Han är född i Novosibirsk i Sibirien, ättling till en rabbin från Tiberias i Palestina och barnbarn till en professor i matematik. 1969 flyttade han till Israel, blev fallskärmssoldat i den israeliska armén och tjänstgjorde i Oktoberkriget 1973. Han gav upp en karriär som jurist för att ägna sig åt sitt skrivande och efter Israels attacker i januari 2001 lade han sitt litterära arbete på hyllan för att skriva artiklar i den engelskspråkiga pressen till försvar för det palestinska folket.
– Det finns ingen annan lösning, säger han.
Israel Shamir är författare, journalist och översättare. Bland hans mest kända verk kan nämnas The Pine and the Olive, Travels with My Son och Travels in Japan. Till ryska har han bland annat översatt Odyssén, gamla medeltida hebreiska Talmudmanuskript och japanska klassiker.
Han har en svensk ex-fru och två svenska söner som han bor hos under semestern i Sverige. På Intifadans tvåårsdag i förra året talade han på Östermalmstorg, där han fördömde Bush och den israeliska apartheiden.
1975 flyttade Shamir till London och började arbeta åt brittiska BBC. Efter en tids vistelse i Tokyo flyttade han 1980 tillbaka till Israel. Där började han skriva för bland annat Haaretz, men sparkades efter att ha skrivit en artikel där han erkänner de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Han var även talesman i Knesset för det israeliska socialistpartiet Mapam.
– Jag röstade på kommunisterna, men talade för Mapam, säger Shamir med ett skratt.
Det finns tydliga likheter mellan sionismen och kapitalismen, säger han och påpekar att både bygger på ett hierarkiskt system där de styrande ofta är kriminella och förtrycker de andra.
Han instämmer med den framlidne professor Israel Shahak om att judisk fundamentalism är en del av problemet, men han har ändå en ganska positiv syn på de ortodoxa judarna. Shamirs morföräldrar bodde i Mea Shearim (Jerusalems ortodoxa område) och han har fortfarande släktingar där som han ibland hälsar på.
– När det blossar upp en debatt i pressen skriver jag ofta till stöd för dem. De lever i sitt lilla samhälle och stör inga andra.
De ortodoxas åsikter delas av många israeler och det är vanligt förekommande att man använder bibliska namn på de platser som en gång i tiden tillhört Israel. Till exempel så kallas Nablus för Shechem och Västbanken benämns ofta som Judeén och Samarien.
– Kristna tror på Kristus och judarna tror på Israel, men inte staten Israel, utan mer i bildlig mening.
Den beryktade Vägkartan för fred ser han som ett spel för kulisserna eftersom den egentligen inte har någonting att erbjuda. Sharon har inte genomfört några åtgärder för att uppfylla ”fredsplanen” och palestinierna blir alltmer tveksamma till den.
– En del palestinier trodde att den skulle leda till mindre gränskontroller, men ingenting har hänt.
– Fortfarande sitter 7 000 palestinier i israeliska fängelser som krigsfångar. Om nu kriget är slut, varför släpps då inte fångarna?
Den palestinske premiärministern Mahmud Abbas, som palestinierna kallar Abu Mazen har anammat Vägkartan i så stor utsträckning att han alltmer börjar framstå som en quisling. Att han utsetts till premiärminister, trots det svaga stödet bland palestinierna (knappt två procent) tros vara ytterligare ett bevis på USA:s starka inblandning i konflikten.
– Börjar man skrapa på ytan så finner man att CIA är inblandat i allt som händer i Mellanöstern.
Emellertid tror han inte att Mazen utgör något större problem för palestinierna.
– Israel vill se ett inbördeskrig, att palestinierna skall bekämpa varandra. Lyckas Abu Mazen förhindra detta har han gjort tillräckligt.
Inte heller Osloavtalet trodde han hade någon fred att erbjuda, oavsett om Yitzhak Rabin levt vidare eller inte. Året före Rabins död fungerade ingenting av fredsplanen och skulle troligen inte ha resulterat i någon fred ens om den genomförts.
– Rabin hade olika ståndpunkter vid olika tidpunkter. När jag talade med honom 1992 sade han att kriget 1991 hade skapat en rädsla och att någonting måste göras eftersom Israel inte kommer att klara av att ständigt befinna sig i krig.
– Palestinierna hade blandade känslor för honom, inte minst med tanke på att han som försvarsminister vid första Intifadans utbrott beordrade sina soldater att ”krossa armar och ben på araberna”.
Israels påståenden om att det skulle finnas en stark antisemitism i Europa och inom Palestinarörelsen ser Shamir som ren propaganda, och han påpekar att judar som kritiserar Israel stämplas som ”självhatande judar”, det vill säga antisemitiska judar.
– Man bör snarare ställa sig frågan vad man har gjort för fel om man inte anklagas för antisemitism, säger han raljerande.
Till min stora förvåning berättar han att situationen för en antisionist i Israel ändå är hygglig och att alltfler israeler börjar lyssna till hans idéer om en enstatslösning.
– Det är inte alls så impopulärt. Folk har börjat lyssna på vad jag har att säga. Det finns ingen annan lösning på konflikten.
Han är också övertygad om att många av de invandrade israelerna kommer att få nog av eländet och till slut lämna landet.