Bland det värsta jag visste när jag var liten, var när mina föräldrar sa: ”Vad var det jag sa!” De sa det när jag hade misslyckats med något och de minsann hade vetat att jag inte skulle klara det jag ville göra. Som när jag i sexårsåldern varit på ett av mitt livs första kalas där det serverades köttbullar, sås och potatis och marängsviss till efterätt. Alla åt med kniv och gaffel – alla utom jag.
Dagen efter kalaset blev det helstekt rödspätta till middag hemma på Stora Nygatan i Malmö. När mamma skulle rensa fisken för mig, sa jag: ”Jag kan själv, jag vill ha en kniv också”. ”Men flicka lilla”, tyckte föräldrarna, ”det kommer du inte att klara”. Ovetandes om hur en platt fisk ser ut inuti var jag övertygad om att det inte skulle vara svårare att dela en fisk än en köttbulle, så jag vidhöll att jag kunde själv. Oj, vad jag bedrog mig. Där satt jag med små ben, stora ben och lite fisk – allt i en salig röra. ”Vad var det jag sa”, sa mamma.
Sedan dess har jag aldrig sagt: ”Vad var det jag sa”. Jag sa det i varje fall inte när en av mina söner vägrade att plocka upp alla synålar på mattan i hallen och sedan trampade på en av dem, trots att jag varnat honom för det. Inte ens en gång sa jag det! Men nu är det dags!
När mina barnbarn gör saker och jag ser att det inte kommer att gå, så är inte jag den som säger ”det där kommer du inte att klara”. För när det sedan går åt skogen – ibland – så agerar de som om de hade lyckats och att det blev precis så där som de tänkt sig att det skulle bli. Som jag gjorde – i min tankevärld skulle det ju inte finnas en massa ben i fisken, den skulle vara som en köttbulle.
Kanske var det så Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna tänkte när de skulle konstruera ett nytt pensionssystem med raka rör – de tänkte köttbullar hela vägen. Det nya skulle bli minst lika bra som ATP-systemet. Det skulle gynna kvinnorna som enligt dem missgynnats av ATP-systemet. Så tänkte de nog – fast det blev så fel!
Det blev som med min middag där på Stora Nygatan i Malmö, små och stora ben och lite fisk – allt i en salig röra! De som skulle få det bättre fick det sämre – 80 procent av dem som behöver garantipension är kvinnor. Nu är det just de som får sänkt pension. Sedan pensionsformen har antalet fattigpensionärer med EU:s sätt att mäta ökat i Sverige från 75 000 till 225 700 enligt PRO:s utredare Anders Thoré. De allra flesta av dem är kvinnor! Om pensionen ska vara i nivå med ATP-systemet så tvingas folk att arbeta flera år längre och det går väl an för dem som inte har jobb som sliter ut deras kroppar! De fem pensionsallianspartierna vill höja pensionsåldern med några år – hur många är de inte överens om ännu. Fast tro mig, det kommer inte att spela någon roll. De som har lägst löner med arbetsuppgifter som sliter ut deras kroppar tvingas gå i förtida pension runt 60-årsåldern. Att tvingas ta ut pensionen i förtid gör förstås också att ålderspensionen blir avsevärt sämre.
I dag börjar akademikerna arbeta när de är 30 år. LO-kollektivets kvinnor och män börjar i regel löneslava direkt efter yrkesutbildningen på gymnasiet. Därför var ATP-systemets krav på 30 år för full pension, där de 15 lönemässigt bästa åren bestämde nivån på pensionen, helt suveränt! Man jobbade sina 30 år och fick en pensionspinne när det var dags. ATP-systemet var också utjämnande mellan klass och kön.
Det är klart att S och borgarna visste att det skulle bli så här, att klass- och könsskillnaderna med det nya pensionssystemet skulle följa oss ända in i döden. Det var ju så de ville ha det! Att det nya skulle vara lika bra som ATP är lika sant som att vi får paj i himlen!
Vad var det jag sa?
