Ledare 31 december, 2014

Vad hände Vänsterpartiet?

Det förväntade lyftet för Vänsterpartiet 2014 uteblev, det är dags att börja diskutera varför.

2014 blev ett händelserikt år i svensk politik, så också för Vänsterpartiet. Det började förhållandevis bra med en kongress som slog fast den inslagna linjen med fokus på vinster i välfärden och med en samhällsdebatt där frågan fortfarande stod i fokus. Opinionssiffrorna var ännu hyggliga, runt sju procent i många mätningar, och det såg ut som att Vänsterpartiet skulle göra ett rätt starkt val. Men lyftet uteblev, både i EU-parlamentsvalet och i riksdagsvalet, och det är dags att utvärdera varför.

Kongress
Året startade med den 40:e kongressen där partiordföranden Jonas Sjöstedt bekräftades som partiledare och där linjen med hård profilering på vinster i välfärden än en gång slogs fast. Det var ett parti med stark framåtanda som samlades. Med tusentals nya medlemmar i ryggen skulle det nu gå till två val på ett år, där det första helst skulle ge ett mandat till i EU-parlamentet och där det andra skulle leda till ett förstärkt parti som med framgångar skulle tvinga fram förändringar i svensk lagstiftning om vinster i välfärden och helst ge en plats i Stefan Löfvens regering.

Fokuseringen på vinster i välfärden var så stark att Vänsterpartiet till och med lät EU-parlamentsvalet i maj handla om det. Det var en pedagogisk övning som inte föll väl ut, väljarna förstod inte på vilket sätt de frågorna hörde ihop.

EU-parlamentsval
Överhuvudtaget visade resultatet i EU-valet, 6,3 procent (+ 0,65), bristerna i Vänsterpartiets nuvarande EU-linje, som enkelt kan beskrivas som varken hackat eller malet. Företrädarna hade själva svårt att i debatten förklara varför Vänsterpartiet röstar för ökad överstatlighet i vissa frågor (miljö och sociala) men inte i andra (till exempel aborträtt och sexköp). Flera gånger verkade företrädarna inte ens själva tro på linjens riktighet.

Det är lätt att förstå dem. EU-linjen ”utträde ja, men bara på lång sikt och fram till dess nej till överstatlighet men med stora undantag” är så komplicerad att förklara att den har förvandlat partiets kanske starkaste fråga till en av de svagaste.

EU-frågan är också märkligt frånvarande i debatten om vänsterns framtid och nära historia. Har alla glömt hur viktig den var för vänstern i början av 1990-talet? Jag minns att den i både ungdomsförbund och partiföreningar bildade stommen i den makalösa uppryckning som Vänsterpartiet uppvisade, från att vara utdömt som historiskt irrelevant på grund av murens fall till de nästan 16 procent som röstade på partiet i EU-parlamentsvalet 1999.

Trots att opinionen var starkt för ett EU-medlemskap gav vi inte upp. Var och varannan internutbildning handlade om EU, vi kunde till slut beslutsprocessen i EU bättre än de ledande politikerna i landet. Vi tjatade om frågan var vi än befann oss och vi drog stora växlar på den. Vi menade att EU var i grunden ett odemokratiskt och elitistiskt politiskt system och att det lagstiftade ekonomisk högerpolitik. När jag nu ser vardagen i ett av EU-krisen sargat Europa och Sverige kan jag inte se en enda punkt där vi hade fel.

Bara några år senare hade frågan vänt fullständigt, EU-omröstningen blev jämn och EMU-omröstningen blev till en av vänsterns få men oerhört viktiga segrar. Inte nog med det, en av Sveriges skickligaste politiker, Gudrun Schyman, dominerade frågan och, vill jag påstå, skapade mycket av sitt stora förtroendekapital på den. Det är lätt att glömma idag, när hon representerar Fi med en minst sagt luddig syn på EU, men Gudrun Schyman var en vansinnigt vass EU-kritiker och kombinationen av partiets tydlighet i frågan och hennes skicklighet i debatter gav ett uppsving som sedan dess har varit svårt att hämta tillbaka.

Antingen eller
Med den totala sociala nedrustning som pågår i flera av EU:s länder, med den export av fattigdom som vissa länder sysslar med, med lönedumpningen, med bankirernas makt och med den långa recession som EU trätt in finns all anledning att väcka frågan ordentligt till liv igen.

