Célanire
Maryse Condé
Leopard förlag
Den västindiska författaren Maryse Condés senaste roman Célanire beskrivs i förlagets text som magiskt realistisk. Då dessa inslag i romanen är mycket svaga, om de alls existerar, finns det skäl att misstänka att Condé helt enkelt marknadsförs för den västerländska publiken med vad som har blivit en etikett som alltför frikostigt klistras på icke-västerländska författare i syfte att lova den västerländska läsaren mystik och exotism. På samma sätt är det lätt att termen ”postkolonial” slentrianmässigt appliceras på innehållet i litteratur som uppfattas som icke-västerländsk. I Maryse Condés (född 1937) fall är det dock svårt att komma ifrån att hennes böcker till stor del är krönikor över det koloniala och postkoloniala samhället och dess konsekvenser för enskilda människor.
Berättelserna utgår oftast från hennes egen hemö Guadeloupe men spänner över hela världen, i huvudsak över dess fattiga, ockuperade och koloniserade delar såsom Afrika, Mellanöstern och Sydamerika, men de fattigare delarna av Europas metropoler. Tills vattnet stiger från 2010 handlar om en läkare som slagit sig ner på Guadeloupe där hans mor växte upp efter att själv ha tillbringat största delen av sitt liv i ett icke namngivet afrikanskt land. När ett spädbarn oväntat hamnar i hans vård ger han sig av till Haiti varifrån detta barns mor kommer. Bland de många personer han möter på sin irrfärd finns en haitisk man, amerikanska journalister och en palestinsk flykting. Desirada (i original 1997) är en uppväxtskildring om en flicka som lever ett kringflackande liv i Guadeloupe, Paris och Londons nergångna förorter och USA medan hon försöker avtäcka sanningen om den mor som en gång övergav henne. Också huvudpersonen Célanire i boken med samma namn söker spåren efter sin mor på flera olika kontinenter samtidigt som romanens största mysterium är hon själv: den västindiska unga kvinnan som kommer från en klosterskola i Frankrike till Elfenbenskusten med ett oklart uppsåt och ett märkligt, groteskt ärr på halsen. Det finns en medvetet konstruerad likhet mellan de olika platserna som Condé låter en av karaktärerna i Tills vattnet stiger sammanfatta med följande metalitterära ord: ”En dag skriver jag en dikt om dessa pinade städer tvärs över världen!”. Orädd för att lägga sina romaners ärenden och konstruktioner i öppen dager låter författaren på ett annat ställe i samma roman huvudpersonen Babakar reflektera över en av de andra karaktärernas öde och konstatera att dennes och hans eget liv är ”två variationer på temat våld och förflyttning”.
Förutom av rent tvång initieras ofta dessa förflyttningar av ett sökande efter härkomst som också det nästan blir till tvångsmässig fixering hos huvudpersonerna eftersom det präglas av migrationens, exilens och kolonialismens uppslitna rötter. Babakar i Tills vattnet stiger söker efter sin adoptivdotters mor som kom till Guadeloupe från Haiti som en följd av hemlandets våldsamma konflikter. Célanire letar efter den mor som förmodligen var en av de många kvinnor som i slaveriets och kolonisationens kölvatten tvingades att sälja sex, och Marie-Noëlle söker sanningen om den vita man som våldtog hennes tonåriga mor och därmed blev hennes far.
Maryse Condé visar upp kvinnornas specifika och utsatta position i det koloniala och postkoloniala samhället. Under slaveriet drabbades kvinnorna dubbelt då de förutom att utsättas för omänskligt tvångsarbete också våldtogs av de vita slavägarna och senare av andra vita män i maktpositioner, vilket resulterade i oönskade graviditeter och barn som kom att befinna sig i mellanförskap. Samtidigt symboliserar modern, eller bilden av modern, drömmen om det konstanta och beständiga i den rotlösa tillvaro som många av Condés karaktärer för. I Tills vattnet stiger är modern som drömbild så framträdande att de verkliga kvinnorna hamnar i skuggan av denna. Männen som är romanens huvudpersoner söker febrilt efter försvunna och döda kvinnor och mödrar och inleder relationer med ganska konturlösa levande kvinnor som när de blir gravida görs till medel för livets fortgående. Men Condés författarskap erbjuder även andra bilder än de som glorifierar och mystifierar kvinnan och modern som bärare av ursprung och beständighet. I Desirada står kvinnorna i förgrunden, och de kvinnor som svikit sina barn och inte förmått älska dem då de varit resultatet av våldtäkt, som Marie-Noëlles mor som i sin tur behandlades illa av sin fattiga mor som våldtogs varje natt av samma vita man som Marie-Noëlle misstänker är hennes far, skildras med sympati. Den gäckande Célanire å sin sida, med sin kraftiga make-up och urringade kläder i kombination med en korrekt franska, intellektuella ambitioner och beräknande grymhet både reproducerar och omkullkastar den manliga, rasistiska blicken på svarta kvinnor. Porträttet av Célanire för tankarna till de postkoloniala tänkare som menar att hybridisering (att ta till sig vissa av kolonisatörernas attribut men förändra dem) och parodisk härmning (att till exempel som Célanire iscensätta ett ”franskt” korrekt sätt att tala in absurdum) är ett par av de vapen som står till buds för den koloniserade. Och i den värld av rasism, sexism, ”förflyttning och våld” som Condé skildrar är de motståndsstrategier som erbjuds få.
