För några veckor sedan, när finanskrisen toppade varje nyhetssändning, stod miljöminister Andreas Carlgren (c) ensam öppen med sin oro. Han befarade att finanskrisen kan hota det klimatavtal som ska undertecknas i Köpenhamn i december 2009: ”När vi de senaste åren mötts har klimatfrågan stått högst på den mediala och politiska dagordningen. Nu möts vi i tider av finansiell oro. Frågan ställs: kommer nödvändiga klimatåtgärder nu att få vänta?”
Är miljöministerns oro riktig? Innebär krisen inom finanskapitalet, som nu växt till en global ekonomisk kris, ett våldsamt stopp i den nödvändiga resan mot kraftigt sänkta koldioxidutsläpp och minskad resursförbrukning?
– Snacket går. I EU hörs tongångar om att klimatpolitiken måste omvärderas, säger Gunnar Lindstedt, journalist på Veckans affärer och författare till böckerna Olja och Svart jord.
Som exempel nämner Gunnar Lindstedt att Italien vill fördröja det så kallade 20-20-20-målet, det vill säga en 20 procents ökning av energieffektiviteten, 20 procents minskning av utsläppen från växthusgaser och 20 procents andel av förnyelsebara källor i EU:s energikonsumtion år 2020. Målet sägs drabba den italienska industrin för hårt. Polen har uttryckt liknande tvivel.
Författaren och civilekonomen Kenneth Hermele tycks dela oron.
– Klimatfrågan kommer att hamna i bakgrunden. Med en ekonomisk kris i ryggen blir viljan att göra politik och ställa starka krav mindre, säger han, och fortsätter:
– Det har varit svårt att föra upp klimatfrågan på bordet redan när de ekonomiska kurvorna pekade uppåt. Inget tyder på att klimatfrågorna kommer hamna centralt när G8 möts i Washington 15 november.
Om miljö- och klimatorganisationer känner oro är det inget man av taktiska skäl visar. På sin blogg skriver Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson att lågkonjunkturer skapar ”möjligheter” att ”omstrukturera näringslivet och investera i långsiktigt viktiga projekt som man inte har råd med när alla resurserna redan är upptagna”. När forskare från över 22 länder nyligen träffades i Lund, under rubriken ”The Planet in 2050”, för att diskutera klimat- och resursrelaterade frågor, kallade man den pågående ekonomiska krisen för en ”unik möjlighet att slå in på nya vägar”.
Gunnar Lindstedt tycks mena att detta är en önskedröm.
– På 1930-talet kunde hjulen komma igång efter Depressionen på grund av att billig olja slog igenom och konkurrerade ut kol som energikälla. Nu har vi ingen billig olja att tillgå, trots att priset för tillfället sjunker. Och det är en tidsfråga innan oljepriset stiger igen.
Han ser en positiv effekt av den ekonomiska krisen. Han menar att teknikoptimisterna har tagit över klimatdebatten med följden att det nödvändiga politiska agerandet inte sker med hänvisning till att tekniken kommer lösa problemen – längre fram.
– Krisen hejdar optimisterna. Utan pengar är deras agenda omöjlig.
Men samtidigt är Gunnar Lindstedt enig med de klimatdebattörer som ser kraftiga investeringar i reella klimatlösningar som en väg ut ur beroendet av fossila bränslen.
– Finanskrisen visar tydligt att samhället bör ställas om till ett lågenergisamhälle.
Trots sin invändning mot 1930-talets krispaket som recept för dagens situation, är det statliga och överstatliga lösningar Gunnar Lindstedt förordar.
– Efterfrågestimulans behövs. Just som i New Deal. Men inte beredskapsarbeten i form av vägarbeten. Bygg ut kollektivtrafiken i stället. Statens resurser måste börja användas till rätt saker. Att rädda banker vete fan om det är långsiktigt, säger han.
”Det här är nog det värsta vi upplevt på generationer”, sa EU-kommissionären Joaquin Almunia vid en presskonferens förra veckan, enligt Svenska Dagbladet. Det han syftade på var EU-kommissionens ekonomiska prognos. Under årets andra kvartal uppvisade EU nolltillväxt. EU:s ekonomi kommer att hamna på minus – så kallad recession – under tredje och fjärde kvartalet. 13 av EU:s 27 länder kommer att glida ner i recession i år eller nästa år.
