Vad blir kvar i arkiven efter upprivande händelser i historien? Tidningsklipp, nyhetsinslag, spridda vittnesmål. Så småningom historieböcker, eller snarare en dominerande strömfåra som får stå för en sammanhängande kronologi. Många berättelser försvinner mellan tuggorna i segrarnas käftar. Inte minst de som handlar om arbete, om produktionen och om det kapitalistiska samhälle vi delar. Arbetarrörelsen har inte alltid varit så bra på att ta hand om sin historia och idén om bildning som en väg till jämlikhet och självkänsla. Bildkonsten, som i rörelsens begynnelse sågs som en självklar del av kunskapsbyggande, har hamnat i skuggan, sålts av, avvecklats eller outsourceats. Men för den som är intresserad har en hel del konst gjorts på senare tid som intresserar sig för just arbete och historia i djupdykningar i en ny verklighet i relation till föregående kamper.
Ett extra lämpligt tillfälle att få nya perspektiv är den nu pågående utställningen En omsorgsfull strejk på konsthallen Mint i ABF-huset i Stockholm, ett initiativ som genom konsten önskar att belysa och spegla arbetarrörelsens egen historia. Det är en rik presentation, snudd på överlastad. Men här finns några blivande klassiker, inte minst Katarina Pirak Sikkus sex meter långa ”porträtt” av Julevädno, på svenska Luleälven, så som den faktiskt ser ut, torrlagd på så många platser att det knappt längre finns några sammanhängande flöden kvar. Det var här, närmare bestämt vid Porjus krök, som det dittills största vattenkraftsprojektet stod klart 1915 för att ge resurser åt landets största arbetsgivare: Vattenfall och LKAB. Här formades, fysiskt och psykiskt kännbart, stommen till det regelverk som skulle skydda arbetarna, ett regelverk som rostat betänkligt.
Bella Rune har tillsammans med sina textilstudenter på Konstfack gjort en djupdykning i arbetarrörelsens fanors historia utifrån de textila förutsättningarna baserat på doktorsavhandlingen Vår fana röd till färgen av Margareta Ståhl.
Ett av de många verken i källaren på ABF-huset, där det ursprungligen existerade ett galleri som en del av den nya centralbyggnaden, sticker ut mer än de andra. En trumpet. Precis som en artefakt ur ett arkiv ligger den försiktigt placerad i en fackmässig monter, matt glänsande och fläckvis svartnad. Munstycket saknas. Vad gör en trumpet i en monter på en konstutställning?
Det visar sig vara just den trumpet som användes av en i strejkmarschorkestern att blåsa eldupphör med när militären sköt skarpt mot demonstranterna i Lunde, Ådalen i maj 1931. Bakgrund: det rådde bistra ekonomiska tider i världen och så även i mindre industriorter i Västernorrland, såsom Marmaverken och Graningeverken. Arbetskraften skulle disciplineras. Protester mot svält och slavliknande arbetsvillkor besvarades med det bistra faktumet att det stod andra, ännu hungrigare, och väntade på att få slita för en bit mat. När arbetsgivaren organiserat strejkbrytare samlade arbetarna en demonstration som uppbådade så mycket oro i etablissemanget att militären skickades in och skottlossning utbröt. Innan eldupphörsignalen skar genom tumultet, var fem personer döda eller döende. Trumpetisten och arbetaren Tore Alespong hade, som vittnesmål berättat, spelat eldupphör helt reflexmässigt. Kanske sparade det några liv?
Flera konstnärer har skildrat händelsen i närtid. Mest kända är Albin Amelins målning Arkebuseringen, målad som en fantasi sex år efter händelsen. 50 år senare invigdes Lenny Clarhälls minnesmärke av statsminister Olof Palme, 1981. Ändå är det något särskilt med trumpetens buckliga blankhet, smäckra former och inneslutna melodislingor. En artefakt, vars tunna väggar vibrerat fram en betydelse som ändrat historiens gång. Det slår det mesta. Sedan i år ingår trumpeten i Arbetarrörelsens arkiv. Dessförinnan var den försvunnen i många år. Ingen hade väl direkt frågat efter den. Inte förrän ganska precis 70 år efter händelserna i Ådalen, närmare bestämt sommaren 2001, vid Europeiska rådets toppmöte i Göteborg.
En person hade skjutits och låg på sjukhus. Det pratades om att han kanske var död. Ingen hade trott att det var skarpa skott. En hel del personer satt fortfarande gripna. Hundratals demonstranter hade stängts inne på Hvitfeldtska gymnasiet. Saker hade ”kukat ur”. Den här gången var det inte militär, men däremot en militariserad polis. För Henrik Andersson och Niklas Östholm blev det startskottet i detektivarbetet att hitta länken till nuet, konfliktens imploderande ögonblick. När de nu åter visar Tore Alespongs trumpet är det mot fonden av den avtalsrörelse som under hösten 2020 beskrivits som den tuffaste någonsin. Processen och det kommande avtalet har skapat spänningar inom fackföreningsrörelsen men också en öppen konflikt med Socialdemokraterna. Regeringspartiet går de borgerliga stödpartiernas ärenden genom politiska överenskommelser för att säkra makten. Under senare år har vi sett stora försämringar i arbetsrätt och las. Ett nytt paradigm på den svenska arbetsmarknaden till näringslivets fördel.
När jag befinner mig på vernissagen för En omsorgsfull strejk känns det som att hundra personer trängs i det lilla, något överbelamrade utrymmet. Konstverk och svettiga vernissagegäster överallt. Plötsligt ljuder trumpeten eldupphör. Det är historien som hörs.