Något som skiljer den globala uppvärmningen från andra domedagsscenarier är att katastrofen inte kommer utifrån, utan är en konsekvens vårt eget sätt att leva. Att skriva framtidsskildringar i dag blir därför att skriva om ett annat liv, där vi antingen ändrat eller tvingats ändra vårt förhållande till världen. I sin nya bok Allting växer har Lyra Koli, tidigare Ekström Lindbäck, beskrivit en framtid präglad av en klimatkatastrof som i någon utsträckning övervunnits.
I en klimatkontrollerad zon i vad som en gång var Kanada bor Jossi. Inuti en bokstavlig bubbla fylld av överflöd har hon precis avslutat sin konstnärsutbildning och letar efter en riktning i livet. Samtidigt antyds att många människor utanför bubblan lever liv som fortfarande präglas av den katastrof som människorna innanför varken märker av eller uppehåller sig vid. En inte alltför främmande beskrivning av världen i dag.
– Jag tycker inte att steget är så stort från realism till spekulativ realism, säger Lyra Koli. Teknologi är ju en så stor del av våra liv i dag och det som förenar science fiction som genre är väl att den reflekterar kring teknologins inneboende möjligheter, också som en metafor över vad som sker i samhället.
Är det några särskilda trender i samtiden du velat utforska?
– Vad vi lägger i ”ett gott liv”, vad vi är förblindade av i ett hypersekulärt samhälle. Jag tror att hur vi förhåller oss till döden och vår egen existentiella ångest är problematiskt.
I romanen ansluter sig Jossi till en grupp som utforskar relationen till Naturen med stort N. Detta sökande efter något större betraktas med skepsis av ett samhälle som rakt igenom är sekulärt. Att prata om begrepp som Naturen eller Gud blir där en motståndshandling, vilken direkt motarbetas av staten.
– Sekulariseringen går lite på crack i den här romanen, men den har faktiskt blivit ganska osynlig i dag. En tyst självklarhet. Det är snarare konstigt när någon tror på någonting och faktiskt tycker att livet är ett mysterium.
– Jag tror att den ångest som många ser som ett sjukdomsuttryck i dag i själva verket är en existentiell ångest som inte går att bli av med. Även om man kan programmera om sig med KBT eller döva symptomen med antidepp för att tränga undan tankar som jag tror att man egentligen borde uppehålla sig mycket mer vid. Som: ”Varför får vi panik av tanken på att vi ska dö?”, ”Är livet meningslöst och är det ändå värt att älska livet?”
– Jag försöker inte säga att det inte finns ångest som borde behandlas, men jag tänker att det finns en anledning till att nästan de flesta som söker vård på vårdcentralen är inbillningssjuka. Den upplever att de har ont i hjärtat och håller på att dö men har egentligen jätte, jättemycket ångest. Det är ett öronbedövande tecken på att vi lever på fel sätt.
Nationen är vår primära bärare av kulturarv i dag. Det är genom den nationella identiteten som kulturen bevaras, försvaras och finansieras i hög utsträckning
Trots att Allting växer utspelar sig efter katastrofen saknas förhållandet till de kollektiva formerna för livet. Till religionen, men också nationerna.
– Den liberalkapitalistiska rörelsen bort från det nationalromantiska existerar ju parallellt med den fascistiska rörelsen mot det nationalromantiska i dag. Så om man tänker sig att de goda liberalkapitalisterna skulle segra riskerar en del av vårt kulturarv att gå förlorat. Jag tror att det skulle vara något värdefullt som gick förlorat. Nationen är vår primära bärare av kulturarv i dag. Det är genom den nationella identiteten som kulturen bevaras, försvaras och finansieras i hög utsträckning. Det är inte som att jag tycker det är helt oproblematiskt, men det är samtidigt något mycket mer sårbart och värdefullt i det än vad folk på vänsterkanten ofta är beredda att erkänna.
– Jag tycker att det här är svårt att uttrycka sig kring och jag är lite tveksam till att göra det. En författares roll är att reflektera på ett annat plan. I romanen har jag inte försökt att presentera något politiskt lösningsförslag, utan i stället försökt att se alla impulser eller politiska instinkter som symptom på något i samhällsandan. Vad är det som får människor att bli värdekonservativa, till exempel? Vad är det som får människor att bli naturromantiker i dag?
Men hur får man de identitetsskapande aspekterna av ett nationellt arv utan att stänga ute?
– Simone Weil har uttryckt det som att man ska ta fasta på lidandet. Den blödande medkänslan för det sårade, snarare än stoltheten och hedern. Om man utgår från en förståelse för det egna ”folkets”, inom citationstecken, lidanden och ändå har en värme för det egna ursprunget är man mycket bättre rustad att förstå andra folks lidanden och den oerhörda förlust det kan vara att lämna sin kultur och sitt folk.
I förlängningen menar Lyra Koli att bristen på ett förhållande till någonting större än oss själva är sammanbundet med vår egen undergång.
– Vår totala oförmåga att offra något för att stoppa klimatförändringarna utgår ju från en livssyn där det mänskliga livet alltid ska bli mer och rikare och inte till något pris ska försämras eller inbegripa mer lidande eller mer död. Samtidigt som samma livsstil leder till att andra människor kommer att dö i andra delar av världen. Jag tror att om vi kan acceptera döden så kan vi komma ett steg närmare att förstå vad naturen är.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
