Nyheter 12 januari, 2024

Vänstern får inte blunda för antisemitismen

Förintelseöverlevaren Ginette Kolinka protesterar mot antisemitism i kölvattnet av kriget i Gaza, vid Paris förintelsemuseum den 18 november 2023. Foto: Thibault Camus/AP.

Svaret på högerns anklagelser om antisemitism kan inte vara att förneka dess existens. I stället måste vänstern erkänna dess förekomst inom den egna rörelsen, och skapa en allians mot alla former av förtryck.

I spåren av händelseutvecklingen i Israel och Palestina har något oväntat skett: en ny generation vänsterjudar har tagit ton i offentligheten. Det har i Sverige manifesterats genom tre upprop mot Israels krigsbrott (AB 13/11, GP 16/11 samt Expressen 17/11), som samtidigt riktat krav på att vänstern och Palestinarörelsen att göra upp med antisemitiska tendenser. Paulina Sokolow har talat om att vänsterjudar utkämpar ett tvåfrontskrig, Taliah Pollack har skrivit om vikten av att empatiskt förstå såväl palestinska som judiska trauman (DN 11/10 samt 10/11) och själv har jag spelat in ett avsnitt av Krakelpodden om antisemitism och Israelkritik. Ett internationellt upprop har krävt en vänster som är sant solidarisk och internationalistisk, utan att fastna i enkelspårig antiimperialism och konspiratoriskt tänkande med antisemitiska undertoner.

Till skillnad från högern, vars agenda är att använda anklagelser om antisemitism för att legitimera Israels krigsbrott, begär vi vänsterjudar solidaritet med förtryckta palestinier, men också med judiska erfarenheter av utsatthet. Målet med att påpeka problemet med antisemitism är inte att tysta kritik mot Israel, utan att rörelsen behöver lära sig att yttra den på sätt som är korrekta, politiska och bygger på solidaritet med alla förtryckta grupper. Vi ska inte ägna oss åt avståndstagande utan åt folkbildning och fördjupad förståelse.

Som Hansalbin Sältenberg skriver i Parabol (4/2023) är det viktigt att tala om antisemitism på nya sätt i det offentliga samtalet och inte låta högerns definitioner vara allenarådande. Dessvärre gör han sedan själv samma misstag som han anklagar högern för: att använda antisemitism som en anklagelse mot den politiska fienden, utan att erkänna dess närvaro i den egna rörelsen. Det behöver vi dock göra.

Ett problem är att kunskapen om strukturell antisemitism ofta saknas i vänstern. Det finns också, liksom i det svenska samhället i stort, en grundläggande okunskap om judiskt liv: om traditioner, olika trosinriktningar och judisk historia, samt om hur antisemitism har format den judiska verkligheten. Okunskapen leder till fördomar, till förnekelse och till en bristande empati med judar.

Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Sverige, inklusive den svenska vänstern, präglas också av starka normer av protestantism och sekularism i ohelig förening. Det leder till ifrågasättanden och diskriminering av den som vill leva enligt judiska traditioner, samtidigt som man har svårt att se hur hela det svenska samhället är marinerat i kristendom, från kalenderns röda dagar och förskolornas obligatoriska luciafirande till grundläggande värderingar om gott och ont. Oviljan att erkänna det egna arvet gör att svenskar har svårt att förstå antisemitism, eftersom det också innebär att erkänna hur de antijudiska idéernas kristna rötter fortfarande genomsyrar samhället.

Antisemitism bör inte bara förstås som uttryckligt judehat utan finns internaliserad i våra föreställningsvärldar. Därför behöver man lära sig hur strukturell antisemitism fungerar för att kunna identifiera den. Det liknar sättet som vi feminister och antirasister lär oss hur vi omedvetet återskapar beteenden och språkbruk som leder till förtryck av kvinnor, hbtq-personer och personer som utsätts för rasism. Som den antirasistiska rörelsen också har lärt sig så räcker det inte med att ha en pin på jackan; man måste vara beredd att förändra sitt eget förhållningssätt. Och att praktisera antirasism gäller också i förhållande till judar.

