Flamman träffar Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, i hennes tjänsterum på samfundets huvudkontor mitt i fashionabla Diplomatstaden i Stockholm, för att bland annat tala om rättsprocessen mot de fyra som omhäktats för terroristbrott.
– Man kan konstatera att rambeslutet om terrorism ger redan allvarliga brott etiketten terrorism. Därigenom öppnas för längre fängelsestraff, hemliga tvångsmedel och att registrera människor i förebyggande syfte.
Regeringen tycks ha bedömt att det irakiska ockupationsmotståndet inte åtnjuter folkrättsligt skydd. Ramberg konstaterar visserligen att det ”kraftfullt” har bekräftats att EU:s rambeslut drar otydliga linjer mellan motstånd och terrorism. Men hon avfärdar risken att politiken avgör i domstolarna.
– Jag har djup respekt för svenska domstolars integritet. Faran för politiserad rättstillämpning är i så fall större i andra länder.
Hon vill inte uttala sig närmare om detta fall. Problemet är i så fall det allmänna begreppet ”equality of arms” somt är inskrivet i Europakonventionen – parterna i en domstol ska vara jämbördiga.
– Jag vill inte säga att det slarvas med användningen av yppandeförbud. Men det medges nästan varje gång åklagaren begär det – man kan fråga sig om de avkrävs ordentliga motiv.
Enligt Anne Ramberg finns en ”tendens” mot starkare obalans till åklagarens fördel. Hon nämner yppandeförbud, polisens möjlighet att läcka till medier, och att advokater inte har någon egentlig insyn i förundersökningarna.
– Utgångspunkten i en rättsstat måste vara att även den mest förhärdade brottsling ska ha rätt att försvara sig. Man ska ha samma möjligheter, och det är det vi håller på att ge upp.
Förändringarna går snabbare och slarvigare. Tidigare malde lagstiftningens kvarnar långsamt; långa utredningar, remissrundor, betänkanden och debatt i såväl medierna som riksdagen. Numera går det ”mycket fortare” och många gånger baserat på tillfälliga opinioner i medierna, konstaterar Ramberg.
– Genom EU-inträdet har formerna för vår lagstiftning radikalt förändrats.
Inom EU är rambeslut numera en vanlig form – riksdagens inflytande inskränker sig då till att snabbt ha fått diskuterat frågan på EU-nämnden.
– På väldigt, väldigt tunt material ges ministrarna en fullmakt. När de sedan kommer hem för att implementera, är ramarna redan satta.
– Riksdagens betydelse har förändrats alldeles kolossalt.
Det mest uppenbara exemplet på denna arbetsordning är EU:s rambeslut om terrorism och den europeiska arresteringsordern. Riksdagen godtog dessa våren 2002 trots att de inte varit i närheten av en traditionell remissvända; något som Lagrådet i efterhand kritiserade.
Nu, efter bombdåden i Madrid, är historien på väg att upprepa sig. Två rambeslut om förverkande respektive IT-brottslighet är på gång.
– När det gäller IT-brottsligheten fick vi en remisstid på bara 14 dagar. Jag tycker det är stötande, alldeles oavsett att riksdagen godtagit denna beslutsteknik.
Tidigare har åklagare kunnat beslagta och domstolar kunnat förverka sådan egendom som kan visas vara vinst från visst brott – nu ska allt som man tror har samband med brottslig verksamhet kunna förverkas. Efter att bland andra Advokatsamfundet varnat för rättssäkerhetsproblem hände inte så mycket mer förra gången ett sådant förslag diskuterades, för fyra år sedan.
– Nu kommer samma fråga bakvägen, via rambeslut.
Går detta förslag längre än det tidigare?
– Nej, det vet vi ju inte än – det är där Moment 22 ligger.
Anne Ramberg återkommer flera gånger till arresteringsordern. Den som är misstänkt för något av de 32 listade brotten – trots att de inte behöver vara definierade på samma sätt i olika länder – ska utlämnas till det EU-land som begär det. Kravet på dubbel straffbarhet avskaffas. Det må inte vara något stort problem när det gäller Danmark, men desto större om Turkiet står för begäran, menar hon.
– Problemet kommer inte visa sig direkt, men det lär komma något tydligt exempel.
Men dess mest centrala tanke är att EU-länderna fullständigt erkänner varandras rättsliga system.
– Det är en tanke som är väldigt vacker – och fullständigt verklighetsfrämmande. Visst kan man harmonisera enstaka lagar men i grunden handlar det om olika rättsliga kulturer, traditioner och system.
Anne Ramberg låter förstå att detta handlar om politisk vilja och symbolik. EU-konstitutionen kan vara ett annat exempel, antyder hon, men vill dock inte säga något närmare ”innan samfundet värderat den”.
Däremot varnar hon för vad det nya EU, som vi nu är med i, kan skapa.
– Utvidgningen kan leda till gigantiska problem ur ett rättspolitiskt perspektiv.