Via media meddelas att Vänsterpartiets ledning redan nu sitter i diskussioner om ”en gemensam plattform” med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför valet 2010. Det är inte utan att man blir bekymrad.
Utan att ha presenterat en valanalys för det svidande valnederlaget i valet 2006 är alltså ledningen beredd att kasta sig in regelrätta förhandlingar om ett regeringssamarbete 3,5 år före valet. Åtta års samarbete med regeringspartiet, 98–06, och en halvering av väljarstödet är alltså inte nog. Nu vill ledningen i stället regera med s. Men först måste v avsäga sig den egna politiska linjen rörande bl.a. EU, utrikespolitiken och den ekonomiska politiken. Om kravet på utträde ur EU säger Lars Ohly i Sydsvenska Dagbladet 24/5 ”Det är ett visionärt krav”. Frågan är om medlemmarna tycker detsamma.
Inser inte ledningen att man ”leker med elden”, som Åsa Linderborg uttryckte det på kultursidan i Aftonbladet 18/5, om man redan nu förhandlar och ger upp grundläggande delar av den egna politiken? Linderborg har rätt när hon kommenterar v:s valnederlag: ”I stället för att formulera en självständig klasspolitik i strid med marknadskrafterna vill partiledningen fortsätta samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet i en gemensam plattform.”.
Om v fortsätter samarbetslinjen med s och mp är risken uppenbar att v hamnar under riksdagsspärren, eftersom marginalen redan nu är ytterst knapp.
Socialistisk Venstre, SV i Norge, som ibland framhålls som ett föredöme, kan tjäna som ett varnande exempel. Innan SV gick in i förhandlingar med Arbeiderpartiet och Senterpartiet inför det senaste valet låg partiet på cirka 20% av den norska valmanskåren, enligt opinionsundersökningarna.Denna siffra smälte efter förhandlingar med de tilltänkta regeringspartierna, och när rösterna räknades på valnatten återstod 8%. Sådana marginaler har som sagt inte v att gå på.
Situationen för det franska kommunistpartiet är än mer avskräckande. Historien är full av liknande exempel och historiskt är det nästan alltid så att en mindre samarbetspartner får klä skott för en för folkflertalet dålig politik. Centerpartiet drabbades hårt, när de samarbetade intimt med socialdemokraterna i mitten av 90-talet, och nu ligger kristdemokraterna dåligt till i den borgerliga alliansen.
Opinionssiffrorna visar också att samarbetssträvandena mellan s, v och mp inte gynnar Vänsterpartiet och vänsterpolitik, snarare tvärtom. Valresultatet och nuvarande opinionssiffror pekar klart och tydligt på dilemmat med att administrera en politik som i stort sett går på tvärs mot det egna partiets grundvärderingar och illustrerar faran med att ”ta ansvar” med en mycket större partner.
Om inte Vänsterpartiet står fast vid sina grundvärderingar och driver en profilerad självständig politik i strid med den av EU anmodade nyliberala marknadsanpassningen riskerar vi att få en fransk situation där vi bäddar för ett grandiost intåg av Sverigedemokraterna vid valet 2010.
Vänsterpartiet måste i nuläget rikta in sig på att profilera sin egen politik och utveckla sin systemkritik genom att ”våga vara vänster” och inte sätta sig i förhandlingar med s och mp.
Därmed inte sagt att ett eventuellt samarbete i någon form är uteslutet efter valet 2010. Det som avgör huruvida detta är möjligt är dels valresultatet och partiets styrka, dels om en ny regering är beredd att ge upp den nyliberala nedmonteringen av välfärdstaten och att det istället blir ett tydligt genomslag för vänsterpolitik.
I nuläget visar s inga tendenser att ge upp något av sin politik utan har i stället krav på att v ger upp sin.