Varför är detta viktigt att tala om just nu? Jo, en trovärdig antirasistisk rörelse måste motarbeta rasism av alla slag. Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Begreppet antisemitism härrör ur 1800-talets antijudiska politiska rörelse i Tyskland. Den ville särskilja sig från den tidigare kristna antijudaismen, och menade att problemet med judarna inte var deras religion utan deras ras. Antisemitism bygger på samma föreställningar om vi och dem som rasismen i övrigt, men har vissa särdrag som har att göra med det historiska sammanhanget, där judar var den främsta närvarande minoriteten i Europa under mycket lång tid.

Mobb. Den 30 oktober ropade en folkmassa antisemitiska slagord på flygplatsen i Makhachkala, i ryska Dagestan. Foto: AP.

Antisemitismens funktion är att upprätta en syndabock: man samlar det hotfulla i en figur som det går att förena sig emot. På grund av historiska föreställningar och berättelser – troper som man brukar säga – antar denna ultimata fiende lätt en judisk skepnad. Den långa traditionen i Europa av att använda judar som syndabock är inte lätt att skaka av sig, men inte heller omöjlig. Men i så fall behövs aktivt antirasistiskt agerande. Och det måste börja med kunskap.

Några specifika drag hos antisemitismen är demoniseringen, skuldbeläggandet och konspirationsteorin. De har alla rötter i kristendomens föreställning om att judarna dödade Jesus och därmed förkroppsligar den ultimata ondskan på jorden – listiga, svekfulla och blodtörstiga. I dag har idéerna översatts till mer moderna uttryck, men ibland kan man också hitta direkta överföringar från medeltiden i bildspråket.

Att använda metaforer för att retoriskt understryka Israels grymheter är förstås lockande. Samtidigt sker liknandet av judar eller judiska företeelser med Satan, vampyrer, slaktare, ormar eller asätare i en historisk kontext. Sådana liknelser har tidigare använts för att rättfärdiga våld mot judar. Genom dem lämnar man den politiska kritiken och rör sig in i en postkristen, symbolisk värld där ondskan fortfarande (omedvetet) har ett judiskt ansikte. Ett exempel är den väggmålning i Malmö som framställer Netanyahu som en orm och en vampyr, vilket båda är antisemitiska nidbilder. (Sydsvenskan, 31/12)

På samma sätt är man ute på den hala konspiratoriska isen om man antyder judisk makt över media eller världspolitik, judisk snålhet och girighet eller judisk skuld till alla världens problem – även om man har bytt ut ”judar” mot ”sionister” eller ”israelisk lobby”. Det är viktigt att förstå att om man reproducerar antisemitiska föreställningar utan att nämna judar är det fortfarande antisemitism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt.

Många beskrivningar av Israels och Palestinas historia lider av förenklingar. Ofta hänger de samman med skeva föreställningar om judisk makt eller bristande kunskap om judiskt lidande. En nyanserad förståelse av bakgrunden till det som sker innebär inte att man legitimerar Israels krigsbrott i Gaza eller det långa förtrycket av palestinier, men det kan ge en förmåga att utöka sin empati till fler.

Det är förstås också viktigt att understryka att judar i diasporan (de som lever utanför Israel – det vill säga majoriteten av jordens judiska befolkning) inte bär skulden för den israeliska regeringens handlingar. Men judisk historia spelar ändå en roll för att förstå situationen. Om judars utsatthet är med i berättelsen börjar exempelvis beskrivningen ”bosättarkolonialism” att skava, något som jag tidigare utvecklat i en debatt i Brand. Begreppet går inte att enkelt överföra rakt av på Israel, bland annat för att det inte finns någonstans för ”kolonisatörerna” att återvända till. Israel formades av en grupp människor som å ena sidan var bosättare som trängde undan en redan existerande befolkning, å andra sidan var flyktingar som själva trängts undan från länder i Europa och Mellanöstern.

En förenklad historieskrivning ser bara sionismens imperialistiska sidor – och de finns absolut där – men inte hur det också var en rörelse sprungen ur ett djupt och våldsamt förtryck av judar. Det antisemitiska våldet drabbade judar i Europa före, under och efter Förintelsen, och för den delen i Mellanöstern efter Israels bildande, då de stora grupper av judar som bott där i århundraden eller årtusenden fördrevs eller kände sig tvungna att flytta.