Då får man dock bestämma sig, antingen får vänstern göra som dåvarande partiledaren Lars Ohly föreslog i en opinionsartikel i Flamman 2009: sluta att kräva utträde och satsa på att demokratisera EU. Det finns många politiskt viktiga vänstertkrafter i Europa att samarbeta med kring den linjen, exempelvis Syriza i Grekland och Die Linke i Tyskland. Det är en tydlig och begriplig linje som är lät att förklara för väljarna och som har den fördelen att den kan tala om förändrade sociala och ekonomiska villkor för hela EU:s befolkning, allt ifrån de tiggande romerna från Rumänien till den svenska överklassen. Det finns vältaliga förespråkare för den linjen, bland annat på tidningen ETC:s ledarsida. Då kan man verka för en ny ekonomisk politik för hela Europa.

Eller så får vänstern återgå till en tydlig nej-linje i EU-frågan och konstatera att allt det vi sade om unionen har blivit verklighet och att det, tyvärr, är ett politiskt och ekonomiskt projekt som inte går att ändra på utan att i princip upplösa dess grunder. Det är skapats för och av kapitalet och har visat sig gång på gång stå i vägen för progressiv politik både nationellt och lokalt. Om en sådan linje får råda bör vänstern kräva utträde genast. Det går att hävda att Vänsterpartiet nu, 20 år efter inträdet, har respekterat folkomröstningens resultat men att följderna för Sverige blivit så negativa att det väljer att väcka sitt gamla krav till liv igen. Det skulle ge en rakare och enklare argumentation vid EU-parlamentsval och ge en möjlighet att komma bättre in i debatten i de frågor som skakar EU. Det skulle också ge Vänsterpartiet en tydlig profilfråga till, något som kommer att behövas framöver när frågan om vinster i välfärd utreds inför en eventuell ny lagstiftning. Flamman ställer under 2015 gärna upp med debattutrymme i EU-frågan, både i papperstidningen och i webbupplagan.

Besvikelse i riksdagsval
För trots den hårda profileringen lyfter inte Vänsterpartiet nämnvärt opinionsmässigt, trots att frågan om vinster i välfärden egentligen blir allt mer intressant. När de stora skandalerna med knäckebröd och vatten till barnen dominerade press och tv ledde det också till en liten ökning. Men lagom till riksdagsvalet hade andra frågor kommit och tagit över, många av dessa kring integration och rasism. Redan under våren hade partiet fått en allvarlig utmaning från vänster när Feministiskt Initiativ tagit sig in i EU-parlamentet på ett tydligt anti-SD-mandat. Många av de som såg Sverigedemokraterna som det största hotet mot demokratin i Sverige attraherades av aktivistparollen ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. I enlighet med den svenska polariserade debatten blev resultatet av valrörelsen att både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ gick starkt framåt i EU-valet. Feministiskt Initiativ lyckades skickligt att skildra båda årens val till strategiskt viktiga. I riksdagsvalet spreds de sista veckorna uppgifter om att en röst på Fi skulle vara nödvändig för att skapa majoritet för en Stefan Löfven-ledd röd-grön-rosa-regering. Det skulle alltså vara det klokaste valet för den som ville rösta mot Reinfeldt. Att uppgifterna inte stämde hindrade inte partiet från att attrahera mer än två procent mer än bara några månader tidigare. Rösterna kom i stor utsträckning från Miljöpartiet men också från Vänsterpartiet. Vänsterpartiet förlorade antagligen mer till Socialdemokraterna än till Fi.

Vänsterpartiets prioriterade fråga om vinster i välfärden diskuterades efter sommaren allt mindre i media och partiet gjorde till slut ett val som måste anses vara en besvikelse, trots en minimal uppgång på 0,11 procent till 5,72 procent. Fi stannade på 3,12 procent och klarade inte riksdagsspärren. De hade även om de kommit in med fyra procent inte kunnat påverka Sverigedemokraternas vågmästarposition.

