Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.
Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.
Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2). Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.
Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.
Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.