Detta innebär också att slagordet ”från floden till havet” behöver avslutas ”alla måste bli fria” och inte landa i slutsatsen att de förtryckande kolonisatörerna ska ”åka hem” – för ett sådant hem utanför Israel finns inte för de flesta israeliska judar. Visst har USA och Storbritannien alltid haft ett stort inflytande i Israel, men landet är inte en brittisk eller amerikansk koloni. En lösning måste alltså inkludera även områdets judiska befolkning.

Symboltätt. En propalestinsk väggmålning i Malmö där antisemitiska inslag har sprejats över med röd färg. Foto: Inas Hamdan.

Det finns en lång judisk vänstertradition som inte ser Israel och sionismen som ett bra svar på antisemitismens problem, och till denna tradition räknar jag mig själv. Som Isak Gerson skriver i Flamman (20/8) tror jag inte att man måste ”tråna efter just det förromerska israelitiska kungariket som centret för vår nostalgi” utan lika gärna kan drömma om fungerande mångkulturer på andra platser än Israel. Men att inte förhålla sig till problemet antisemitism eller till Förintelsen och de våldsamma förföljelserna av judar i Europa och Mellanöstern före och efter den, är att förneka judisk historia, judiskt lidande och därmed judar som mänskliga. Berättelsen om Israels tillkomst måste alltså vara komplex.

Man kan och bör kritisera Israel. Samtidigt måste man förstå att många judar genom historien inte har haft någon annanstans att ta vägen för att överleva. Man bör också känna empati för att Israel kan representera ett hopp eller livlina i ljuset av antisemitismen, särskilt för äldre judar som vuxit upp i Förintelsens tunga och enorma skugga. Alltför ofta försvinner den dimensionen i ett svartvitt tänkande där Israel (och judar) står för makt, i en världsbild där den komplexa judiska historien och erfarenheten inte passar in.

Att vara noggranna med hur vi beskriver och förstår Israel och dess geopolitiska position är inte att göra krigsbrott mer acceptabla. Men att vilseleda angående Israel gör det svårare att bygga en bred rörelse för internationell solidaritet. När det dessutom sker genom strukturell antisemitism, troper och idéer som anspelar på judisk makt och girighet, blir det direkt farligt. Att överge den politiska kritiken för en postkristen moralisk världsbild, där man föreställer sig att ondska är en drivande kraft, är dessutom att släppa taget om vänsterns materialistiska analysverktyg till förmån för en förenklande moralism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt. Därför är det viktigt att aktivt arbeta för att behålla nyanserna och empatin och att inte sprida stereotypiserande bilder, lögner eller överdrifter.

Kultur 02 mars, 2025

Israelers motstånd dränks i blod och stinkvatten

Demonstranter, ortodoxa och etiopiska judar är överrepresenterade måltavlor för israeliska polisens övervåld. Foto: Matan Ben Moreh/Akevot.

I en Youtubeserie avslöjar aktivister statens råa ansikte. Till och med expoliserna medger nu att de röda linjerna passerats.

Ett huvud pressas mot asfalten under två polisers knäskålar. Det ser ut som skallen ska spricka. En ung tjej försöker skydda sig mot polishästarnas hovar när hon fallit till marken i en demonstration. En man med intellektuell funktionsnedsättning skjuts till döds utanför sitt hus. Stinkkanoner spolar omkull människor, som flyger som löv ned i rännstenen och förvandlar hela kvarter ett kväljande hav.

”När polismakten upphör att ta order från institutionerna som är satta att kontrollera den, då blir det en milis. Då har den röda linjen passerats”, säger den pensionerade polisen Erella Shadmi till kameran.

I en serie i sex delar granskar organisationen Akevot, grundad 2014 med fokus på mänskliga rättigheter i Israel och Palestina, det stegrande israeliska polisvåldets orsaker.

Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem som de är satta att försvara?

Erella Shadmi, i dag en parant sociolog med grått lockigt hår och rödbågade glasögon, tycker sig se en förklaring. Det israeliska polisväsendet, säger hon, är en förlängning av den brittiska kolonialpolisen i Palestina. En brutal och militaristisk styrka som med järnhand höll ordning under tiden för mandatet.

Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem de är satta att försvara?

Under polisminister Itamar Ben Gvir har fascistisk och våldsbejakande ideologi fått fritt spelrum. Den israeliska polisen har sänkt sina antagningskrav för nya rekryter och lojala personer har tilldelats viktiga poster. Demonstrationer slås ned hårt och värst drabbas de redan marginaliserade. Enligt den israeliska aktivisten Sivan Tahel, intervjuad i avsnitt två, finns ett mönster. De chassidiska judarna föraktas mest – polismännen vill inte ens röra vid dem. I stället blir de beskjutna med ett stinkande skunkvattnet, som vräker med kraft rakt mot deras kroppar med vattenkanoner. För demonstranterna i Tel Aviv räcker vanligt vatten, medan palestinierna hanteras med granater, förklarar Tahel.

Filmerna publicerades för någon månad sedan på Youtube, men trots att de är välgjorda och avslöjar råa övergrepp med stundtals sensationellt material, har de i skrivande stund endast några hundra visningar per avsnitt.

Samtidigt som filmerna släpptes hade filmen No other land Sverigepremiär. Den skildrar beduinbyarna i Masafer Yatta nära Hebron på Västbanken, och är Oscarsnominerad för bästa dokumentär.

Trots olikheterna i format och uppmärksamhet, är de två verken syskon.

Masafar Yatta är en samling palestinska beduinbyar som befinner sig under ständigt hot om utplåning från israeliska myndigheter. Den palestinska aktivisten Basel Adra får sällskap av den israeliska journalisten Yuval Abraham och filmaren Rachel Szor och tillsammans dokumenterar de övergreppen i byn mellan 2019 och 2023.

I byn ser några småflickor med gula tofsar och rosa tröjor på när en man i t-shirt och solbränd nacke räcker över en order till deras föräldrar. Skolan, lekplatsen, hönshuset – allt ska rivas. Senare letar barnen efter fåglar som överlevt och hittar en förskrämd duva. Bybornas bilar konfiskeras. 2021 skjuts den unga mannen Harun Abu Aram i nacken och blir förlamad. Efter två år i smärta där han vårdats av sin mamma i en grotta familjen tvingas bo i, dör han.

Det personliga tilltalet mellan ockupant och ockuperad kryper under huden. ”Varför river du vårt hus, Ilan?” Och ”Vi kommer och arresterar dig i natt, Basel”. Det vittnar om en intimitet och klaustrofobisk fångenskap i det minimala rörelseutrymme som Västbanken utgör för de palestinier som inte tillåts lämna.

Basel visar kluvenhet inför den israeliska journalisten Yuvals närvaro. Hans ordlösa förnimmelse av att något inte känns bra med Yuvals förväntningar på sin egen insats varvas med plötsliga anklagelser. ”Ska du åka hem nu?” frågar han en kväll när mörkret faller över kullarna, tyngt av skuld. Yuval ursäktar sig med att han behöver träffa sin mamma. Vid ett tillfälle frågar Yuval varför Basel inte jobbar som jurist trots sin utbildning. Han får en suck till svar. Någon tro på lagen har han inte längre.

Läs mer

Jag förstår vad han menar. Någonstans bland mina egna inspelningar har jag själv på band när en håglös stadsplanerare i Beer Sheva förklarar det för mig. Det är nästan en skymf att be någon att försöka bevisa något i ett system som inte är avsett att verka för rättvisa. Där hopplösheten inte är en biprodukt, utan själva målet.

Kultur 01 mars, 2025

Den goda barnamörderskan

Dagmar Overbye (Trine Dyrholm), visar sig inte bara vara en snäll karamellförsäljerska. Foto: Nordisk film.

I mellankrigstidens Köpenhamn blottas klassklyftornas råa utsatthet. Rasmus Holm har sett ”Flickan med nålen”.

I filmhistorien finns gott om hemliga rättskipare. De som tar lagen i egna händer och utför det samhälleliga smutsarbete som ingen annan förmår. Till de mest kända hör väl den laglösa cowboyen, som trots sin position utanför samhället alltid verkar tjäna rättvisan. I Magnus von Horns Oscarsnominerade film Flickan med nålen återfinns denna arketyp i en oväntad och skruvad skepnad. Och denna gång är det onda och goda inte lika lätt att avgöra som i westernfilmerna.

