Utan att veta resultatet i EU-valet så kan jag konstatera att supervalåret, trots allt, börjar bli ganska ideologiskt. Borta är trianguleringens dimhöljen och fram träder mer politiska skillnader. Socialdemokraterna pratar om att slavlöner inte är okej och att arbetsrätten är hotad i högerns Europa. I Dagens Nyheters intervju med statsministern i veckan så slås det fast att ”Reinfeldt vill ge bolag rätt att bestämma i Sverige”. Tydligare kan det inte bli.
Men det som kanske har rört om mest i grytan har varit Feministiskt initiativs intåg på den politiska spelplanen. Nu vill alla vara feminister. Annie Lööf gnuggis-tatuerar sig med FATTA-kampanjens krav på en samtyckeslagstiftning. Birgitta Ohlsson och Gudrun Schyman morgonmyser i TV-soffan och i Ekots lördagsintervju för någon vecka sedan fick det stora arbetarpartiet spänna de feministiska musklerna. I alla fall lite grann.
Stefan Löfven fick beröm när han gjorde entré på Feministiskt Forum i Stockholm, strax efter det att han avslutat sin lördagsintervju. Forumet, som blivit något av en nationell arena för feministisk och jämställdhetspolitisk diskussion, är en viktig plats att synas på. Kommunikationsenheten på 68:an lyckades väl med att spinna Löfvens löfte om rätt till heltid vid en socialdemokratisk seger.
Vad Löfven glömde berätta för lyssnarna och feministerna på forumet var att socialdemokratin har lovat rätt till heltid sedan 2001. Mona Sahlin, som biträdande näringsminister, uttalade då för första gången löftet om lagstiftad rätt till heltid, enligt Kommunalarbetaren som snabbt granskade Löfvens uttalande. 2003 tillsattes en utredning som snabbt lades i byrålådan och plockades fram som vallöfte 2006. Ett val som förlorades. Vackra ord kan man komma en bit med, men det håller inte om man inte klarar av att gå från ord till handling.
Feministiskt initiativ har också en del att bevisa på denna punkt. I deras program finns inte ens vackra ord om arbetarrörelsen eller fackföreningsrörelsen. Gudrun Schyman brukar avfärda LO som gubbigt, och där har diskussionen hittills stannat.
Det är ett problem.
Förmår man inte att visa respekt för den feministiska kraft som utgörs av fackförbund som Kommunal, Hotell- och Restaurang eller Handels, så missar man en stark allierad i kampen för kvinnors rättigheter och frigörelse.
Vi har ett arbetsliv där 1 400 personer dör varje år av arbetsrelaterade skador och där vittnesmålen om hur kropparna inte kommer orka jobba heltid är många. Där delade turer är den bistra verklighet som delar upp arbetsdagen och omöjliggör återhämtning och vila. Där pensions-kuvertet för en LO-kvinna är lika med insikten om att hon ska bli fattigpensionär.
Fackföreningsrörelsens fundament, att arbetsmarknadens parter gör upp i avtal om lön och villkor, bör bestå. Det systemet vilar på hög grad av organisering, att vi är många, och ett opinionsarbete som ger kraven legitimitet. Möjligheten att vinna strider i avtalsförhandlingarna blir större när det finns en stark feministisk opinion som backar upp fackets krav på högre lön och bättre villkor.
Ska den feministiska våren göra någon skillnad i höst för de kvinnor som jobbar i förskoleköken, i äldreomsorgen och på restauranggolven behövs det en feministisk rörelse som ser att i kampen för bra arbetsvillkor och högre löner så är facket en oslagbar allierad.
För vackra ord räcker inte.