Det är mindre än ett år kvar till det som antagligen kommer blir den galnaste valrörelse vi skådat på länge, efter en av de mest dramatiska mandatperioderna på årtionden. Tänk att vi ska ha en valrörelse i en samtid där USA:s president startar krig på twitter samtidigt som Sverige vill närma sig Nato. I en tid då nazister marscherar på fler och fler gator runt om i Europa och vi fortfarande diskuterar om de ska bjudas in till en bokmässa eller ej.
Om ett år är det val i landet som står högst upp på OECD:s lista över länder där klyftorna ökar snabbast (Sverige!) och ändå är det inte det vi pratar om.
Just nu har det extremliberala Centerpartiet kraftiga opinionsframgångar, kanske i något för god tid inför valet, men likväl. Expressens Torbjörn Nilsson gjorde i veckan ett försök att förklara varför. Slutsatsen: Annie Lööfs tydlighet och värderingar trumfar hennes faktiska politik (Expressen, 22/9, 2017). Nilsson menar att opinionsinstituten som mäter huruvida olika partier har ”sakfrågeägandeskap” kommer fram till att trots att Centerpartiet inte ”äger” någon fråga i svensk politik så är hon ändå den man kan tänka sig att lägga en röst på. Enligt Nilsson beror detta på att efterfrågan på ”ideologisk position” har ökat. Och den har Annie Lööf. Nu äger hon liberalismen. Trots att hon ändå inte leder borgerlighetens största parti, så är det många som vill se henne som Alliansledare.
Vänstern borde gnugga händerna av glädje.
Med en socialdemokrati som fortsätter att flirta med ”mitten” om regeringssamarbete, som säger fina ord som ska spegla de goda värderingarna man har – men sällan använder sig utav det som man menar är den grundläggande ideologin, har vänstern ett guldläge.
För ”den politiska mitten” är en chimär, ett påhitt, ett fantasifoster. Men såväl de politiska journalisternas som de politiska partiernas stävan efter denna ”mitt” konsoliderar bilden av att konflikten i samhället går mellan liberala värderingar och nationalism. Men konfliktlinjen ligger i själva verket kvar mellan arbete och kapital. Det är därför det inte inte längre bara är den konservativa överklassen som röstar på fascist-partierna utan också de arbetslösa och fattiga ur arbetarklassen. Ett uppror mot ett samhälle där demokratin kryper och självbestämmandet är otillräckligt kan ta sig fascistiska uttryck. Det är sedan gammalt. Det är därför luften även kommer gå ur den svenska socialdemokratin om den fortsätter föra högerpolitik och söka sig mot en påhittad mitt.
För ’den politiska mitten’ är en chimär, ett påhitt, ett fantasifoster
Jonas Sjöstedt har det som Nilsson tror att väljarna börjar efterfråga: ideologisk position. Han har varit konsekvent, men hittills relativt lågmäld i sin kritik av socialdemokratin. Stolthet över kortsiktiga segrar behöver inte vara dåligt. Men den stora ojämlikheten fortsätter öka med regeringens och Vänsterpartiets budget. Det är inget att vara stolt över.
Att vara blåslampa på en regering som söker mitten och har som uttalad strategi att göra sig av med Vänsterpartiet efter nästa val kan inte få en så lätt match.
Det som kommer göra att Vänsterpartiets linje framstår som en ideologisk position som är stabil och trygg att hålla i när det blåser – är att ställa den mot Löfvens skakiga, luddiga och inkonsekventa. Men också att ge högern, som nu är skadeskjuten och krisar, en match – för socialdemokraterna tänker ju inte göra det. Vänsterpartiet har lagt grunden genom ett tydligt och konsekvent projekt.
Tiden för vänskapligt välkammat samförstånd är över. Det är dags för en punkig konflikt mot alla andra. Mot systemet, mot alla de andra partierna, mot klassamhället.