Magnus von Horn är ursprungligen från Göteborg men bor och verkar numera i Warszawa. I Sverige är han mest känd för filmen Efterskalv (2015) som vid 2016 års Guldbaggegala tog hem priset för bästa film. Flickan med nålen är producerad både i Polen och Danmark, men det är för Danmarks räkning som filmen tävlar på måndag. Berättelsen är baserad på den verkliga personen Dagmar Overbye, som gjort sig ökänd i Danmark efter att ha mördat flera barn hon påstod sig ha adopterat. I filmen får vi följa fabriksarbetaren Karoline (Vic Carmen Sonne) som i 1920-talets Köpenhamn är klämd mellan att vara både ensamstående kvinna och arbetarklass. Efter en kort relation med fabriksdirektören är hon dessutom på smällen, utan några som helst förutsättningar att ta hand om sitt barn själv. När hon misslyckats göra abort på ett badhus blir hon omhändertagen av karamellförsäljaren Dagmar Overbye (Trine Dyrholm), som visar sig ha som dold sidoverksamhet att finna adoptivföräldrar åt oönskade barn. Det dröjer inte länge innan Karoline både flyttar in hos Dagmar och blir medhjälpare i hennes verksamhet. Men allt tar en snabb vändning när Karoline inser att Dagmar i hemlighet mördar barnen.

För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond.

Några kritiker har sett referenser till såväl Ingmar Bergman som Lars von Trier. För egen del tycker jag mig se att litteraturens värld ligger närmast. Det är ett Tove Ditlevsenskt Köpenhamn som tecknas fram: smutsigt, äckligt och med klassklyftor huggna i sten. Insikten om första världskrigets vansinne hänger som en tung dimma över staden. Allting är dessutom fångat med en mörk och kontrastrik gråskala som ger berättelsen en rå ton.

När Karolines krigsinkallade man plötsligt återvänder är hans ansikte vanställt. Först stöter hon bort honom i avsky, men sedan söker hon sig tillbaka. Liknande motsättningar återkommer genom hela filmen, en ständig lek med det frånstötande och tilldragande. Framför allt går det att finna i karaktären Dagmar Overbye, som tack vare Trine Dyrholms mästerliga spel lyckas växla mellan den trygga modersgestalten och den iskalla barnamördaren.

Läs mer

Det är i skildringen av Dagmar som filmens mest komplexa frågor behandlas. För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond. Precis efter att Karoline blivit omhändertagen av Dagmar frågar hon: ”Varför hjälper du mig? Varpå Dagmar svarar: ”Vem skulle annars göra det?” Många fler nycklar till Dagmars motiv finns inte att få, åtminstone om man enbart nöjer sig med att söka svaren i Dagmars psyke.

I stället verkar filmen uppmana betraktaren att höja blicken, och se till omgivningen Dagmar befinner sig i. För något som förenar Dagmar med cowboyen och andra filmiska rättskipare är att de speglar sin omgivning. Och i Flickan med nålen går det inte säga annat än att världen är en fasansfull plats.

Inrikes 28 februari, 2025

Värderingar hemlighålls vid statliga affärer

Bristen på insyn i offentliga handlingar är ett omfattande problem, säger Mats Amnell. Foto: Jacob Lundberg.

Statliga Lernia såldes nyligen till tyska riskkapitalbolaget Aurelius, för en lägre summa än det egna kapitalet. Men när Flamman vill ta del av utredningen inför försäljningen är dokumenten maskade. Ett demokratiskt problem, menar experten Mats Amnell.

419 miljoner kronor. Så mycket eget kapital har bolaget Lernia, som nyligen såldes av staten till ett tyskt riskkapitalbolag för en bråkdel av pengarna – 120 miljoner.

”Regeringskansliet har genomfört en gedigen, strukturerad och konkurrensutsatt försäljningsprocess”, skrev Elisabeth Svantessons pressekreterare i ett sms till Flamman vid tillfället.

