Den 30 januari organiseras på många platser i Irak ett evenemang, som landets ockupanter kallar val. Men det som händer den 30 januari är en politisk, militär och medial förlängning av ockupationen – ämnat att såväl bekräfta den som möjliggöra dess fortsättning, genom att binda ett skikt av lokala administratörer till den. Därmed blir det en genuint politisk handling – en fråga om ställningstagande till själva den olagliga ockupationen – att förhålla sig till taskspeleriet.
Tidtabellen och formerna för ”valet” har skisserats av prokonsuln Paul Bremer. Samstämmigheten med övergripande amerikanska geopolitiska intressen – särskilt i Mellanöstern – är uppenbar.
”Frihetens överlevnad i vårt land beror allt mer på framgångar för friheten i andra länder”, sade George W Bush i sitt nya installationstal. Därför ska USA ”söka och stödja växandet av demokratiska rörelser och institutioner” runt om i världen. Och även om USA inte ska dra sig för att använda vapenmakt, så måste friheten ”väljas och försvaras av medborgare”.
USA – världens mest skuldsatta nation, med en katastrofal bytesbalans – har mycket riktigt ett stort intresse av att förgöra och splittra länder i periferin för att fortsätta leva över sina tillgångar, och på andras. Men även om USA nu dimensionerat sin krigsmakt för att begå krigshandlingar på flera håll samtidigt, kan man ändå inte upprätthålla fullskaliga ockupationer av många länder med motsträviga befolkningar. Därför måste ockupationerna övergå i nya faser, utan att upphöra. Det är där ”institutioner” som det planerade ”valet” och den nygamla quislingadministration som komma skall därur, blir nödvändiga.
Självklart finns det irakier som sätter hopp till processen, och politiska krafter i landet kommer alla att försöka flytta fram positionerna på sitt sätt. Men faktum kvarstår, att den helt avgörande politiska frågan – ockupationen – på intet sätt kan resas I ”valet”, utan i förhållningssättet till det.
Här hemma har den reaktionäre likriktaren Lars Adaktusson i sitt program Agenda satt dagordningen, genom flera reportage som hyllar dem som ställer upp i och organiserar valet. Och det är ingen slump att den rasistiskt anstrukna danska regeringen – som befinner sig i krig med det irakiska folket och vars ockupationssoldater begår övergrepp på detsamma – mycket aktivt sponsrar valprocessen för exilirakier i Danmark. Intentionerna borde vara lätta att genomskåda.
Lika lätt bör det vara att se varför den irakiska motståndsrörelsen angriper valprocessen; ty den angriper därigenom själva ockupationen. Den har rätten på sin sida, och dess framgångar är till förmån för folken runt om i hela världen.
