Liberalers stora svaghet är som bekant att de individualiserar istället för att se strukturella problem. Utan en feministisk maktanalys blir det således lätt att peka finger åt kvinnors val och tycka att de får skylla sig själva. Kvinnor som påtalar brister avfärdas som gnälliga.
Ungefär precis det gör Britta Svensson i en osedvanligt tramsig krönika i Expressen (14/11). I Svenssons värld är deltidsarbete någonting kvinnor väljer för att de vill hämta barnen tidigt på förskolan. Andra kvinnor som får en slev av Svenssons förakt är de kvinnor som trots höga betyg från gymnasieskolan väljer det till synes bisarra alternativet att arbeta i offentlig sektor. Det som förenar dessa kvinnor är att de sedan har mage att gnälla över att pensionen blir låg.
Svensson blundar helt för att merparten av de kvinnor som arbetar deltid inte alls har valt det. Det handlar om över 200 000 kvinnor som vill arbeta heltid. Konsekvenserna för dessa kvinnor är stora. De får svårt att få ekonomin att räcka till och många måste därför ansöka om försörjningsstöd. De är ofta beroende av att bli inringda på olika vikariat och har sannolikt ganska små möjligheter att utöva inflytande på sin arbetsplats. De kommer också få en låg pension, vilket Svensson påpekar. Men att hävda att det är deras eget fel för att de har valt att hämta barnen tidigt på förskolan är inte bara tramsigt, det är föraktfullt.
Svensson tes är att kvinnor jobbar för lite (och i fel yrken) och att det därmed är deras eget fel att livet blir som det blir. I samma text angriper hon också vänstern för den urbota dumheten att prata om att sänka arbetstiden, när kvinnor i verkligheten alltså behöver arbeta mer.
Att rätten till heltid har drivits av den breda vänstern i många år har gått Svensson förbi. Det är ett viktigt krav för alla de kvinnor som faktiskt inte har det val som Svensson vill påskina att de har. Dessutom handlar inte ens den frivilliga deltiden om att kvinnor lyxar till sin tillvaro genom att curla sina barn. Många går ner i arbetstid för att t ex vårda äldre anhöriga eller barn med särskilda behov.
Det är visserligen sant som Svensson skriver att lönerna är jämförelsevis låga i många kvinnodominerade yrken i den offentliga sektorn. Men lösningen kan ju inte vara att de som är tillräckligt smarta väljer ett annat yrke. Lösningen måste vara att vi uppvärderar de oerhört viktiga arbetsinsatser som alla dessa kvinnor bidrar med så att lönegapet mellan män och kvinnor försvinner.
Som om allt detta inte räckte så har Svensson fel om arbetstiden också. Sett till hela befolkningen arbetar vi inte alls för lite. Ganska många arbetar på tok för mycket och många arbetar inte alls. Det är problemet. Därför ska vi sänka normalarbetstiden generellt i alla yrken, inte bara den offentliga sektorn. Då slipper vi sannolikt mycket av både den frivilliga och den ofrivilliga deltiden. Åtta timmars arbetsdag är ingen naturlag om nu Svensson trodde det.
Svenssons krönika visar tyvärr vad som händer när man helt saknar ett feministiskt perspektiv i sin analys. Kampen måste handla om att förändra arbetsvillkoren för alla kvinnor och minska löneskillnaderna. Kombinerat med ett klassperspektiv i analysen kan vi också se till att lönerna för offentliganställda inom vård och omsorg uppvärderas. Vi behöver ett arbetsliv och ett pensionssystem som är utformat för ett liv där utbrändhet inte står på allas cv. Svenssons liberala lösningar, det vill säga att de tillräckligt ”smarta” kvinnorna inser sina misstag och gör karriär på övriga kvinnors (och mäns) bekostnad kan vi gott klara oss utan.