Det stormar om Storbritannien i sociala medier igen.
I centrum står en 10 år gammal rapport från nordliga Rotherham som avslöjade grova våldsbrott. Den visade att 1 400 minderåriga i staden – vissa så unga som 11 år gamla – mellan 2007 och 2013 rövats bort, misshandlats och blivit sexuellt utnyttjade. Vissa barn dränktes i bensin och hotades att bli uppeldade om de berättade, medan andra tvingades bevittna våldtäkterna.
De flesta förövare hade sydasiatisk bakgrund och de flesta barnen var vita, och de lokala myndigheterna anklagades för att ignorera (de ofta kvinnliga) socialarbetarnas varningar, av rädsla för att behöva tala om ”obekväma sanningar”. Rapporten väckte starka reaktioner, och kommunalrådet Roger Stone tvingades att avgå samt blev utesluten från Labour.
Skandalen är givetvis enorm, och såren lär sitta kvar länge. Men nu används händelsen av extremhögern med Elon Musk i spetsen för att anklaga Keir Starmer för att ha ”mörkat” dåden i sin dåvarande roll som riksåklagare (2008–2013), trots att det var under hans styre som de första rättsfallen mot sådana våldtäktsgäng lyftes. Problemen tystades snarare ned på lokalnivå, och först med den oberoende externa utredningen kom allt fram i ljuset.
Nu kan man tycka att sådana här lögner och provokationer borde ignoreras. Men då glömmer man att X fortfarande är den främsta plattformen för politisk mobilisering i västvärlden, som nu används för att påverka val – även i Europa.
Elon Musk har precis förklarat att Alternativ för Tyskland är landets ”enda räddning”, och lovat intervjua deras partiledare Alice Weidel på X inför det extrainsatta valet den 23 februari. Han har också skrivit att Keir Starmer borde fängslas och frågat sina följare om USA ”borde befria det brittiska folket från tyranniet”. Snart lär han börja lägga sig i svensk politik, utan tvekan på Jimmie Åkessons sida – som i sin tur kan erbjuda hjälp mot IF Metalls Tesla-strejk som skapat laddkaos bland fjällturister i Malung.
Så nu är frågan hur vi ska förhålla oss till att världens rikaste man, och den blivande amerikanska presidentens högra hand, använder sin makt och rena lögner för att stödja Europas högerextrema rörelser. Ett tydligare exempel på antidemokratisk desinformation är svårt att finna, och jag har svårt att se den principiella skillnaden mot Russia Today – som dessutom delar Elon Musks syn på Ukraina.
Inte minst som Putins chefsideolog Aleksandr Dugin själv är aktiv i Elon Musks strider på X. Den 5 januari var han generös nog att skiva ut strategin: ”Första steget: Tyskland – Alternativ för Tyskland snabbt till makten. Storbritannien – ned med Starmer, fram med Farage. Meloni – låt henne stanna (hennes ideologiska grunder är kompatibla med högerwoke). [Ja, han skrev faktiskt så.] Macron – ut, Le Pen in. Resten är av liten betydelse. Det är enkelt. Bara berätta för dem – dags att dra.”
Därför är Norges premiärminister Jonas Gahr Støre alltför mild när han kallar utvecklingen ”oroande”, men äntligen har den politiska mitten vaknat till liv. Erik Helmerson frågar rentav i Dagens Nyheter: ”Ursäkta och förlåt, men får vi tala om fascism nu?”
Det får vi uppenbarligen. Frågan är däremot om liberalerna är beredda till de tuffa åtgärder som krävs. Dels behöver vi ta itu med den stigande ojämlikheten, då rikedom snabbare än någonsin kan växlas in till politisk makt via de sociala medier som ständigt surrar i våra fickor. De måste i sin tur regleras betydligt hårdare, så att ägaren inte kan styra över innehållet – och de som inte lyssnar behöver möta lagens makt, som när X tillfälligt stängdes ned i Brasilien.
Det är alltså dags att visa vad som är viktigast – den privata äganderätten eller demokratin. Jag anar tyvärr vad svaret blir.
