Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Ett liknande upplägg har serien Black mirror, som startade på brittiska Channel 4 för tolv år sedan och flyttade till Netflix efter två säsonger. Budskapet är detsamma som hos P3 Dystopia, även om upplägget är spekulativ fiktion. Även där håller dystopin redan på att ta form, katastrofen är bara en fortsättning av det som sker i dag. Dystopierna ligger i en nära framtid, en möjlig morgondag.

De båda serierna delar ett annat drag. Ingen av dem nämner kapitalismen. K-ordet är frånvarande. Trots att det är uppenbart att de flesta avsnitten på olika sätt kritiskt tar upp kapitalismens negativa effekter. Den marxistiska filosofen Fredric Jameson konstaterade att det i vår tid verkar lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Vi behöver nog modifiera det påståendet. Vi överöses i dag av föreställningar om kapitalismens undergång, bara utan att det ekonomiska systemet namnges. Vi kan mycket väl föreställa oss kapitalismens kollaps, men inte vad som skulle kunna ersätta det. Utopierna är frånvarande. Kvar finns dystopierna.

I slutet av mars släppte P3 Dystopia sitt avsnitt om revolutioner. Revolutioner är inget som tillhör det förgångna, utan tvärtom blir allt vanligare. Men de misslyckas i allt högre grad. De djupgående sociala revolutionerna blir nya totalitära regimer. De politiska revolutioner som störtar en diktator men håller systemet intakt blir kortvariga vid makten, korrumperas snabbt eller avsätts i en kontrarevolution.

I den italienska historikern Enzo Traversos bok Left-wing melancholia. Marxism, history and memory från 2016 beskrivs arbetarrörelsens revolter och kamper som ett tvåhundraårigt pärlband av förluster. Men det var förluster som skapade lärdomar och manade till ny kamp. Varje ny revolt hämtar inspiration från de tidigare för att sedan bryta ny mark. Traverso lyfter franska revolutionen 1789 som födseln för ett nytt revolutionskoncept och tidsuppfattning, där revolter inte ses som en cyklisk återgång till en förlorad ursprunglig tid, utan som en brytning och radikal förnyelse. Att förstöra den gamla ordningen och skapa en ny, inte återgå till något äldre och förment mer naturligt. Tidigare sågs historien som en reservoar att hämta erfarenheter från. Nu blev framtiden något som måste uppfinnas. Så sådde franska revolutionen fröet till socialismen som föreställning. Men också till utopierna, det nya som skulle skapas och som aldrig tidigare existerat.

Under två sekler var utopierna en ledstjärna, en ”hoppets princip” om ett annat möjligt samhälle. Detta hopp bröts aldrig av förluster och kontrarevolutioner, utan nederlagen sporrade till nya kamper för upprättelse. Men detta mönster bröts vid murens och realsocialismens fall, menar Traverso. Händelserna 1989 verkade återknyta till 1789 men kortslöt två århundraden av kamp för socialism. Utopin som drömmen om en annan sorts samhälle framstod nu som farlig, att den bar på ett potentiellt totalitärt drag. Kommunismen reducerades till en symbol för alienation och förtryck. Utopierna blev dystopier. Francis Fukuyamas tes om historiens slut slog fast att de enda idealen som fanns kvar var friheten som politisk representation, enligt den klassiska liberalismens modell.

Enzo Traverso skildrar hur 2000-talet inleddes med utopiernas borttynande och på så sätt skiljde sig från de tidigare århundradena. Nyliberalismen blev den första ideologi som nådde global hegemoni. ”Utopierna förstördes av att de privatiserades in i en reifierad värld”, skriver Traverso. Drömmarna om konkreta utopier baserade på kollektiv befrielse ersattes av en individuell strävan efter en oupphörlig varukonsumtion. Dystopierna om framtida miljökatastrofer och totalitära regimer ersatte den farliga drömmen om en befriad mänsklighet. ”Hoppets princip” ersattes av en ”ansvarets princip”. Med en mörknande framtid i sikte blev målet ett garanterande av status quo genom en ansvarsfull politik, vad gällde statsfinanser, minoriteters rättigheter och klimatåtaganden. Förväntningarna försvann. I stället ersattes de av en vänstermelankoli.

