Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vänsterpartister som har att hantera stora, hotande budgetunderskott kommer ha lätt att ta till sig Clara Matteis budskap i hennes färska bok Kapitalets ordning, som i höst kommer på svenska. Mattei är inbjuden till Vänsterdagarna i Göteborg den 26 november.
Jag och resten av Vänsterpartiets ledning fick kritik från vänster 1994, då vi ihop med S-regeringen hösten förhandlade fram ett budgetsaneringsprogram som innehöll både skattehöjningar och besparingar. Därför är jag misstänksam.
Men boken är inte dålig. Den innehåller en stark historisk berättelse: under första världskriget stärktes arbetarklassens makt gentemot staten och industrikapitalisterna på grund av arbetskraftsbristen. I Italien ockuperades fabriker. Antonio Gramsci skrev att arbetarklassen nu byggde sin egen stat och sina egna råd i fabrikerna, vilket han såg som början på en ny era i mänsklighetens historia.
I Storbritannien fanns åren 1919 och 1920 liknande strömningar, om än något mindre revolutionära. Kolgruvearbetarna krävde förstatliganden och arbetarkontroll. Varvsarbetarna i Glasgow krävde självförvaltning.
Snart kom dock bakslagen. Europa gick in i en depression. Arbetslöshet och budgetunderskott möttes av åtstramande finanspolitik och sänkta löner. I Italien var det fascisterna som genomförde den nya politiken. I ett tal 1922 sa Mussolini att ledorden var flit, disciplin och arbete. Men även i Storbritannien genomfördes samma sorts politik. Finansminister Churchill sa att den italienska fascismen gjort världen en tjänst.
Vi som i likhet med Marx är materialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken
John Maynard Keynes skulle hävda att en depression borde mötas med expansiv finanspolitik som upprätthöll den samlade efterfrågan i paritet med produktionskapaciteten. Men Mattei har inte mycket till övers för Keynes, vars politik gick ut på att rädda kvar den kapitalistiska produktionsordningen.
Kritiken mot politiken under tjugotalskrisen var berättigad. Men när Mattei vill tillämpa samma kritik på nutiden hamnar hon snett.
Hon har visserligen rätt i att åtstramningsidéerna kom tillbaka under 70-talet. Men var omsvängningen styrd av nyliberal ideologi? Kanske till liten del. Men vi som i likhet med Marx är historiematerialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken. Den gränslösa globala finansmarknadens omsättning ökade efter sammanbrottet för dollarmyntfoten 1971 från storleksordningen 10 kronor till många tusen gånger mer per dag och världsmedborgare. Nationella kredit- och valutaregleringar läckte som såll. Försök att driva expansionspolitik möttes av kapitalflykt.
Mattei refererar till Stephanie Keltons Underskottsmyten, som recenserats i Flamman (#1/2021). Hennes tes är att stater i princip kan låna hur mycket som helst. Fast teorin gäller bara i en ”monetärt suverän stat” – i klartext handlar det om USA. Där har de under lång tid kunnat hålla sig med stora underskott i bytesbalansen, eftersom stater med dollaröverskott placerar tillbaka sina valutareserver i amerikanska banker. Möjligen skulle en liknande politik kunna föras i ett federalt EU.
I dag bedriver högerregeringen en alltför åtstramande politik. Det är fullt möjligt att ge mer pengar till välfärden och låna stort till gröna investeringar. Men att handlingsutrymmet över huvud taget finns beror på att rödgröna majoriteter åren 1994 till 2006 förvandlade Sverige från ett tungt skuldsatt land till att ha en av Europas starkaste offentliga finanser.