När historikern Elina Sana 1979 presenterade sin förra bok Döds-
skeppet S/S Hohenhörn startade en debatt kring Finlands roll under kriget, och ledde till att president Lipponen år 2000 officiellt bad de finska judarna om ursäkt.
Ursäkten gällde åtta judar, huvudsakligen från Österrike, som rest till Finland för skydd, men under fortsättningskriget deporterats till koncentrationslägren efter tyska påtryckningar.
För två veckor sedan presenterade Elina Sana en ny bok – De utlämnade. Sana har intervjuat offer och överlevande, samt grävt i tyska och finska arkiv.
Enligt Elina Sanas undersökningar, blev 2 829 krigsfångar överlämnade till Tyskland under fortsättningskriget.
– Under två år 1941 och 1942 skedde de största utlämningarna, det var i början av kriget då man ännu trodde att Tyskland skulle vinna, sade Sana då den nya boken presenterades, enligt Hufvudstadsbladet.
Det handlade särskilt om ryska krigsfångar och om människor från Centraleuropa – cirka 500 var judar. Andelen kommunister och andra politiskt oppositionella var påfallande, enligt Sana.
Ett exempel är en finne som satt i fängelse för stöld. Tjänstemännen noterade att han varit i Sovjet under 1930-talet.
Då klassades han som sovjetisk krigsfånge och lämnades över till Gestapo. Spåren slutar i koncentrationslägret Stutthof.
Utlämningarna började i september 1941, avtog under 1943 och den sista skedde i augusti 1944. Särskilt pekas inrikesminister Toivo Horelli och statspolischefen Arno Anthoni ut som ansvariga.
Anthoni fick också hjälp från Robert Paulsson, byråinspektör på den svenska utlänningsbyrån, med informationsutbyte kring judar som rörde sig i Sverige och Finland.
Enligt Elina Sana är siffrorna närmast i underkant, då det redan 1943 kom order om att dokument skulle förstöras.
– Finlands andel i Förintelsen är mycket större än vad som hittills har erkänts, säger Sana till AFP.
Sanas uppgifter om utlämningarna har mötts med stor skepsis från etablerade debattörer.
– Svårigheten är att undersökningen inte är vetenskapligt dokumenterad. Boken saknar helt enkelt fotnoter, säger Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, till Hufvudstadsbladet.
Enligt Meinander är boken inte intressant som historieforskning, däremot som skildring av hur statspolisen övervakade utlänningarna i Finland under kriget.
Otto Manninen, en av landets ledande krigshistoriker, menar att det handlar om fångutväxling –
1 500 sovjetiska mot ungefär samma mängd finska krigsfångar, efter Tysklands inledande framgångar med Operation Barbarossa.
Den pensionerade Röda Kors-chefen Gunnar Rosén hävdar att Sana glömmer bort helheten och nämner 4 800 tyskar som lämnades ut till Sovjet 1944.
Max Jakobson, före detta topp-
diplomat, menar att Finland i själva verket hade ovanligt rena händer. Medborgaropinionen var stark mot de första utlämningarna, och redan 1942 hade statsminister Rangell, som en markering, meddelat Himmler att ”vi har ingen judefråga”.
De utlämningar som av realpolitiska skäl skedde till Sovjet under efterkrigsperioden – exempelvis av 60 000 civila ingermanländare i samband med separatfredsavtalet 1944, är en viktigare debatt, menar Jakobson. Ingermanland är gränsområdet mellan sydöstra Finland och Ladogasjön.
– Det finns fortfarande en delvis ideologiskt grundad rädsla för att gräva för djupt i historien, säger Elina Sana till TT.
Hennes uppgifter om den finska, svenska och tyska säkerhetstjänsten har däremot inte ifrågasatts. Redan 1936 kom dessa överens om att samarbeta mot kommunismen.
– Informationsutbytet är känt. Men jag har i finska arkiv hittat belägg för detaljer, säger hon till TT.