Vi kan mycket väl föreställa oss kapitalismens kollaps, men inte vad som skulle kunna ersätta det.

Marxisten Walter Benjamin myntade begreppet vänstermelankoli i en recension på 1930-talet. Han använde det för att beteckna det vänsterperspektiv som sörjde sina förluster och vakade oroligt över sina tidigare vinster, till den grad att den blev tillbakablickande och konservativ. Detta gjorde den oförmögen att agera på den nya situationens krav och öppningar, ovillig att ta risker eller sträva efter en radikal förändring av den rådande ordningen. Wendy Brown plockade upp Benjamins begrepp i sin bok Resisting left melancholy (1999). Vänstern hade under nyliberalismen blivit bevarande, den kunde inte längre föreställa sig hur världen kunde organiseras annorlunda, menade hon. I stället längtade den tillbaka till en tid när vänstern var enad, en massrörelse med klassbaserad politik. Denna vänster ”misstolkade inte bara nutiden utan förde även in traditionalismen i hjärtat av sin praktik”, enligt Brown. I stället letade den syndabockar att beskylla vänsterns impotens på – varför vänstern blivit svag, fragmenterad och tappat riktning. Identitetspolitiken och postmodernismen fick klä skott för vänstermelankolins ilska. För socialdemokratin blev det helt otänkbart att föreställa sig en radikal attack mot status quo, något som ifrågasatte stabiliteten och den nuvarande ordningen. Till och med reformkrav betraktades som ansvarslös extremism. Wendy Browns önskan om att övervinna vänstermelankolin genom att återgå till en radikal kritisk och visionär anda igen, där nya diskussioner om att förvandla samhället i grunden fick utrymme, fångades upp i toppmötesprotesterna i Seattle samma år. Återigen började vänstern att drömma om att en annan värld var möjlig.

Men utopierna återkom inte. När Enzo Traverso plockar upp diskussionen 2016 försöker han ge vänstermelankolin ett progressivt drag. Han lyfter hur vår tid är besatt av historien. ”En värld utan utopier tittar oundvikligen bakåt”, skriver Traverso. Med utopiernas försvinnande har varje form av framtid blivit hotfull. Varje försök att planera för en framtid, oavsett om det gäller för att garantera en klimatomställning, utjämna sociala klyftor, bemöta en pandemi eller försöka fördela den globala migrationen rättvist ses som ett hot mot den historiska ordningen. Framtiden måste ställas in för att nutiden ska kunna fortsätta oförändrad. Traverso försöker i stället lyfta en vänstertradition där melankolin kombineras med organisering, kamp och projicerande framåt. Han lyfter Judith Butlers diskussion om att hitta en militans i sorgen, likt Act up-rörelsen i USA:s kamp mot AIDS-epidemin fick dem att både sörja och kämpa mitt under de mörkaste Reaganåren.

Segrarna må skriva historien. Men de besegrade kommer i det långa loppet att vara de som drar slutsatserna, får sin kunskap och erfarenhet ur historien. Detta eftersom förlorarna inte kommer att hylla historien som regimideologi utan kommer kunna studera den kritiskt utan illusioner. På så sätt menar Traverso kan vänstern låta historien projicera oss in i framtiden, mana till nya kamper och återta förhoppningarna om en ny värld.

Men kan den ersätta frånvaron av utopier?

Ett annat sätt att närma sig frågan är att se på de teoretiska diskussioner som uppstod under den förra vänstervågen med krisprotester och vänsterpopulism som svepte över världen efter den ekonomiska krisen 2008. Två parallella diskussioner försökte återigen sätta framtiden på agendan för vänstern. Den ena handlade om att åter lyfta kommunismen som idé, den andra om postkapitalismen.

