KAIRO. I början av december lade över 20.000 textilarbetare i Mahalla al-Kubra i nordvästra Egypten ner arbetet och ockuperade sin fabrik, i protest mot att företagsledningen ställt in utlovade bonusutbetalningar. Strejken var en av de största i landet på många år, och fick genast stor uppmärksamhet i såväl oppositionstidningar som oberoende och till och med statliga media.
Medan strejken pågick förvandlades tidningarna till megafoner för arbetarnas kritik av urusla arbetsförhållanden, stagnerande löner trots kraftigt ökade levnadsomkostnader, och korrupta chefer och fackliga ledare. Fabriksledningen anklagades bland annat för att ha sålt utrustning och mark tillhörande det statligt ägda företaget utan att något av vinsten kommit arbetarna till del.
Inspirerades av seger
När arbetarna efter fem dagars protester fick igenom många av sina krav så inspirerades genast andra till att följa deras exempel. Den 8 februari avslutades två av de senaste i en rad av vilda strejker. 15.000 arbetare på textilfabrikerna Ghazl Shebeen och Kafr al-Dawwar hade då fått löften om att många av deras krav – på bland annat bättre sjukvård och höjd måltidsersättning – kommer att uppfyllas.
Flera av strejkerna har ägt rum på fabriker som nyligen sålts av staten till utländska ägare, vilket har väckt oro bland arbetarna. Dels misstänker de att utlovade bonusutbetalningar kommer att frysa inne när de nya ägarna tar över, dels fruktar de att många av dem kommer att förlora sin jobb. Samtidigt har regeringens oro för att strejkerna ska försvåra fortsatta privatiseringar troligen lett till en ökad beredskap att gå med på arbetarnas krav.
Vid sidan av de rent finansiella anspråken har många av de strejkande ställt mer långtgående krav som kommer att bli svårare att få igenom. På flera håll bedrivs nu en kampanj för att korrupta fackliga ledare ska sparkas eller åtalas, och för fria och rättvisa val av fackliga representanter.
Toppstyrt fack
Bara några veckor före strejken i Mahalla genomfördes val av tusentals representanter inom landets enda statligt erkända fackliga centralorganisation, GFTU. Organisationen är hårt toppstyrd och dess ledning domineras av företrädare för det styrande Nationaldemokratiska partiet (NDP).
De fackliga valen, som hålls vart femte år, präglades av omfattande valfusk och interventioner från regimens sida. Tusentals kandidater uteslöts. Många var från det Muslimska brödraskapet, som för första gången ställde upp i stor skala i valet. Andra var socialister, nationalister eller oberoende kandidater.
Regimens manipulation av de fackliga valen och den islamistiska oppositionens försök att stärka sitt inflytande bland landets arbetare aktualiserade på nytt frågan om bildandet av oberoende fackföreningar. Hittills har alla sådana försök slagits ner av staten, men den sista tidens vilda strejker har gett nytt hopp till många aktivister.
I fredags samlades en grupp vänsteraktivister och arbetare i Kairo för att utbyta erfarenheter, diskutera strategier och mana till fortsatt kamp för arbetares rättigheter och oberoende fackföreningar. Journalisten Hossam el-Hamalawy var där och rapporterade om mötet på sin blogg. Bland talarna fanns den 23-årige Kareem al-Behiri, som var en av strejkledarna i Mahalla al-Kubra. Han berättade om strejken och sade att arbetarnas budskap till regeringen är att ”det som hände i december bara är början.” Saber Barka från The Coordinative Committee for the Freedom of Syndicates, som organiserade mötet, menade att Egypten är på väg in i en ”revolutionär situation.”
”Arbetarrevolution”
– Regimen har problem. Mubarak är upptagen med att förbereda sin son Gamals maktövertagande. Men för första gången på länge kan vi med säkerhet säga att en arbetarrevolution väntar i horisonten, sade han.
Andra är mer försiktiga i sin optimism, men talar också om en stadig trend mot växande aktivism bland landets arbetare. Den 7:e februari släppte den Kairo-baserade organisationen Land Center for Human Rights (LCHR) en rapport där man räknar till 115 protester och strejker under andra halvan av 2006. Aktionerna har förutom fabriksarbetare involverat så skilda yrkesgrupper som renhållningsarbetare, transportarbetare, sjuksköterskor och lärare.
LCHR beskriver protesterna som ett reaktion mot ”marknadens barbari.” Regeringens nyliberala politik har enligt rapporten lett till sjunkande inkomster och minskad trygghet. Totalt finns minst 8 miljoner arbetslösa i Egypten idag. Samtidigt har grundläggande förnödenheter blivit allt dyrare och statliga subventioner minskat med 3 procent årligen de senaste tjugo åren. Regeringen anklagas också för att sälja ut statliga företag och fabriker för mindre än hälften av deras riktiga värde, inom ramen för ett privatiseringsprogram som stöds av Världsbanken.
De segrar som vunnits i samband med den senaste tidens strejker har varit begränsade, och lär inte leda till en förändring av regeringens politik. Men de har fört upp de växande klyftorna och arbetarnas villkor på agendan, och visat att gemensam kamp är möjlig. Många – inte bara vänsteraktivister – hyllar en sådan utveckling i ett land där de politiska diskussionerna vanligen kretsar kring maktkampen mellan den auktoritära regimen och den islamistiska oppositionen.