Tomas Hjelström (bilden), doktor i redovisning vid Handelshögskolan, menade att prislappen inte var glasklart dålig, ”även om det spontant låter så” – men att detta berodde på en mängd olika faktorer, exempelvis om bolaget har rättigheter eller andra immateriella tillgångar som är svåra att sälja av.

Men när Flamman begär ut den utredning som legat till grund för värderingen av bolaget får vi endast ut handlingarna i maskat format, med hänvisning till att ”det allmänna lider skada om uppgifterna röjs”.

(mer …)
Inrikes 28 februari, 2025

Ögat mot skyn

Lagen ser ännu ingen skillnad på kameradrönare och fasta övervakningskameror. Foto: Pontus Lundahl/TT.

På senare år har polisens flygtimmar med drönare skjutit i höjden. Med hemsidan Drönarbevakaren vill Viktor Arnell ge folk en chans att ”övervaka tillbaka” – och hjälpa polisen att kommunicera bättre.

– Vi förfasas fortfarande över andra länders massövervakning, skrämmer upp varandra med DDR och Kina, men man känner sig trots det lite ensam i att bry sig om det här. Det är ett vakande öga i skyn, bokstavligen så man såg Gud förr i tiden.

Rinkebybon Viktor Arnell (bilden) har varit engagerad i övervaknings- och integritetsfrågor i många år. Men när han häromåret såg en polisdrönare utanför sitt sovrumsfönster kände han att det var hög tid att själv börja övervaka övervakarna. På hans sajt Drönarbevakaren sammanställs alla beslut polisen går ut med som rör drönarövervakning.

– Dels vill jag visa på hur många beslut som faktiskt tas, men också på hur undermålig upplysningen är. Man kan se det som att jag hjälper polisen med något de själva är dåliga på.

2018 gjorde polisen strax över 1 000 drönaruppdrag. Fem år senare hade antalet växt till över 14 000, med mer än 10 000 timmars total flygtid. När farkosterna för ett år sedan började placeras ut på tak i Malmö motiverades det med att snabbt kunna rycka ut mot grova våldsbrott, men ett år senare har man även börjat använda dem för att ta knarkköpare på bar gärning.

Mathias Rutegård (bilden), pressekreterare hos Polismyndigheten, skriver i ett mejl till Flamman att drönarna ”ska ses som ett komplement till polisens övriga verksamhet i områdena”, som patrullering. Man måste upplysa allmänheten om att platsen är övervakad, ”bland annat genom skyltning i området” och genom att polisen annonserar besluten på sin hemsida.

– Normalt ska föraren ha varselväst och drönaren märkas upp med polisens emblem. I vissa fall sätter man blåljus på dem, berättar My Lorenius, jurist på Integritetsskyddsmyndighetens (IMY:s) kameraövervakningsenhet.

Viktor Arnell är väl medveten om kraven som finns, och menar att problemet fortfarande ligger i att man ”inte kan undvika sitt eget bostadsområde”. Blåljus och polisemblem avfärdar han småskrattandes.

– Har man kikare och spanar upp i himlen, kanske. Om det inte är mörkt.

Hittills i år har 43 polisbeslut loggats på Drönarbevakaren. Tre fjärdedelar har annonserats utan framförhållning, ofta flera dygn efteråt. Några motiveras med specifika händelser, som fotbollsmatch, festival eller säkerhetskonferensen Folk och försvar i Sälen. De flesta inte.

Över hälften av besluten gäller längre än tre månader framåt. Umeå stadskärna, delar av Helsingborg och jämtländska Bräcke med runt 1 500 invånare är några av platserna där drönare ska användas hela året ut för att ”förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet”. Sedan dagen före julafton är luftövervakning godkänd i hela centrala Östersund ”tills vidare”.

– Det tyder på att de är ”bra att ha-beslut”, vilket även syns på hur man ritar in kartgränserna och de vaga formuleringar man återanvänder, menar Viktor Arnell.

– Begär man ut underlaget finns oftast någon lista på alla brott som begåtts i trakten senaste året, men det kan man göra för vilket område som helst.

Fram till 2020 behövde polisen i regel söka tillstånd hos Datainspektionen för att flyga drönare – och kameraövervaka i allmänhet, då lagstiftningen inte gör någon skillnad på drönare och fasta kameror. I dag har Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) tillsynsuppdraget, men bara som rådgivare.

