Det nya blågröna styret i Stockholm har snabbt lovat att riva upp en av den senaste mandatperiodens mest omdiskuterade reformer: rätt till heltid på förskolan för barn till föräldralediga, eller 40 timmar istället för de 30 timmar som tidigare gällde i Stockholms stad.
”Förskolan är inte ett slags snabbköp där man kan lämna barnen hur som helst”, säger nu liberalernas Lotta Edholm, som menar att personalens arbetsbörda ökat enormt och att man nu istället ska stärka förskolans pedagogiska uppdrag.
Både den moraliserande snabbköpsliknelsen och det nya styrets prioriteringar kan ifrågasättas. Om arbetsbördan ökat, varför inte istället tillföra mer resurser? Om man verkligen bryr sig om personalens villkor, varför prioritera att sänka kommunalskatten? Men episoden rymmer också viktiga lärdomar för oss som föredrar stärkt välfärd framför nya skattesänkningar.
Det finns många argument för rätt till heltid för barn vars föräldrar är hemma med yngre syskon. Forskningen är entydig vad gäller förskolans positiva effekter för barns utveckling, så länge det är en bra förskola med tillräckligt med personal. Förskolans utjämnande betydelse för barn från socioekonomiskt utsatta områden har särskilt lyfts fram i debatten. Men också värdet av ökad flexibilitet för föräldrarna, även om den totala vistelsetiden inte nödvändigtvis ökar i praktiken.
Att en i grunden positiv reform slarvas bort genom att inte förankras bland de som förväntas utföra arbetet och ges en ordentlig finansiering är tragiskt
Samtidigt har kritiken mot reformen varit massiv. I en enkät som utbildningsnämnden lät göra svarade samtliga stadsdelsförvaltningar att förslaget skulle innebära negativa konsekvenser i form av krav på högre personalresurser, ökade kostnader och större barngrupper under en längre period av dagen. Lärarförbundet i Stockholm demonstrerade mot förslaget som man menade var helt fel prioritering i ett läge där barngrupperna växer och sjuktalen bland förskollärare ökar.
Att ansvariga tjänstemän och politiker viftade undan farhågorna på ett ofta ganska klumpigt sätt gjorde inte saken bättre. Enligt finansborgarrådet Karin Wanngård (S) skulle reformen inte alls leda till större barngrupper. ”Barnen har ju redan plats idag men en begränsad rätt att nyttja sin plats”, förklarade hon i en intervju med SVT där det var svårt att hänga med i logiken.
Statsledningskontoret menade i sin tur att reformen visserligen skulle leda till utökade vistelsetider i barngrupperna men att detta ”i många fall kan lösas med befintlig personal” och att ”kostnaden kan anses hanterbar” för förskolorna. För kommunens del skulle reformen däremot inte kosta något alls eftersom förskolorna redan ersätts med en schablon för heltid för alla barn.
Det är så klart lätt för politiker och tjänstemän att slå fast att en kostnad är ”hanterbar” när det är någon annan som betalar – i det här fallet i första hand personalen på de berörda förskolorna. Men att öka arbetsbördan utan att tillföra mer resurser framstår som ett hån mot redan hårt ansträngda förskollärare och annan personal, oavsett hur obetydlig den ökade bördan är i politikernas ögon.
Att en i grunden positiv reform slarvas bort genom att inte förankras bland de som förväntas utföra arbetet och ges en ordentlig finansiering är tragiskt. När borgerliga politiker som hellre sänker skatten än gör något åt stora barngrupper och stressad personal kan plocka poäng på att lyssna på de anställda har vänstern misslyckats.
Samtidigt är det ett misstag som i synnerhet Socialdemokraterna riskerar att upprepa så länge ivern att genomföra tydliga reformer som kan marknadsföras inför väljarna är större än viljan att stärka välfärden från grunden genom att tillföra resurser som verkligen gör skillnad: minskade barngrupper, kortare vårdköer, ökad lärartäthet, fler deltidsbrandmän.
