För några veckor sedan gick miljöpartiets språkrör Peter Eriksson till angrepp på vänsterpartiet, som han kallade ”bakåtsträvande och gammalmodigt”. Angreppet var inte så förvånande. Eriksson har länge fokuserat på att han och miljöpartiet ska hamna i regeringsställning med socialdemokraterna. Spekulationer om ministerposter och regeringsmedverkan verkar alltmer ersätta radikala politiska visioner. Men respektlösa utspel är inte speciellt konstruktiva i det nödvändiga arbetet med att utforma ett gemensamt rödgrönt alternativ efter nästa val. Regeringsfrågan kan avgöra valet 2010.
Miljöpartiet har alltid varit opålitligt i frågor som arbetsrätt, privatiseringar och friskolor. Därför är det inte så förvånande att Eriksson kommer bra överens med högerflygeln inom socialdemokratin, som så ofta förväxlar politiskt nytänkande med drift högerut. För dem är vänsterpartiets klassperspektiv och krav på återställare av välfärdssystemen ett besvärande hinder i vandringen mot mitten. Vänsterpartiet gör rätt, som kräver att de revor i välfärden som nu rivs upp ska lagas så snart som möjligt efter nästa val.
Trots det trista och förutsägbara i Eriksson utspel så kan där också finnas ett korn av sanning att fundera över. Det finns en lockelse i den enkla oppositionsrollen som enbart fokuseras på att vara emot dagens politik och att återställa till det gamla. Men det räcker inte som politiskt alternativ för ett modernt vänsterparti. Självklart ska återställarna göras och vänsterpartiet ska vara garanten för dem. Frågan är, vad händer efter det?
Ett rödgrönt alternativ måste kunna erbjuda en levande vision av hur samhället ska utvecklas. Hur ska framtidens välfärd se ut? Hur ska löntagarnas inflytande stärkas på arbetsplatserna? Hur ska makten för storkapitalet konkret kunna beskäras i vår globala ekonomi? Hur ska Sverige bli ett land som är klimatneutralt och som inte bidrar till växthuseffekten? Vänsterpartiet har en del av svaren, men de kan utvecklas. Det måste de närmaste åren användas till. Partiet behöver en tydligare vision som väljarna kan ta till sig och förstå.