Internationalismen är en viktig del av vänsterns politiska själ. Det kände jag senast i förra veckan när jag deltog på Europavänsterns Plan B-konferens i Lissabon.
För femte gången samlades vänsterpartier i EU med fackliga och folkliga rörelser för att diskutera och utbyta erfarenheter. Det är den vänster som ser att EU, med euron och fördragen, satt marknadsliberala handbojor på varje demokratiskt vald regering i unionen. Det är den vänster som kämpar inom EU för en annan ekonomisk politik, för social rättvisa, för öppenhet och demokratiska reformer. Men det är också den vänster som törs se en möjlig framtid bortom den feltänkta euron och bortom EU:s odemokratiska strukturer. Med Plan B kan kampen utvecklas gemensamt, med respekt för våra historiska och nationella olikheter. Det kräver sin tid. Och det kräver ömsesidig förståelse.
I alla tider har vänstern förstått att internationell solidaritet är gemensam styrka. För kampen är internationell och just gemensam. ”Proletärer i alla länder – förena er” skrev Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet. Ett ofta citerat slagord, som fortfarande är riktigt i sin andemening. Men som också missbrukats av krafter som var ute efter makt och kontroll.
Den sovjetiska regimen styrde den kommunistiska internationalen med järnhand och bidrog till många felaktiga beslut som försvårade kampen i andra länder. Efter Komintern lagts ned 1943 så fortsatte det internationella samarbetet på andra sätt, men det gjorde också de sovjetiska försöken att styra andra partier.
Under mina år i Kommunistisk Ungdom deltog jag under 1980-talet på vår international: Demokratisk Ungdoms Världsfederations konferenser. Där fanns de viktiga mötena med fina kamrater som kämpande mot apartheid i Sydafrika, som försvarade det fria Nicaragua mot USA-imperialismen, som reste den palestinska upprorsfanan mot Israels ockupationspolitik. Det gav KU:s solidaritetsarbete viktig kunskap och inspiration. Men där fanns också problem i form av det sovjetiska ungdomsförbundet Komsomol, med representanter som ofta var dubbelt så gamla som en själv. De skulle se till att resolutionerna blev i enlighet med deras syn på världen. När vi, tillsammans med spanjorer och italienare, till exempel protesterade mot Sovjets krig i Afghanistan kallade de oss för ”CIA:s ombud”.
Det är den vänster som ser att EU satt marknadsliberala handbojor på varje demokratiskt vald regering i unionen
Efter Berlinmurens fall samlades de euro-kommunistiska och vänstersocialistiska partierna i New European Left Forum. Där skapades en öppen diskussion om hur arbetet för demokrati och socialism nu skulle formas. Det var viktigt i en brytningstid där högern talade om ”kapitalismens seger och historiens slut”. Efter tio år hade NELF spelat ut sin roll, men tiden förde också med sig kapitalismens nya kriser.
Vid sidan av den EU-parlamentariska vänstergruppen GUE/NGL, har vi nu Plan B-rörelsen som självständigt skapar nya möjligheter. Här finns åter alla dessa viktiga möten och möjlighet till fördjupad kunskap. Redan efter två år kan jag se att den svenska vänsterns ständiga betoning på feminism och jämställdhet, på klimatfrågan och hållbarhetsperspektiv, gör avtryck och positivt påverkar andra partier. Å andra sidan kan vi i svensk vänster lära mycket av de sydeuropeiska partierna om samverkan med folkliga demokratiska rörelser som aktivt når vanligen icke politiskt engagerade människor. Viktigt, inte minst för att hindra högerextremismens framväxt.
Det behövs ingen fastslagen gemensam strategi för vänstern i EU. Länderna är alltför olika. Men det behövs utomparlamentarisk rörelse, erfarenhetsutbyte, gemensamma målsättningar och solidaritet. Där kan Plan B spela en avgörande roll.
