Vad innebär det för konflikten att det kurdiska partiet PYD nu tar hjälp av den syriska armén?
Joel Ahlberg:
– Det innebär att den kurdiska maktfaktorn i Syrien, PYD, åter står på ruta ett och försöker vinna tid genom att köpslå med Assadregimen och med Ryssland för att behålla inflytande i regionen. De har tidigare försökt etablera sig som en tredje makt och inte velat ta ställning för regimen eller för oppositionen. Detta alternativ är nu till synes borta. Liksom Hizbollah är lierade med Iran, regimen med Ryssland och den månghövdade oppositionen med Turkiet förefaller PYD nu av nöd och tvång vara lierad med regimen.
Till saken hör att förhandlingen mellan Assadregimen, Ryssland och PYD ägde rum på den ryska armébasen Humeimin. Två dagar före överenskommelsen hade den biträdande syriska utrikesministern blankt avvisat att bistå kurderna med hänvisning till att de är ”USA:s lakejer” och ”främmande element” i Syrien. Jag tolkar detta som att Ryssland med de syriska truppernas närvaro symboliskt vill manifestera syrisk suveränitet samt störa Turkiets mål att etablera en buffertzon.
I och med att syriska trupper sätts in ökar risken för konfrontation mellan två länder i stället för mellan en stat och olika miliser och rebeller. Om konfrontation uppstår mellan Syrien och Turkiet skulle det innebära en ny vändning där stater står mot varandra.
Ekim Caglar:
– Det innebär att insatserna för Turkiets militäroffensiv ökar. Situationen betyder i praktiken att Turkiet på bred front hamnar öga mot öga med Syrien och således också med Ryssland. För SDF-milisen och PYD var detta en av de sista livlinorna.
Med tanke på Rysslands uppbackning av Assad är en potentiell utgång att kurder på sikt i viss utsträckning kan stärka de rättigheter som man länge har eftersträvat i Syrien. Assads eventuella eftergifter kan dock stanna vid kosmetiska förbättringar. Vad detta innebär på lång sikt är svårt att säga men det är ett faktum att SDF på kort sikt har försvagats.
Turkiet hävdar att de vill upprätta en ”buffertzon” längs gränsen. Bör man lita på detta eller har de egentligen andra, mer långtgående intressen än så?
Joel Ahlberg:
– Turkiet ser PYD som en systerorganisation till PKK som den turkiska staten har varit i konflikt med i 35 år. Den turkiska operationen avser primärt, som jag bedömer det, att se till att avsluta eller avsevärt reducera PYD:s inflytande i regionen. Det andra uttalade målet att repatriera två miljoner flyktingar till Syrien menar jag är en retorik som syftar till att väcka inhemskt stöd. Efter att Turkiet i vintras tvingade bort de kurdiska styrkorna i staden Efrin, en av de tre städerna i Syrien som har kurdisk befolkningsmajoritet, har det rapporterats att Turkiet börjat använda turkiska symboler i officiella handlingar, infört en turkisk läroplan samt fördrivit kurder från deras hem. Det väcker en berättigad oro för att detta ska upprepas i de andra två städerna med kurdisk majoritet.
Ekim Caglar:
– Det är en illa dold hemlighet att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan gör allt för att flytta fokus från inrikespolitiska utmaningar till säkerhetsfrågor och låta en nationalistisk yra råda. Buffertzonen kan vara ett av skälen men i första hand handlar offensiven om att slå undan benen på det kurdiskledda självstyret som också samlar andra folkgrupper. Turkiets djupgående ekonomiska problem och det faktum att två tunga avhoppare från regeringspartiet AKP, den förre premiärministern Ahmet Davutolu och den förre finansministern Ali Babacan, väntas grunda två nya partier har gjort att Erdogan har behov av att rita om den politiska spelplanen, inte minst efter att ha förlorat viktiga städer i lokalvalen tidigare i år. Kriget som stöds av stora delar av oppositionen har gett Erdogan ett tillfälligt politiskt andrum och möjlighet att förekomma politiska manövrar från motståndare.
Just nu ser det demokratiska projektet i Rojava relativt dömt ut. Vilka chanser hade du gett det att lyckas om USA inte hade dragit tillbaka sina trupper och i stället väntat till dess att ett fredsavtal nåtts?
Joel Ahlberg:
– Den amerikanska närvaron hade onekligen en dämpande effekt på Turkiet. Det turkiska intrånget hade med all sannolikhet inte skett utan Trumps gröna ljus. Samtidigt har inget land gett ett politiskt erkännande till det kurdiska självstyret. Omvärldens kyliga reaktion på den kurdiska folkomröstningen om självständighet i Irak 2017 säger väl det mesta. Omvärlden har hyllat de kurdiska styrkornas kamp mot IS men inte gett det politiska erkännandet som kurderna hade hoppats få i utbyte. Det har sannolikt bland annat att göra med att det självutropade kurdiska självstyret strider mot principerna om Syriens territoriella enhet och en politisk framförhandlad lösning, som trots allt utgör det principiella ramverket för eventuella framtida förhandlingar och som det internationella samfundet har förbundit sig till.