– Det är klart att polisen bör ta vad vi säger i beaktande, men det är ju tydligt att det är på den politiska agendan att polisen behöver ha väldigt effektiva brottsbekämpande verktyg. Våra frågor tenderar att glömmas i den samhällsdebatt som finns nu, men det är viktigt att hitta en rimlig balanspunkt, säger My Lorenius (bilden) på IMY.

Myndigheten har en pågående granskning, där man begärt ut en stor del av polisens drönarbeslut från 2023. När Viktor Arnell ögnade genom listan hittade han flera beslut som inte var med på hans sajt – och alltså aldrig hade publicerats på polisens hemsida.

– Ibland skriver de bara i sina Facebook-kanaler att ”vi ska drönarövervaka lite ikväll”. De måste oftast göra en intresseavvägning, men inte om beslutet är på under 3 månader, säger han till Flamman.

De flesta svenska polisdrönare kommer från det kinesiska företaget DJI, som svartlistats av USA:s handelsdepartement och varit leverantör till rysk militär i Ukraina. Polisen och Tullverket upphandlar just nu en gemensam beställning på nya drönare, i modellerna ”Micro” (vikt under 3,5 kilo, räckvidd 3 km) och ”Nano” (vikt under 250 gram, räckvidd 10 km).

Det är svårt att backa på ett sluttande plan, och jag tror personligen vi är väldigt långt ned på det.

Förra året sköt en barbröstad Uppsalabo i 40-årsåldern mot en av polisens drönare med en hagelbössa. My Lorenius håller med om vikten av att polisen informerar och har goda underlag, speciellt när det rör extra känsliga platser som bostadsområden. Hon tar även upp flygning över valstugor som exempel på en situation IMY fått in klagomål på.

– Att bevaka med drönare kan bli en fråga om väldigt omfattande personuppgiftsbehandling. Man kan täcka stora områden, ett stort antal personer kan uppleva det som obehagligt om de dyker upp på ett oförutsägbart sätt.

Nu håller reglerna på att luckras upp igen, berättar hon.

– Polisen kommer att få möjlighet att övervaka fler platser, även platser där det inte skett så mycket brottslighet idag men där man ser en klar risk att det kommer ske framöver.

Hur bedömer man en sådan risk?

– Jag vet inte, men det kommer nog stå mer exakt i propositionen.

Viktor Arnell är kritisk mot politikens ”naiva inställning” till övervakning som något enbart positivt, och skräms av vartåt utvecklingen pekar.

Läs mer

– Man har precis föreslagit en fördubbling av kameror, utifrån den fördubbling man redan föreslog förra året. Polisen jobbar på att koppla ihop sina kamerasystem med kommuners och företags. Alla de tre största partierna – S, M och SD – vill ha ansiktsigenkänning. Det är svårt att backa på ett sluttande plan, och jag tror personligen vi är väldigt långt ned på det.

Flamman har sökt drönartillverkaren DJI.

Nyheter/Utrikes 27 februari, 2025

Öcalan ber PKK upplösa sig: ”Historiskt”

Unga PKK-anhängare samlas för att ta del av ledaren Abdullah Öcalans tillkännagivande i turkiska Diyarbakir. Foto: Metin Yoksu/AP/TT.

Den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppmanar den kurdiska gerillagruppen att lägga ned vapnen och ”upplösa sig själv”, rapporterar Reuters. ”Slutet för PKK”, konstaterar Turkietkännaren Halil Karaveli, medan Amineh Kakabaveh ifrågasätter att rörelsen kommer att lyda honom.

Redan för några veckor sedan nåddes turkisk media av uppgifter om att Abdullah Öcalan skulle presentera ett uttalande, om att PKK borde lägga ned vapnen och fokusera på ”en demokratisk kamp på politisk nivå”. 

Budskapet kom mycket riktigt på en presskonferens under torsdagen, i ett brev som lästes upp av DEM (Folkets parti för jämlikhet och demokrati), en del av det pro-kurdiska vänsterpartiet HDP som står nära PKK.

