I förra veckan publicerade folkpartiet ett nytt förslag till ett så kallat integrationsprogram. ”Liberalerna” föreslår bland annat att utländska medborgare som begår allvarliga eller upprepade brott automatiskt ska dömas till utvisning, ”hedersrelaterat våld” ska leda till högre straff och givetvis utvisning på livstid.
En knapp vecka innan folkpartiets integrationspolitiske guru Mauricio Rojas försöker inbilla sina partikamrater, att det som förhindrar en integration av utlandsfödda medborgare i samhället är de själva i maskopi med socialdemokraternas ”passivitet”, försvarade statsvetaren Magnus Dahlstedt sin avhandling Reserverad demokrati på Linköpings universitet.
Dahlstedt tecknar en frustrerande bild av demokratins tillstånd. Landet kännetecknas enligt honom av ”etniska hierarkier”. Invandrare sägs i stort sett stå utanför den parlamentariska demokratin, ett påstående som beläggs med hänvisning till deras jämförelsevis låga valdeltagande, dålig representation inom landets parlamentariska församlingar och på grundval av intervjuer med ett hundratal berörda.
Dahlstedt konstaterar mycket riktigt ”invandrare” inom politiken och mediediskussionen i regel framställs som ”problem”. Såväl välvilliga krafter, såsom myndigheter och andra aktörer som vill främja deras ”integration”, som mindre välvilliga krafter, oftast hemmahörande på den politiska högerkanten, skildrar invandrare som brottsbenägna, utsatta, annorlunda. Enligt Dahlstedts analys homogeniseras, kulturaliseras, ja till och med ”rasifieras” invandrare i de gängse medieschablonerna.
Detta beror enligt Dahlstedt på ”demokratins inneboende representationsproblem”. Politisk representation handlar om att politiker med flera talar för eller om de individer och grupper de anses ”representera”. Det skapar distans mellan de representerade ”andra” och representanten och makthierarkier. Dahlstedt relaterar dessa fenomen till invandrarnas misstro mot partipolitiken som yttrar sig i ”utanförskapets tysta motstånd”. Att strunta i att rösta och ställa sig utanför den etablerade politiken är med andra ord ett sätt att protestera, inte något tecken på passivitet eller ointresse. Utifrån denna analysmodell kritiserar Dahlstedt på ett uppfriskande originellt sätt såväl ”invandrarpolikers” karriärstrategier, de sedvanliga handlingsprogrammen för ”ökad mångfald” inom politiken och andra samhälliga områden som svenska rap- och hiphopartister som vill göra sig till språkrör för ”förorten”.
Dessvärre leder den principiella kritiken mot varje form av representationsmodell inte till någon lösningsansats. Dahlstedt har också uppenbara problem att själv frigöra sig från den kritiserade kategorin ”invandrare”, som framstår som ett centralt analyselement. Denna brist blir alltmer uppenbar ju tydligare det blir att avhandlingen verkar använda begreppet ”etnicitet” som ett tämligen oreflekterat substitut för ”klass”.
Även Dahlstedt avhandling har därför att brottas med en viss oförmåga att kombinera radikal poststrukturalistisk kritik mot samhälleliga makthierarkier med en mer materialistiskt orienterad och handlingsinriktad samhällskritik. Reserverad demokrati är visserligen en kraftfull attack mot Sveriges ”monokulturella” demokrati, men den använder sig av i slutändan trubbiga analytiska vapen.
Icke desto mindre bjuder Magnus Dahlstedt avhandling på en intressant, om än något spretig läsning. Stilen balanserar visserligen mellan tung akademisk jargong och polemiserande, stundvis rentav skönlitterära stilfigurer, men den skiljer sig på ett uppfriskande sätt från den svårsmälta prosa som en akademisk avhandling brukar prestera med.
Med folkpartiets senaste politiska utspel liksom somliga ”granskande” tv-journalisternas program om bidragsfuskande och allmänt kriminella invandrare i åtanke, framstår Dahlstedts analys av medias och partipolitikens ”koloniala” hantering av ämnet integration dessutom som mycket slående.
