Under Brittiska imperiets glanstid för hundra år sedan härskade Storbritannien över 500 miljoner människor i andra världsdelar, en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning. Brittiska imperiets territorium var drygt hundra gånger större än ”moderlandet”.
Frankrikes kolonialvälde var inte lika mäktigt, 72 miljoner människor på en yta tjugo gånger större än Frankrike, till övervägande delen i Afrika. De asiatiska kolonierna Vietnam, Laos och Kambodja hette Franska Indokina.
USA, Japan, Tyskland, Portugal, Belgien, Holland med flera hade också kolonier.
Kolonialismen medförde en väldig ökning av ojämlikheten i världen. Kolonialmakterna utvecklades industriellt och ekonomiskt medan kolonierna fortsatte att vara fattiga råvaruproducenter.
Ryska revolutionen 1917 medförde en kraftig reducering av västliga staters dominans i världen och den kinesiska 1949 en ännu större. Egentligen handlade bägge revolutionerna om att ta steget in i den moderna tiden.
Makt formar och omformar länder och kontinenter. 1884 exempelvis blev Greenwich Mean Time standardtid i världen. Storbritanniens makt stod då i zenit. Det bestämdes att nollmeridianen skulle gå vid observatoriet i Greenwich nära London och datumgränsen vid 180 grader i Stilla havet.
Om det japanska öriket i stället för de brittiska varit mäktigast hade nollmeridianen säkert gått vid Tokyo och datumgränsen i Atlanten. I så fall hade de amerikanska kontinenterna legat i öster och vi längst bort i väster.
Genom segern i andra världskriget blev USA och Sovjetunionen efterkrigstidens supermakter. Bland koloniernas folk fanns starka krav på självständighet efter kriget. Trots hårt motstånd från europeiska ”moderländer” föll kolonialväldena samman till slut. Men det tog årtionden för de nya länderna att få fart på sin modernisering.
Guinea i Västafrika blev självständigt 1958 och lämnade också Franska samväldet som bildats för att binda de tidigare kolonierna till Frankrike.
Fransmännens hämnd blev bland annat att ta all utrustning från det underdimensionerade sjukhuset i huvudstaden Conakry. Även mediciner och sängkläder forslades bort. Som avslutning revs elledningarna.
De flesta européer tänker nog att Europa och USA fortfarande är det världscentrum det en gång var. Men världen förändras. Allt är i rörelse, konstaterade redan Herakleitos för 2 500 år sedan, det enda beständiga är själva rörelsen.
Transnationella företag och koncerner med bas i västliga länder dominerar ännu. Men nya aktörer äntrar scenen. När Volvo personvagnar blev för litet som eget bolag vägrade högre tjänstemän och tekniker att acceptera Gyllenhammars lösning med franska Renault som partner men välkomnade amerikanska Ford. Fransmännen ratades och resultatet blev att Volvos toppskikt nu lyder under kineser.
Efter andra världskriget växte den svenska textilindustrin i Borås med omnejd. 1950 blev ekonomin kärvare. Många mindre klädföretag gjorde konkurs och en del företagare tog livet av sig. I tidningarna kallades självmorden för hjärtinfarkter.
Förutseende kapitalister flyttade produktionen till Portugal och andra länder med lägre löner. Snart fanns nästan ingen textilindustri kvar. Skofabrikerna i Örebro gick samma väg. Numera tillverkar kineser större delen av den ofattbara mängd kläder svenskar köper varje år.
Två tyska bröder skådade in i framtiden strax efter kriget och startade Adidas i utkanten av München. Tillverkningen av fritidskläder och skor placerades i det billigare Jugoslavien. Bröderna blev rika och sedan osams. Den ene löste ut den andre ur Adidas och brorsan startade konkurrenten Puma på andra sidan järnvägen.
Även i Kina stiger lönerna och vinstjagande kapitalister gör sig redo att flytta tillverkningen av kläder, skor och mycket annat. Siktet är inställt på afrikanska
länder som Nigeria med 160 miljoner invånare och ett hav av arbetslösa, redo att jobba långa dagar för usla löner.