Efter valet stod det snabbt klart att Stefan Löfven inte hade haft en tanke på att släppa in Vänsterpartiet i en regering. Han menade att det skulle stänga dörren för samarbete över blockgränsen. Efter det beskedet gick, rent taktiskt, det mesta Vänsterpartiets väg. Partiet lyckades med att sätta stora avtryck i höstbudgeten (som senare skulle fällas av Alliansen och Sverigedemokraterna) och lyckades pressa fram en utredning om vinster i välfärden som ska lägga fram förslag om hur ”skattepengar ska gå till just den verksamhet de är avsedda för och överskott ska som huvudregel återinvesteras i verksamheten. Förslag till beslut i riksdagen ska läggas om detta och besluten ska föregås av en utredning.” Vänsterpartiet visade sig vara en hård och mycket skicklig förhandlare.

Förhandlingsframgångar
Storslam alltså, trots frånvaro av ministerposter. Ändå lyfte inte partiet nämnvärt i opinionen under hösten. Också denna ledarsida trodde sedan länge på att just detta läge, utanför regeringen men med starka krav på att få igenom sin profilfråga, skulle ge Vänsterpartiet ett gynnsamt opinionsläge. Slutsatsen som nu måste dras är att de som varnade för att frågan förvisso har stöd av en stor majoritet av väljarna men inte är viktig nog för dem när de väljer parti fick rätt. Om Vänsterpartiet till slut lyckas stoppa vinsterna i välfärden kommer det att vara en viktig sak för Sverige men troligen inte belönas rikligt av väljarna. Nu återstår ett hårt arbete med att arbeta fram nya profilfrågor eftersom partiet i sitt utåtriktade arbete sysslat nästan uteslutande med denna under flera års tid. 

Sen kom då de turbulenta hösten som länge såg att ut att ställa Vänsterpartiet inför ett mycket svårt extra val. Utanför huvudmotsättningarna i svensk politik och utanför debatten hade det varit svårt att göra sin stämma hörd. När Stefan Löfven inför rödgröna väljare skulle ha stått inför en svår utmaning från både Alliansen och Sverigedemokraterna hade det lockat många väljare på vänsterkanten att i första hand stötta den sittande regeringen. Decemberöverenskommelsen kom därför som en räddning för vänstern i sista stund och skapade snabbt ett läge där Vänsterpartiet, oavsett vad Socialdemokraterna säger om saken, så länge som överenskommelsen gäller har ett mycket starkt förhandlingsläge. Men pjäserna flyttas snabbt i svensk politik just nu och ingen kan lita på att överenskommelsen håller särskilt länge. Redan idag, på nyårsafton 2014, skvallrar borgerliga källor både om att starka krafter önskar upplösa alliansen och att Alliansen ”lurat” Löfven och ämnar fälla nästa stora budget redan i höst. Bäst alltså att inte känna sig allt för bekväm i nuvarande politiska läge.

Framtiden
Vad behövs göras för att stärka Vänsterpartiet på sikt? Politisk strategi är mer komplicerad än många i denna tid av snabba klick och twitterdebatter låtsas om. Snart sagt varje vänsterdebattör har ju slängt ut en artikel om hur Sverigedemokraternas framgångar skulle ha kunnat hejdats om bara vänstern gjorde si eller så. Men trots att det sällan är så enkelt måste vänstern nu börja analysera varför lyftet inte kommer. Om det stämmer att Sverigedemokraternas framgångar härstammar från människors oro för arbetslöshet, låga pensioner och en allt sämre välfärd, hur kommer det sig då att så få väljare har förtroende för vänstern i dessa frågor?

Här följer, i all ödmjukhet, några förslag på prioriteringar som skulle kunna stärka opinionen på sikt.

1. Gemensam nämnare.
Vänsterpartiet är ett mycket heterogent parti, man skulle till och med kunna säga spretigt. Den som följer partiets medlemmars aktiviteter i sociala medier och aktivism har mycket svårt att se fokus kring de frågor som partiet centralt för tillfället kampanjar kring. Om Vänsterpartiets ledning för tillfället kampanjar till exempel för rimliga lönevillkor för alla lastbilschaufförer i Sverige och ett stopp för lönedumpningen så rullar många medlemmar ändå på med de vanliga prioriterade vänsterfrågorna om strukturer, rasism, tiggare, allmän feminism och uthängande av särskilt dåliga högerdebattörer. I längden fungerar inte en sådan klyfta för ett parti som vill bli slagkraftigt. Ledningens prioriteringar måste motsvaras av medlemmarnas politiska intresse och vice versa. Det krävs ett ordentligt arbete för att mejsla fram vilka frågor partiet gemensamt ska kampanja kring och när man kommit överens om det måste det också synas på partiföreningarnas möten, i aktiviteter på gator och torg och på, den numera inte oviktiga scenen, sociala medier. Här finns ett stort utrymme för att hitta ett gemensamt tonläge och konkreta politiska frågor i det för partiet så viktiga feministiska arbetet.

