Norra Irak, eller irakiska Kurdistan som det ibland kallas, gick i slutet av juli till ett val där vinnarna var väntade. De dominerande partierna PUK (Kurdistans patriotiska union) och KDP (Kurdistans demokratiska parti) tog som väntat hem en majoritet av rösterna, 57 procent.
PUK och KDP är symbolen för den ekonomiska och politiska eliten bland kurderna i Irak. De två partierna är gamla rivaler och har tidigare bedrivit en väpnad kamp mot varandra, för att sedan ingå i en koalition. Nyckelfigurer är PUK:s ledare och tillika Iraks president Jalal Talabani, samt irakiska Kurdistans president Massoud Barzani, som också är ledare för KDP.
Valsegern innebär att vi kan räkna med samma politik som tidigare i norra Irak. Det regionala styret lär fortfarande göra anspråk på områden utöver det som erkänts som kurdiska, inte minst på grund av oljerikedomar som ligger i omtvistade landsdelar. Vidare lär spänningen mellan Bagdad och irakiska Kurdistan fortsätta i frågan om oljeutvinningen, då centralregeringen inte gett klartecken för avtal som det regionala styret skrivit under i norr. Samtidigt kvarstår den grundläggande misstänksamheten om huruvida kurderna på sikt kommer att kräva en total självständighet.
Valets stora överraskning var den nybildade rörelsen Förändring (Goran), lett av Nusherwan Mustafa. Med över 20 procent av rösterna blev valen ett stort genombrott för Goran som drivit en antikorruptionslinje och hård kritik mot den utbredda nepotismen i norr. Kandidaterna på Gorans vallistor bryter med den för de senaste åren kännetecknande kurdiska nationalismen som hållit de gamla klanledarna Talabani och Barzani vid makten.
Goran vill hålla en mildare dialog med centralregeringen i Irak och lösa intressekonflikter mellan norr och söder genom att arbeta inom ramarna för en irakisk konstitution, snarare än att skriva en egen kurdisk konstitution som den norra regionens ledare förespråkat.
Goran har också varit de mest uttalade kritikerna av valproceduren, där man menar att fusk gjort att KDP och PUK med olagliga medel fått fler röster.
Anklagelserna innehåller bland annat misstankar om att många PUK- och KDP-väljare körts runt till olika vallokaler för att kunna rösta flera gånger. Då kurdiska källor gjort gällande att enkäter gjorda med 4 000 deltagare gett Goran ett stöd på 59 procent, för att sedan få drygt 23 procent i valet, har misstankarna förstärkts.
Vad bedömare i svenska och många utländska medier inte tycks förstå är att Goran i sig är ett systemparti, där partieliten utgörs av många gamla PUK-toppar.
Och trots ett vagt politiskt innehåll lockar man många röster, främst i den viktiga staden Sulaymaniyya som varit ett tidigare PUK-fäste. Vad som har skapat stöd är en utbredd missnöjesröstning mot korruptionen som symboliseras av Barzani och Talabani.
I brist på bättre alternativ, där framförallt vänstern lyser med sin frånvaro, kan till och med en begränsad förändring med Goran locka väljare i stora antal.
Så trött är folket på att någon välfärd inte levereras, trots att irakiska Kurdistan är bland de lugnaste områdena i landet, relativt sett, och förfogar över källor till rikedom i form av oljan.
Men om Gorans valframgångar ska ge genomgripande förbättringar, där demokrati och stabilitet kan blomstra, är ett tryck för reformer av mindre storlek inte någon lösning. Om det regionala styret, med bakgrund av de dåliga valresultaten, anpassar sig något efter förändringsvindarna, för att sedan fortsätta med en korrupt politik, lär Gorans valframgångar få fler negativa än positiva följder.