Kommissionen sätter till hopp till en sjunkande inflation som ger hushållen mer disponibla inkomster. Hoppet står till den privata konsumtionen. Men då har EU-kommissionen tagit av sig klimatglasögonen. Nolltillväxt, eller rent av recession, får förstås ekonomer, politiker och journalister att riva sitt hår. Men inom klimatrörelsen kan man på gräsrotsnivå höra andra tongångar. Att en recession kan vara nyttig. Tanken är enkel: om ekonomin svalnar, minskar överförbrukningen av jordens resurser.
Kenneth Hermele håller med om att vid en första anblick kan en recession ha positiv klimatpåverkan, eller snarare, minskad negativ påverkan.
– En minskad tillväxt kan leda till minskad produktion vilket ger minskade utsläpp av växthusgaser och minskad förbrukning av fossila bränslen. Även minskade antal transporter ger ett minskat avtryck, säger han.
Det ekologiska avtryck Kenneth Hermele talar om är ett begrepp som används för att mäta hur stort miljöutrymme en individ, ett samhälle eller hela mänskligheten tar. Alltså hur stor biologiskt produktiv yta som krävs för att ta fram det som konsumeras och hantera det avfall som bildas. I genomsnitt förbrukar en svensk någonstans mellan fem och sex hektar – och om jordens resurser skulle fördelas jämt skulle vi ha runt två hektar var.
Men:
– Även om tillväxten står stilla ett antal år framöver kommer det ge så små förändringar att det inte skulle räcka för att stabilisera klimatet, säger han.
Gunnar Lindstedt beskriver situationen snarlikt:
– Lågkonjunkturen leder definitivt till att trycket på jorden minskar. Men det räcker inte. Det måste till en ekonomisk förändring, en utveckling utan ekonomisk tillväxt.
Utan tillväxt?
– Systemet idag bygger på att vi har anställning, får lön, producerar. Men framöver kommer vi att behöva ägna oss åt egenarbete, ja arbete för vår självförsörjning. Om tio år kommer en miljon människor arbeta inom jordbruket i Sverige, på hel- eller deltid, säger Gunnar Lindstedt.
En ny grön giv – med bränsleskatt och investeringar
Det har varit en återblickarnas tid sedan bolåneinstituten ”Fannie Mae” och ”Freddie Mac” föll in i den amerikanska statens armar. En finanskris av den kaliber vi befinner oss i sägs inte ha ägt rum sedan 30-talets depression.
Depressionen krävde ett starkt statligt ingripande för att kväsas. I form av stöd till industrin och jordbruk, samt skapande av offentliga arbeten, tog den president Roosevelt Amerika ur eländet. Hans New Deal var så radikalt att Högsta domstolen förklarade vissa delar av programmet som illegala.
I en ny rapport efterlyser Londonbaserade New Economic Foundation, NEF, en New Green Deal. Rapportens författare formulerar dagens problembild som tredelad (the triple crunch): finanskrisen, klimatförändringar och högt oljepris. Metoden att möta dessa problem delar de i sin tur upp i två delar: Först strukturella förändringar av regelverket för det nationella och internationella finanssystemet. Exempelvis återreglering av finanshandel och stängande av skatteparadis. Sedan ett investeringsprogram för utveckling av förnyelsebara energikällor och energibesparande teknik, och detta i kombination med efterfrågestyrning.
Den nya gröna givens mål är ett hållbart, energisnålt och socialt rättvist system. Programmet vilar i huvudsak på en keynesiansk modell. Genom bland annat ökad beskattning av fossila bränsle – så kallade realistiska priser som räknar in klimatkostnader – ska fonder skapas. Fonderna ska användas för att stimulera fram sysselsättning inom en klimatomvandlingssektor. (Förra året skapades 25.000 jobb i Tyskland inom denna sektor, totalt arbetade 250.000 med förnyelsebar energi i Tyskland 2007, enligt The Guardian.)
Green New Deal-rapporten är skriven för brittiskt bruk, men lämpar sig väl för svensk användning. Läs mer på: www.neweconomics.org och neftriplecrunch.wordpress.com.