2. Arbete åt alla.
Vänsterpartiet måste bli ännu starkare i att påpeka att Sverige behöver en helt ny ekonomisk politik som pressar ned arbetslösheten. För att det ska ske krävs först att partiet internt hittar svaret på hur det ska se på frågor om tillväxt och konsumtion, något som nu splittrar partiets medlemmar i minst två grupper, en nykeynesiansk och en grön tillväxtkritisk. Den permanenta massarbetslösheten är nyckeln till så många av samhällets andra problem att den kräver ständig fokus. Inte minst är den en ständig källa för Sverigedemokraterna att ösa ur när de ska peka ut syndabockar. Vänstern måste bli bättre på att peka ut de mekanismer i det kapitalistiska systemet som skapar grogrund för rasismen och inte bara stirra sig blind på de enskilda SD-företrädarna.

3. Vässa miljöpolitiken.
Vänsterpartiet är redan starkt i de viktiga frågor som rör klimat och miljö och som många väljare uppfattar som ödesfrågor. Genom att starkare koppla frågorna om klimat och miljö till frågan om arbetslöshet kan vänstern ta vid där Göran Persson lämnade idén om det gröna folkhemmet. Arbeten kan skapas i stor omfattning via åtgärder som klimatsmart ombyggnad av miljonprogrammen, rejäla subventioner till solceller på villor och statliga satsningar på miljöteknik i industrin. Det här arbetet har påbörjats men kan både vässas och flyttas fram i det utåtriktade arbetet.

4. Utveckla partiorganisationen.
Valet gav vid handen att Vänsterpartiet gjort bra val i alla tre storstadsregioner. Studera de enskilda exemplen. Vad gör Göteborg, Malmö och Stockholm som andra delar av partiorganisationen inte gör? Vad ska alla nya medlemmar arbeta med. Vad ska de studera? I förlängningen måste alltid ett vänsterparti vara ett medlemsparti med en stark organisation. I dess natur ligger att den inte kan vara en valmaskin. Demokrati och inflytande måste prägla såväl partiets krav som interna arbete.

5. Pensioner och sjukförsäkringar.
Underskatta inte sprängkraften i fattigpensionärernas och de sjukskrivnas krav på förbättrad ekonomisk situation och rättvisa spelregler. De ökande klyftorna i Sverige måste mötas offensivt och tydligt. Det får aldrig verka som att Sverigedemokraterna är de enda som bryr sig om människors berättigade oro för sin ekonomi och välfärd.

6. Demokrati och inflytande.
Påbörja arbetet med att lyfta in långsiktiga krav på dagordningen igen. Vänstern måste vara den kraft som talar om fördjupad demokrati i hela samhället, även i företagen och i ekonomin. På kort sikt måste vänstern bli starkare på att förklara hur människor kan få ökat inflytande i sin vardag, i såväl glesbygd, miljonprogram som i storstädernas inre delar. På lång sikt måste vänstern börja tala om systemkritik, klass och socialism igen. Det är en bräcklig värld vi lever i och det ekonomiska system vi lever i nu måste ifrågasättas i grunden. I slutändan är det en huvudanledning till varför vänstern finns till som politisk kraft. Det går inte att komma ifrån.  

Ovanstående förslag kommer inte i all hast att fördubbla Vänsterpartiets opinionssiffror eller stoppa Sverigedemokraterna. Men de skulle kunna ge en bra start på ett arbete och en debatt som på sikt kan stärka vänstern i Sverige. Och det vore inte så illa det heller. 

Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Kultur 12 april, 2025

Kodnamn: Sociolog

IB-affären är fortfarande en av Sveriges största spionskandaler och spelar en stor roll i Alexandra Franzéns bok. Sedan reformerna som den ledde till menar hon att utvecklingen har gått bakåt. Foto: Moa Bejersten.

