Riksrevisionens rapport slår fast att det är bortom allt tvivel att vårdvalet inte har bidragit till att upprätthålla principen om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras. Den visar snarare att det fria vårdvalet har satt dessa principer ur spel. Det är alltså de rika och friska som har gynnats av reformen, precis som vänstern sa att det skulle bli.
Inte bara vänstern sa det. När Stockholms läns landsting var först i landet med att införa vårdval, rapporterade DN om att det redan innan införandet i januari 2008 såg ut som att delar av Stockholms innerstad skulle få en överetablering av vårdcentraler. Ett halvår efter införandet skrev Aftonbladets ledarsida en text med rubriken ”Fiasko, Filippa” och visade på att systemet innebar högre kostnader, kvantitet istället för kvalité och att människors behov kom i skymundan.
Vänsterpartiets dåvarande oppositionslandstingsråd, Birgitta Sevefjord som kommenterade beslutet 2007 om att införa vårdvalet med en syrlig kommentar: ”Ni har ännu inte lyckats förklara hur demenssjuka, psykiskt funktionshindrade, svårt sjuka barn eller alla de som ännu inte hunnit lära sig det svenska språket, ska kunna hävda sin rätt i detta valfrihetens paradis.”
Trots varningsklockorna från Stockholm var man övertygad om systemets förträfflighet. Nu skulle ”frihetsreformen” exporteras till hela Sverige. Och det är nu det blir ännu mer tydligt att det är en ideologisk strid som borgerligheten har tagit, vunnit och som det kommer ta ett tag att vinna tillbaka.
I en debattartikel i Gefle Dagblad den 4 december 2008 lanserade Göran Hägglund, dåvarande socialminister, att vårdvalet ska införas i hela landet, efter att ha varit ”framgångsrikt” i Stockholm. Hägglund skriver att han tror att ”sjukvården under årtionden drabbats av politisk självgodhet. Politiker har trott sig veta att allt blir bäst om de får bestämma till vilken läkare ju du ska gå. Man har försökt begränsa dina möjligheter att komma i kontakt med vården. Det har inte alltid varit självklart att läkarens mottagning placerats på en plats dit du har lätt att ta dig.”
Den enda politiska självgodhet som finns kvar nu 7 år senare är Göran Hägglunds och Alliansens. När han debatterade riksrevisionens rapport mot sjukvårdsminister Gabriel Wikström i P1 Morgon, så var det Hägglund som slogs med ideologiska näbbar och klor för att bevisa att det misslyckade vårdvalet inte är misslyckat. Idén var ju att marknaden skulle lösa problemen med tillgänglighet för patienterna och kvalitén på vården. Nu har det ju blivit tvärtom. Detta förklarar Hägglund med att man måste fortsätta utveckla vårdvalet, för än är reformen inte färdig, tydligen.
I en politisk strid som denna är det oftast bättre för dem som förlorar att erkänna sitt nederlag och backa. Men det är en ovanligt seg borgerlighet som klamrat sig fast vid ett mycket gammalt projekt om privatiseringar och synen på sjukvården som en marknad. En vän av ordning ställer sig frågan, när ska kraven på förnyelse komma på borgerligheten?
För ärligt talat, det vore verkligen kul att veta hur Hägglund och hans vänner har tänkt sig lösa problemen de nu ställt till med. Bevisen mot deras misslyckade politik är överväldigande och de står oss upp i halsen.
