Många som fått nog av Bush-administrationen anser att ABB (Anything But Bush) är ett bättre alternativ för USA. För organisatörerna bakom Million Workers March räcker inte det; en president vid namn Kerry som fortsätter ockupationen av Irak, kriget mot fattiga hemmavid i USA och som inte driver en politik i det arbetande folkets intressen är inte mycket bättre.
– Det saknas en arbetaragenda. Det räcker inte med att få ut Bush ur vita huset. Kerry vill öka de ekonomiska anslagen till ockupationen och fortsätta bedriva det ekonomiska klasskriget som den amerikanska överklassen har bedrivit mot USAs arbetande befolkning i decennier, säger Clarence Thomas från hamnarbetarförbundet ILWU, som initierat marschen.
Million Worker March menar att endast genom oberoende organisering fria från demokraterna och republikanerna av arbetande människor – såväl organiserade som oorganiserade – kan vägen öppnas för en annan agenda i amerikansk politik.
Bland kraven för marschen märks allmän sjukförsäkring, en minimilön som lyfter folk ur fattigdom, garanterad pension, stopp för alla privatiseringar såväl i USA som utomlands, progressiv beskattning, amnesti för papperslösa arbetare och omedelbart tillbakadragande av amerikanska trupper i Irak.
Dagordningen är satt av den radikala delen av arbetarrörelsen , starkt influerad av gräsrotsaktivister med bas bland annat i USA:s svarta grupper.
– Vi vill ena arbetarrörelsen med antikrigsrörelsen och alla de grupper som arbetar för social rättvisa i USA. Det behövs en rörelse som kan ändra USAs färdriktning och vi hoppas att Million Workers March kan vara en del av starten på en sådan rörelse, menar Clarence.
USA:s LO, AFL-CIO, har, trots att man sympatiserar med många av kraven, avvisat initiativet och menar att alla krafter måste satsas på att få Kerry vald. För Clarence är det helt obegripligt.
– Visst vi behöver få bort Bush, men vi behöver en president med en arbetaragenda. Outsourcing av jobben från USA började inte med Reagan utan med de demokratiska presidenterna. Genom denna mobilisering får vi en möjlighet att både sätta press på Kerry och mobilisera massvis av människor att rösta den 2 november.
Clarence är inte förvånad över fackföreningsledningens agerande.
– Vi hamnarbetare är vana vid att alltid ha fått gå före, vare sig det gällt kampen mot apartheid i Sydafrika, försvar av amerikanska arbetares rättigheter eller solidariteten med Liverpolarbetarnas strejk på 90-talet, menar Clarence.