Sociologen Alexandra Franzén har skrivit en bladvändare om underrättelsearbetets historia – och oroas av vår tids hemlighetsmakeri.

Sociologen Alexandra Franzén möter mig vid den snurrande entrédörren till Kungliga biblioteket. Hon pratar bred skånska och ser snällare ut än jag hade väntat mig givet hennes specialområde: underrättelseanalys. Jag har läst hennes bok Sanningen ska göra er fria, en bearbetad version av hennes avhandling och en osannolik popsociologisk bladvändare om informationskrig som just kommit ut i handeln.

Själv är jag besatt av spioner. Min vän säger att det gör mig till en pick-me-tjej, men hon har inte förstått. Till vardags oroar jag mig för att bli gripen av främmande makt och att jag inte vet var man får tag i cyanidtabletter. Jag plågas också av irrationell skräck att bli torterad och bara att skriva det känns som jinxarnas jinx. Samtidigt är lockelsen enorm. När en forskare från Försvarshögskolan för ett par år sedan föreslog att vi skulle mötas ”under linden” i Gamla stan gick jag dit, redo att möta mitt öde. Det visade sig vara ett helt vanligt kafé och min själs tulpan sloknade. Tills nu.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 april, 2025

”Rinkeby for life” – musikundret i Järva har blivit historia

Foto: Lisa Mattisson.

Sveriges nyaste kulturarv är kantat av triumf och ung död. Med ”Nation av poeter” vill Mohamed Yussuf att unga ska få läsa om sin tid.

Yasin Abdullahi Mahamoud är 18 år gammal när han för första gången blir haffad av polis med vapen innanför jackan. Några veckor tidigare har hans nära vän och dennes bror blivit avrättade inne på ett café i Rinkeby. Alla har nerverna på utsidan och chocken och sorgen förlamar och förvrider själen i en hel by. Trots att vapnet polisen hittar är skjutklart, grips han inte. Lagarna finns där men har ännu inte trätt i kraft. Det här året släpps också hans låt Trakten min. Snart har den spelats en miljon gånger på youtube.

Du kan inte va’ i trakten min om du är inte härifrån, härifrån
Klart att jag får paranoia varje gång jag taggar härifrån, härifrån
Rinkeby for life!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 11 april, 2025

Ung högerextremist bakom knivmord i Norrköping

Polisavspärrning, samt gärningspersonens självporträtt. Montage. Foto: Johan Nilsson/TT / Privat.

En 30-årig man knivhöggs för två veckor sedan till döds i Norrköping. En 15-årig gärningsman har erkänt sig skyldig. I hans sociala medier blandas hakkors och antisemitiska konspirationer med hyllningar till Elon Musk.

Det var en vanlig söndagseftermiddag i Norrköping, när en 30-årig man attackerades med kniv i området Himmelstalund. Dådet, som skedde för två veckor sedan, ägde rum i en park och i fullt dagsljus. Mannen hittades svårt skadad på platsen och avled sedan på sjukhus.

I ett öppet meddelande på Facebook skriver den mördade mannens pappa att hans son var ute på promenad och pratade i telefon. Hans samtalspartner hörde orden ”nej, nej” – och sedan blev det tyst.

”Bottenlös ångest, saknad, panik och total tomhet är det enda som finns kvar”, skriver pappan på Facebook.

Strax därefter greps en 15-årig pojke, som senare erkände att han dödat mannen. Polisen gick tidigt ut med att man inte kunnat hitta någon koppling mellan offer och förövare. 

Det är en gärningsperson som uppenbarligen rör sig i högerextrema miljöer på nätet.

Nu uppger SVT Öst att man hittat konton på Tiktok och Instagram tillhörande pojken – där högerextremt material florerar. 

– Vi blev inte jättechockerade, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2025

Varför kämpar V mot högre löner?

Vänsterpartiet vågar inte tycka annorlunda än Socialdemokraterna, menar debattören. Foto: Jessica Gow/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En ofta bortglömd ljusstrimma i ett EU präglat av högerpopulism, lågkonjunktur och tullhot är att kollektivavtalens ställning stärks och de sämst betalda arbetarnas reallöner ökar. Förklaringen finns i det direktiv om minimilöner som EU antog 2022.

