”För en vänsterpartist kan saker, som är självklara för oss, ta en livstid”. De 100-års jubilerande moderaternas Fredrik Reinfeldt kunde kosta på sig att vara riktigt självgod i partiledardebatten. Reinfeldt syftade på det faktum att Lars Ohly tvingades tydliggöra sitt partis demokratiuppfattning.
Om man skall vara helt ärlig tog det ju viss tid för moderaterna att förstå idén med allmän rösträtt. Först under hotet från den tyska revolutionen, kunde de övertalas till att släppa på den graderade rösträtten. Det Reinfeldt anser är självklart – demokratin – är sådant som det har tagit betydligt mer än en livstid att driva fram och utveckla, inte sällan med motstånd mot Reinfeldts eget parti.
Men en rimlig diskussion om historien står knappast på dagordningen. Nu kräver många att vänsterpartiet skall se självkritiskt på sin demokratiuppfattning. Låt oss göra det.
Från början måste en sak sägas. Vänstern och kampen för demokrati är saker som förknippats intimt med varandra. I själva ursprunget var de till och med identiska: De som satt till vänster i nationalförsamlingen efter den franska revolutionen 1789 – det är därför vi idag kallas vänster – ville avskaffa adelns monopol på makt. Under mer än en livstid, 1800-talet, användes ”demokrater” om vänstern i allmänhet inte sällan som skällsord. Ännu tydligare blev detta när den franska borgerligheten visat sig nöjd med ordningen och slutade kräva demokratiska reformer efter 1848. Då bestod demokraterna till största delen av socialister och kommunister. Också när det gäller Marx och Engels är demokratispåret intressant att följa. Dessa kommunismens anfäder ägnade en stor del av sin tid på 1840-talet åt författningsstrider. De krävde allmän rösträtt och häcklade den tyska borgerlighet som knappt vågade knysta kritik i närheten av kungligheter.
Men om nu demokrati och vänstern varit intimt förbundna, finns ändå perioder då det inte varit så.
Redan från början fanns också insikten att borgerlighetens makt över produktionen inte skulle kunna uppvägas av allmän rösträtt. Den huvudsakliga strategin gick därför ut på att tillkämpa sig rätten att bilda fackföreningar och att bilda arbetarråd som skulle kunna ta över produktionen och statsförvaltningen direkt. Egentligen finns två huvudtrådar när det gäller vänstern och demokratin. Dels kampen för demokrati och lika rättigheter på högsta samhällsnivå, dels kampen för inflytande över arbete och förvaltning på lägre nivå.
Denna basdemokratiska tradition, som framför allt med Pariskommunen 1871 fick en förebild, förblev viktig under hela 1900-talet. Dess senaste form – främst inriktad på statsförvaltningen – går under namnet deltagande demokrati och det finns inga tecken på att den skulle upphöra.
Det var med denna rådsdemokrati – i en tappning som bara omfattade arbetarna – som bolsjevikerna hävdade att proletariatets diktatur – klassherravälde – skulle kunna utövas demokratiskt. Och många trodde och hoppades att de skulle lyckas, men så blev inte fallet. De institutioner och tumregler, som avfärdades som liberalt trams av Lenin, visade sig viktiga för socialismen. Enpartistrukturen visade sig livsfarlig av flera skäl. Statens maskineri kunde inte granskas av allmänheten och det fanns inga krafter som hade något att sätta emot när avrättningar och fängslanden blev ett inslag i den interna politiska kampen. Och medan Stalins anhängare in på 1950-talet kunde hävda att Sovjetunionens militära och ekonomiska framsteg var bevis för modellens effektivitet, brast illusionerna under de kommande årtiondena.
Steg för steg drog då vänstern i världen slutsatserna av detta och fjärmade sig från proletariatets diktatur.
Detta är en förändring hos vänstern som bestått också i resten av världen. Det är därför inte troligt att någon vänsterrörelse av betydelse tänker sig att genomföra revolution med ett parti. Att revolutionen i Venezuela pågår utan sådana inskränkningar är ingen slump – det är så det kommer att se ut på fler ställen. Det märkliga är att när det sker, visar högern urskiljningslös kritik, också mot den vänster som driver på demokratiutvecklingen enligt klassiska liberala ideal, i strid med sina liberaler. På det sättet förvandlar högern en viktig fråga till snöd partitaktik.
Sveriges kommunistiska parti övergav, i sina grundsatser 1944, proletariatets diktatur. Den stora förändringen skedde dock efter Ungerninvasionen 1956, då proletariatets diktatur slutade vara en referens i tal och skrifter. Det fanns en minoritet som ville ha kvar det, men den skulle aldrig mer få makten i partiet. Sedan denna period är det vänsterpartiet som konsekvent och aktivt tagit ställning för både parlamentarisk demokrati och en demokratisering av samhället utanför parlamenten. Och även om det tagit en livstid är uppenbarligen åsikterna att samhället måste demokratiseras mer, inte mindre, bara självklara för ett enda riksdagsparti i det här landet.