Den franska marxistiska filosofen Alain Badious stridsskrift L’hypothèse communiste (”Den kommunistiska hypotesen”) från 2008 uppmanade vänstern att åter ta upp diskussionen om kommunismen som idé, att tänka det på nytt som ett universellt emancipatoriskt projekt. Boken gav upphov till en serie internationella konferenser mellan 2009 och 2018 där en rad vänsterteoretiker som Slavoj Žižek, Étienne Balibar, Antonio Negri, Richard Seymour, Angela Davis, Terry Eagleton, Ruth Wilson Gilmore och Silvia Federici tog upp Badious kastade handske för att åter ta sig an kommunismen som ett radikalt filosofiskt projekt. ”Den enda idé värdig en filosof”, med Badious ord. Ett bra exempel på diskussionen är Jodi Deans bok The communist horizon från 2015. Genom att placera kommunismen som ett framtida (utopiskt) mål menar Dean att handlingar i dag ges ett sammanhang, en mening och riktning, som vänsterkamper annars saknar. I stället för att låta historien projiceras på framtiden låter Jodi Dean framtiden projiceras på nuet: om detta är vårt mål – vad är det då vi kan, måste och ska göra nu? Utan den filosofiska diskussionen om kommunismen som horisont lämnas vänstern utan kompassriktning att orientera sig och tappar bort sig i sina kamper. Kommunismens idé är den utopiska riktningen återupprättad.

Den andra diskussionen utgick från det nätverk av bloggar och författare som växte fram på 00-talet av tidigare studenter från det brittiska Warwickuniversitetet. Författaren Benjamin Noys myntade beteckningen accelerationism för denna strömning, men ett lika använt begrepp är postkapitalism. En av de centrala teoretikerna var Mark Fisher, med sina texter om postkapitalistiska begär. 2013 publicerades Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist politics och två år senare kom uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world without work, som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen och Momentum. Diskussionen fördes vidare av journalisten Paul Mason i boken Postkapitalism: Vår gemensamma framtid (Ordfront, 2017), den amerikanska tidskriften Jacobins Peter Fraser i Fyra framtider: Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Novara medias Aaron Bastani i Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) samt Leigh Phillips och Michal Rozworskis Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020).

Författaren Matt Colquhoun återvänder i januari i år med blogginlägget ”Nowhere fast: What happened to accelerationism?” till denna strömning. Accelerationisterna försökte under finanskraschen förstå hur kapitalismens inre utveckling av produktivkrafterna gick allt snabbare, men hur samtidigt dess löner, kultur, styrningstekniker och ideologi släpade efter. Kapitalismen undergrävde konstant sig självt och tvingades begränsa och lappa ihop sina egna motsättningar. Systemet var både flexibelt och sårbart, sprängde gränser och satte upp nya, skapade överflöd och konstgjord brist, ökade mängden arbetare och gjorde arbetet överflödigt samt bedrev en rovdrift på samma ekosystem det var beroende av. Accelerationisterna försökte förstå vad detta fick för effekt på samhällssubjekten, hur vänstern kunde använda denna kunskap om de olika motsättningarna och hastigheterna inom kapitalismen.

I stället för att föreställa sig utopier utanför kapitalismen försökte accelerationisterna förstå vad i kapitalismen, i dess produktivitetsökning, automatisering, sjunkande priser, reducerande av arbetet, som undergrävde kapitalismens egna förutsättningar. Gick denna utveckling att accelerera bortom kapitalismens gränser? Men denna postkapitalistiska utveckling var inte bara ”teknisk” i produktionen. Det handlade också om vilka nya begär, behov, handlingsmönster och subjekt som i denna process, som också hotade kapitalismen underifrån. Gick det att formera dem politiskt?
Utopin finns alltså virtuellt inom kapitalismens motsättningar. Den postkapitalistiska framtiden framträder inom kapitalismen, när vissa delar inom produktionen, dess självförstörande mekanismer, drivs bortom kapitalismen.