Kameran är stilla, en enda tagning, några minuter lång. Vi ser en barnskötare på en låg pall i kapprummet. Runt henne tultar ett tiotal småttingar i olika stadier av påklädning. Någon är stolt över att ha hämtat vantarna. En annan kämpar med en dragkedja. En tredje dansar beundrande runt med kängorna på händerna.
Barnskötaren gör inte jättemycket. Ger enstaka, raka instruktioner. Några lugna ord när frustrationen över ett trilskande plagg riskerar att ta över. Snart är alla påklädda. Det liknar magi, men alla som klätt på småbarn inser att man snarare har bevittnat spjutspetskompetens.
Kapprumsscenen är en av många ur Nils Petter Löfstedts dokumentär om välfärdsarbetet, Det omätbara, som genom kameraögat åskådliggör det arbete som ekonomiskt värderas lägst och de arbetsuppgifter som bara finns mellan raderna i uppdragsbeskrivningen. Filmen gör mer än att skildra; den synliggör det omätbara. Många omsorgsarbetare beskriver en euforisk känsla av upprättelse efter att ha sett den.
Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen.
Ändå skavde någonting efter biobesöket. Även om filmen också skildrar Förskoleupprorets krav på minskade barngrupper och fler kollegor, så lämnar man salongen med ett lyckorus. Omsorgens arbetare beskrivs som moraliskt obändiga, som om uppgiftens djupa meningsfullhet är en källa till oändlig kraft och ork.
Det är fint att erkänna välfärdsarbetarnas insatser, men det finns också risker med en sådan romantisering. Ökad arbetsbelastning gör att åldringar förlorar vikt därför att ingen pallar att truga med grötskeden. Förbittring över skitscheman kommer i några fall att överföras till omsorgens mottagare – någon faller i duschen för att en vårdare lämnar sin post för tidigt, någon annan får ansiktet nedtryckt i en blöt sandlåda i ett ögonblick som aldrig borde ha varit obevakat. Omsorgsarbetare är inga änglar, och föreställningen att de skulle vara det gör det ännu lättare att skära ned.
De pågående förändringarna inom sjukvården är en tydlig signal om att välfärdsarbetarna är helt vanliga människor. Bristen på vårdplatser är kronisk. Framtidens melodi, enligt SKR och nästan varenda makthavare inom sjukvården, är olika varianter av vård utanför sjukhuset. Det handlar om videomöten, mobila närsjukvårdslag och hemsjukvård med digital övervakning. Mängder av konsulter och projektledare producerar just nu drivor av peppiga instruktionsfilmer som säljer in dessa vårdformer.
Är det för att de är effektivare? Tvärtom: i många fall rör det sig om en dyr sänkning av ambitionerna. Men det finns inga alternativ, eftersom stora delar av sjuksköterskekollektivet vägrar ta anställning på sjukhus under dagens villkor. De tänker inte beordras till extrapass varannan fredagskväll eller ensamma tvingas hantera en tumörblödning fast de utlovats introvecka, men handledaren blev sjuk, så tyvärr, tyvärr…
Det är slut med det. Hela 18 procent av landets sjuksköterskor jobbar med andra saker, och de som stannar i yrket flyr sjukhusen till förmån för dagjobb på kommunala boenden och vårdcentraler. Man kan betrakta det som en anställningsstrejk, tillräckligt kraftfull för att omstrukturera sjukvården i grunden. Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen. I brist på det är anställningsvägran sjuksköterskornas enda alternativ.
