Flammans förre chefredaktör
Emil Lindahl-Persson beskrev för några år sedan de fruktlösa budgetförhandlingarna mellan regeringen och vänsterpartiet med orden ”vänsterpartiets ledning verkar sköta förhandlingarna efter devisen: om vi saknar ryggrad kan ingen knäcka oss”.
Efter förra veckans avsnitt av Uppdrag granskning har denna ryggradslöshet inom nämnda parti fått en helt ny dimension.
Den svenska vänsterns nära relation till öststaterna och framför allt det sovjetiska kommunistpartiet var en realitet. Punkt slut. Denna nära relation hade sin grund i politiska överväganden som idag kan verka främmande, men som trots allt var utformade på partikongresser och i andra demokratiska organ. Det var inte någon form av obeskrivlig ondska som fick den svenska vänstern att bibehålla sina band till partierna i den så kallade reella socialismen, utan en lång rad politiska beslut grundade på antaganden om världsläget och inte minst läget i öst som idag visat sig vara felaktiga. Något annat svar på frågorna i Uppdrag granskning behövs inte.
Att se ledande företrädare för vänsterpartiet, företrädare som utformat partiets strategi och ideologi, slingra sig i sina försök att mörka och bortförklara denna del av den egna partihistorien är allt annat än hedersamt för en rörelse som i alla fall påstått sig stå för en genomgripande demokratisering av samhället.
Att en ungdomsförbundsordförande visar prov på en okunskap man inte förväntat sig med tanke på titeln må vara hänt, men att en före detta partiordförande som var medlem av verkställande utskottet under 1980-talet frånsäger sig allt eget ansvar genom att säga att hon inte läste papper gällande utrikesfrågor eftersom hon prioriterade andra frågor, är bara löjligt. Här borde Janne Josefsson med flera absolut gått hårdare fram.
Uppgifterna i Uppdrag granskning är knappast en överraskning för någon med öppet sinne. Det var till och med så att de som arbetade med programmet tyckte att materialet kändes tunt – till dess de fick de slingrande ryggradslösa svaren från partiföreträdarna.
Den svenska vänstern verkar sannerligen ha svårt att verkligen LÄRA av historien. Det är inte så konstigt egentligen. För om man ska lära sig av historien, även den del av historien man inte tycker om, då behövs ryggrad.