För åtta år sedan skakades Indonesien av massiva protester mot den dåvarande diktatorn Suharto. Huvudstaden Jakartas gator fylldes med studenter och ungdomar som utkämpade dagliga gatustrider med regimens polis. Den indonesiska vänstern, som varit helt och hållet underjordisk efter statskuppen 1965, spelade en viktig roll i mobiliserandet av protesterna.
Enhetsprojekt
Men när flerpartival väl hölls, kunde vänsterkrafterna inte finna en roll i politikens huvudfåra. Flamman har träffat Dita Sari, fackföreningsledare, före detta politisk fånge och ordförande för Folkets Demokratiska Parti (PRD).
Vilka är de främsta utmaningarna för den indonesiska vänstern idag?
– Huvudfrågan rör hur vårt enhetsprojekt ska kunna förverkligas istället för att bara fastna i diskussioner. Alltför ofta har vänstern och de progressiva rörelserna fragmenterats.
Vilken roll spelar PRD i indonesisk politik?
– Vårt parti spelade en mycket viktig roll under Suhartodiktaturen, under sent 1980-tal och under 1990-talet. Vi arbetade underjordiskt i 10 år, aktiva i att bygga rörelser bland studenter, bönder, sluminvånare och kvinnor, försökandes att ge dem mod att bekämpa diktaturen. Idag är 40 miljoner arbetslösa. Regeringen lutar sig mot imperialistiska länder som USA och Storbritannien. Utmaningen för vänstern i den liberala demokratiska eran, är att samla de krafter som vill byta regering, och skapa en progressiv koalitionsregering.
Vad hände med den generation av studentaktivister som spelade en viktig roll i störtandet av Suharto?
– De som kämpade mot Suharto var främst studenter och slummens invånare. Men jag tror att efter diktaturens fall så borde vänstern ha formulerat alternativ från dem som varit aktiva i de demokratiska och sociala rörelserna. Men vänstern lyckades inte etablera sig som ett alternativ och istället komma dessa människor att rösta för center- och högerpartier, då de partierna hade mer monetära resurser samtidigt som vänstern stod splittrad.
Självständighet tappat stöd
Hur förhåller sig den indonesiska vänstern till Acehfrågan?
– När PRD deklarerade sitt stöd till Acehs rätt till självbestämmande fick partiet mycket kritik från andra vänstergrupper. På den tiden förespråkade vi en folkomröstning i Aceh som lösning på konflikten. Efter Helsingforsavtalet i fjol har kravet på självständighet tappat stöd i Aceh. Och efter tsunamin 2004 så är folk mer fokuserade kring rena överlevnadsfrågor. Efter fredsavtalet förstod vi att självbestämmande inte var en prioriterad fråga för acehneserna. I den fredligare situationen växer stabiliteten, och Acehs folk efterfrågar arbete och fred snarare än separation från Indonesien, vilket tidigare haft mycket starkt stöd där.
Hur ser vänstern på situationen efter tsunamin?
– Efter tsunamin försökte vi övertyga regeringen att efterfråga skuldavskrivningar från de imperialistiska länder som gav donationer till Aceh. I slutändan efterfrågade regeringen enbart skuldlättnader på cirka 300 miljoner dollar.
Multinationella bolag
– För det andra så uppstod en situation ett par månader efter tsunamin, då regeringen arrangerade ett möte för infrastrukturstöd. Man bjöd in multinationella bolag och västländer, och gav den möjlighet att ta ansvar för återuppbyggnaden av Aceh. Denna situation utnyttjas av de multinationella bolagen och västregeringarna för att börja penetrera Aceh som är rikt på naturtillgångar. Nästan 80 procent av ”återuppbyggnadsprocessen” sköts av utlänningar och multinationella företag, istället för den indonesiska regeringen. Vi anser att detta är en katastroflösning för Aceh då det möjliggör för utländska krafter att etablera ekonomiska och politiska intressen, snarare än att regeringen visar ansvar för Acehs återuppbyggnad. Detta var en möjlighet för regeringen att visa att man inte bara skickar vapen och kulor till Aceh.