För några veckor sedan diskuterade jag hur vänstersidan skulle vinna valet tillsammans med bland annat Lawen Redar, i ett trevligt arrangemang av Södersossarna. Hon är kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, men har framför allt blivit ansiktet utåt för partiets tuffa hållning i integrationsfrågor.
Hennes arbetsgrupp har föreslagit att hus ska rivas i utsatta områden, tillsammans med andra symboliskt hårdföra åtgärder som inkomstkrav och folkräkning.
I samband med det skrev jag i en ledare att även vänstern utanför S borde ta frågor om segregerande stadsbyggnad på allvar. Men också att om inte partiets nyliberala syn på finanspolitik förändras, så kommer de andra satsningarna – på skola, välfärd och arbete – inte att bli av. Kvar finns bara en S-märkt bulldozer.
När vi diskuterade frågan märkte jag något intressant. Jag anklagade inte henne för att vara repressiv, utan ifrågasatte endast den ekonomiska politiken. Ändå svarade hon med en lång förberedd talepunkt på temat: ”Ni till vänster tar inte brottsligheten på allvar!”
Jag svarade att de gärna får pröva tuffa åtgärder, så länge de också satsar på det långsiktiga. Att framstå som brutal i förhållande till oss socialister är ju precis vad Lawen Redar och andra ledande socialdemokrater drömmer om, och därför krävs disciplin nog att inte spela med. Kritiken bör fokusera på en sak: deras nyliberala finanspolitik. Och där hade hon mycket riktigt inga svar, annat än ”det löser vi på kongressen”.
Därför höll jag mig till att påpeka att de tjusigare satsningarna inte kommer att komma. De kommer inte alls att göra ”något stort”, som de lovade på affischerna inför EU-valet i våras.
Jag blev alltså inte förvånad när Dagens ETC rapporterade att Socialdemokraterna hade kommit överens med Tidögänget om ett balansmål som ska gälla från 2027 och för en lång tid framöver. I praktiken innebär det att vi inte kommer se skymten av de satsningar som Sverige behöver, samtidigt som vi ligger i topp vad gäller arbetslöshet och i botten vad gäller tillväxt i Europa. Vi är snart ett b-land i mängden, och Magdalena Andersson hejar på.
Under hennes ledning ligger partiet till och med till höger om Svenskt näringsliv, vars chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt beklagade överenskommelsen med att ”det krävs mer för att få fart på Sverige”.
Magdalena Andersson kommer alltså inte alls att ”vända på varenda sten” som lovat. Hon kommer bara att erbjuda allt tuffare kriminalpolitik, som hon sedan hoppas bli kritiserad för från vänster. Så ser den socialdemokratiska valstrategin ut inför 2026, och så ser den politiska visionen ut för det kommande decenniet. Jag förstår att många är arga.
Samtidigt finns tusentals goda socialdemokratiska krafter där ute, i fackförbunden, Reformisterna, SSU och hos enskilda medlemmar, som ihärdigt har kämpat för en annan politik. Jag hoppas att de äntligen ser S-ledningen för vad den är – en rörelse som delar högerns nya konsensus om nyliberal ekonomi plus konservativ kriminalpolitik och migration.
Frågan är hur länge dessa goda krafter orkar ge legitimitet åt ett sådant projekt.