Vänsterpartiet kämpar emellertid envetet för att framgångarna ska rivas upp. Risken är stor att de blir bönhörda – och därmed omintetgör direktivets två mål.

Det ena är att alla arbetare i EU ska tillförsäkras ”en skälig levnadsnivå”, där minimilöner bör utgöra minst 60 procent av respektive lands medianlön. Det andra är att stärka kollektivavtalens ställning. Kollektivavtal är bättre än lagstiftning, enligt direktivet.

Länder där kollektivavtal täcker minst 80 procent av arbetsmarknaden är därför undantagna från krav på lagstadgad minimilön. Det gäller bland annat Sverige. Länder med en lägre täckningsgrad måste ta fram en handlingsplan för hur kollektivavtalens ställning kan stärkas.

Enligt EU-kommissionen kommer direktivet att direkt förbättra lönenivån för 25 miljoner löntagare. Dessutom får löner strax över miniminivån också en skjuts uppåt. Kvinnor gynnas mest eftersom de är överrepresenterade bland de lägst avlönade. Löneskillnaden mellan män och kvinnor beräknas minska med 10 procent.

Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Löner höjs, kollektivavtalen stärks och fackets förhandlingsstyrka växer. För fackföreningsrörelsen i EU är direktivet en framgång de arbetat för i årtionden. Men alla är inte glada. Vänsterpartiet, liksom svenska LO och Socialdemokraterna, gjorde allt för att stoppa förslaget. Och den kampen fortsätter även efter att direktivet antagits.

Den danska regeringen anmälde direktivet till EU-domstolen och krävde att det upphävs. Och i Altinget (11/12 2022) pläderade Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Ciczie Weidby för att den svenska regeringen ska stödja initiativet och frågar retoriskt ”Kommer Ulf Kristersson att lägga sig platt för EU?”

Det är ett lätt ”orwellskt” försök att mana fram bilden av ”dumma EU” som ”angriper facket”. En ärligare beskrivning hade varit: ”Ulf, nog ska väl din regeringen vara med när Danmark och EU:s arbetsgivare försöker sabotera EU-fackens största framgång på årtionden?”

Efter viss tvekan gav den svenska regeringen efter för det samlade trycket från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställde sig bakom Danmark. I dag är läget att EU-domstolens generaladvokat, som ska förbereda en regelrätt domstolsförhandling, rekommenderar att direktivet om minimilöner rivs upp. EU-domstolen brukar ofta, men inte alltid, följa generaladvokatens anmodan.

”Stärk löntagarnas rättigheter”, stod det i Vänsterpartiets valmaterial inför valet till Europaparlamentet. Varför vill samma Vänsterparti då rycka undan mattan för en facklig EU-framgång som förbättrar livet för många tiotals miljoner arbetare?

Ett svar är att partiet inte vågar tycka annorlunda än Socialdemokraterna och LO. En annan pusselbit är att Vänsterpartiet är lite av en ”främmande fågel” i den europeiska vänstern. Där andra inriktar sig på vilken politik EU faktiskt bör driva så är Vänsterpartiets utgångspunkt ofta att EU är något att skydda sig ifrån. Det ska vara ”Sverigepriser”, ”Sverigejobb” och undantag för det ena och det andra.

I det perspektivet blir direktivet om minimilöner något ”som ger EU för mycket makt”. Liksom när Vänsterpartiet, som enda vänsterparti i Europaparlamentet, röstade nej till EU:s stora återhämtningsfond – trots att den innebär klimatinvesteringar för motsvarande 2 500 miljarder kronor!

Europafacket, som samlar EU:s fackliga centralorganisationer, menar att direktivet om minimilöner är ”den viktigaste fackliga framgången i EU på en generation”. Ett beslut av EU-domstolen i linje med generaladvokatens (och Vänsterpartiets!) rekommendation skulle innebära ”ett hårt slag mot arbetande människor och deras fackföreningar” och ”en enkelriktad väg mot social dumpning”, enligt Europafackets generalsekreterare Esther Lynch.

Läs mer

”Brother, which side are you on”, heter det i en klassisk amerikansk fackföreningssång. Den frågan kunde tusen sinom tusen fackliga aktivister i Grekland, Ungern, Frankrike eller Portugal med fog ställa till Vänsterpartiet.