De stora linjerna i samhällsutvecklingen kan ibland ta vägen över småstigar; historiens tunga gång återspeglas i de mest banala händelser. Visst har det varit uppenbart ett tag hur rasismen – i synnerhet i sin mest aktuella form islamofobin – kommit att färga den politiska dagordningen i Västvärlden, också i Sverige. Ändå är det rabaldret kring SVT:s Halal-tv, där tre unga svenska kvinnor fått möjlighet att fundera över det samhälle de lever i, ganska chockerande.
Inför det första avsnittet utbrast som bekant krönikören Carl Hamilton ut i smårasistiska förolämpningar mot en av kvinnorna, Khadiga Elkhabiry, när hon hälsade på honom genom att föra sin egen hand mot hjärtat och nicka vänligt. Hamilton insisterade på att hon istället skulle ta honom i handen, eller ”åka hem till Iran”, ett land som inte figurerat i hennes bakgrund men väl i Hamiltons fantasier. Man kan i Sverige tro på andeväsen, visa röven i tv, eller langa heroin. Det kan få olika typer av konsekvenser, till exempel att man döms i domstol, eller blir kalaskändis. Men inget av det skulle få Carl Hamilton att kräva utvisning ur svenskheten och föreslå bosättning i en ”jordhåla”.
Hamilton är förstås ingen nazityp. Men han tar sig ett privilegium att tillrättavisa en annan svensk, baserad på en etnisk hierarki. Och han gör det i ett samhällsklimat där detta normaliseras. Med en omisskännlig doft av 1930-tal föreslår ledarsidan i DN partiellt yrkesförbud: ”Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken /…/ som exempelvis reporter eller läkare. Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en.” En svensk kvinna som Elkhabiry kan alltså vara städerska på DN:s redaktionslokaler, eller försäkringskassejagad socialbidragstagare – men inte ha en aktiv roll i svensk TV.
DN:s ledare medverkar i att etablera tidsandan. Tidningarna svämmar över av artiklar där svenska muslimer omtalas som problem. Nätkommentarerna andas lynchstämning. Att avböja fysisk beröring med en överklassgubbe är tydligen ett hot och en skymf mot allt svenskt, kanske hela Västvärlden. De tre kvinnorna får inte heller rätt att ställa ungefär samma frågor som andra om klasskillnader eller jämställdheten i sitt eget samhälle – de reduceras till sin huvudduk.
I täten på debatten rider Dilsa Demirbag-Sten, som byggt en typecastad karriär på hets, insinuationer och ryktesspridning med udden riktad mot företrädesvis muslimer. En återkommande del av hennes ”argumentation” är att ”också” muslimer ”måste tåla att diskuteras och kritiseras”. Det låter självklart, men är det motsatta. För det som nu utspelar sig är ingen diskussion – det är förföljelse.
I ett öppet och demokratiskt samhälle ska man just inte behöva ”tåla” att dagligen bli ifrågasatt och diskuterad som samhällsmedborgare och människa. Det faktum att en massa människor i Sverige varje dag måste ”tåla” att bli utsatta för otidigheter och påhopp är själva problemet.
Man behöver inte vänta till interneringsläger och skorstenar, eller orangea overaller och hemliga tortyrhålor, för att konstatera att något gått snett och ta ställning mot det. Redan vardagens sociala mobbning är nedbrytande och oacceptabel. Moderaternas senaste utspel om särregler som ska tvinga invandrare att skriva på kontrakt om svenska lagar och ”värderingar”, är ytterligare en mutter som dras åt i rasismens institutionalisering. Kontraktsförslagets hela syfte och enda effekt är social utdefiniering, genom spel på mörka undertoner och hot om ekonomisk repression. Vänsterns uppgift kan inte vara att stämma instrumenten i en lite annan tonart – det är att slå på helt andra pukor.