Jabalia i börja av november 2023. Foto: Abed Khaled/AP.
Men allt detta var före kriget.
Investerarna har dragit sig ur sektorn både i Israel och i Gaza.
Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts. Redan före det senaste kriget har de som kunnat lämna Gaza ofta valt att göra det för att skapa förutsättningar för liv på annan plats.
De kritiska röster som redan innan hade anklagat sektorn för att normalisera ockupationen och företagen för att utnyttja den billiga palestinska arbetskraften har knappast tystnat.
Det finns ett intimt band mellan den högteknologiska sektorn och den israeliska militären, IDF. Vapenföretaget Elbit har en egen inkubator för uppstartsbolag och flera av branschens kändaste profiler har fått sin basutbildning under tiden som soldat.
Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts.
På sin egen hemsida lyfter IDF själva fram grundaren av den i Israel omåttligt populära navigationsappen Waze, Uri Levine, som ett exempel på hur kopplingen kan se ut, i en artikel från 2013 med rubriken ”Start-up soldiers” – uppstartssoldater. Titeln är en blinkning till den bästsäljande boken Start-up nation från 2009, där idén om Israel som världens främsta ”uppstartsnation” lanserades.
En delförklaring till Israels fokus på högteknologi är att man har velat underlätta för människor att flytta från städerna till ”periferierna”, alltså de mer avlägsna landsändarna – vilket inte har skett. Sektorn är fortsatt koncentrerad till det attraktiva kustområdet runt Tel Aviv.
I detta sammanhang hörs ibland det lätt cyniska begreppet Silicon Wadi, där wadi kommer från det arabiska ordet för dalgång. Lätt cyniskt, därför att ett syfte med att sprida tech-folket till periferierna är att dessa områden av staten uppfattas som ”för arabiska”. I Negev och Galliléen finns helt enkelt fler arabiska städer och byar kvar, och detta ses inte som något positivt.
Tillbaka till Gaza stad. Här, liksom överallt, är internet helt avgörande för techfolk. De som inte har internet hemma söker sig till områden där internet finns och samlas på gatan för att jobba. Det är livsfarligt. Också de som samlas i tillfälliga hubbar som satts upp på olika platser är utsatta för stor fara. Det räcker att en efterlyst person kommer dit för att hela platsen ska förvandlas till en måltavla.
Aahed säger att han är lyckligt lottad som har möjlighet att arbeta hemma. Sedan en tid tillbaka får han dessutom riktiga uppdrag igen. Och han tror på framtiden. När kriget är slut ska unga människor bygga upp landet igen. Ett helt nytt land.
Han är stolt över sitt bidrag till Gazas techvärld. Han fungerar som mentor och vägledare åt unga yrkesverksamma och nyutexaminerade människor, för att rusta nästa generation med färdigheter för att lyckas internationellt.
Han talar med framtidstro och en orubblig tilltro till Gazabornas kompetens och uthållighet
– Det är bara kriget som måste ta slut. Sedan bygger vi upp landet igen.