”PKK måste upplösa sig självt”, skriver Öcalan i brevet.

”Det finns inget alternativ till demokratin i sökandet och förverkligandet av ett politiskt system. […] Fredens och demokratins epok, samhälle och språk måste utvecklas i samklang med verkligheten”, skriver han också, samt att den väpnade kampen ”spelat ut sin roll”.

Tidigare riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Amineh Kakabaveh (bilden), som i sin ungdom stred med de kurdiska peshmergastyrkorna i Irak och Iran, säger till Flamman att hon är ”chockerad” av tillkännagivandet.

(mer …)
Krönika 27 februari, 2025

Den som har pengar kan välja och vraka på bostadsmarknaden – många andra kan inte det. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT.

Ett tag samlade jag på historier om kassa boendesituationer. Jag var nyinflyttad student i Göteborg, vilket bidrog till ett aldrig sinande flöde av sådana berättelser.

En kompis var inneboende hos en kvinna som förbjöd henne att ha manliga gäster, och till råga på allt brukade lägga in någon sorts voodoo-dockor på hennes rum. En annan flyttade in i ett rum som visade sig sakna dörr – det fanns alltså bara ett skynke som skilde henne från hyresvärden, en för henne komplett främling.

Jag minns när det på fullaste allvar sågs som en riktigt bra deal att hyra ett rivningskontrakt i radonhus, så att man kunde samla köpoäng i några år.

(mer …)
Inrikes/Reportage 27 februari, 2025

Rör dig fort och paja saker

Illustration: Leonidas Aretakis.

När teknikvärlden möts i Stockholm 2025 är både dansande kattrobotar och försvarsindustrin på plats. Samtidigt har de amerikanska teknikjättarna hamnat i debattens centrum. Flamman besöker Techarenan i Stockholm – och minglar med alla från statsministern till ”Karlstads vd”.

– Du har ju faktiskt en techbakgrund, Ulf Kristersson. Vill du prata om den?

Jag sitter inklämd i en lite för tajt damkavaj under en nedsläckt läktare. Från Arenascenen, i centrum av Solnas jättelika Strawberry Arena (före detta Friends), berättar statsministern kort på engelska om sitt sabbatsår från riksdagspolitiken vid millennieskiftet, då han jobbade på it-konsultbolaget Connecta. Han upplevde sig gå från att vara ”snabbast i riksdagen” till en evig bromskloss, som vädjade om att de åtminstone borde skriva en rapport innan de köpte upp nästa företag. Moderatorn Linda Nyberg skrattar gott.

– Welcome to the tech world.

Temat för 2025 års Techarena är att ”bli bäst i världen”. De stora affischnamnen – Virgin-miljardären och rymdturisten Richard Branson, skejtlegenden Tony Hawk och Finlands tidigare statsminister Sanna Marin – ger ett hyggligt tvärsnitt av det udda smörgåsbordet makthavare med framtiden i blicken, utöver representanter från teknikindustrins kolosser och små prototyp-startups sugna på att bli lite större scaleups.

12 000 besökare har vallfärdat till evenemanget, några fler än de ”runt åtta” som dök upp på mässans första stapplande försök i Båstad 2014. Nu står jag bland VR-anläggningar, schackturneringar, hörnor för ”investerar-snabbdejting”, och en självkörande lastbil, bredvid två lyxbilar från en återförsäljare som inte verkar ha särskilt mycket med teknikvärlden att göra.

(mer …)
Kommentar/Utrikes 26 februari, 2025

Die Linkes partiledare Ines Schwerdtner och Jan van Aken i glädjerus under valvakan i Berlin, den 23 februari. Foto: Carsten Koall/dpa/AP/TT.

Partiledarna Ines Schwerdtner och Jan van Aken listar de tio punkterna som hjälpte socialistiska Die Linke till ett dunderresultat i valet.

Situationen verkade hopplös när vi kandiderade till partiledningen för Die Linke förra sommaren: Sahra Wagenknecht-alliansen (BSW) hade brutit sig ut och vi stapplade in i delstatsvalen i östra Tyskland.

Förra söndagen, bara sex månader senare, vann vi nästan 8,8 procent i förbundsvalet. Det var ingen slump.

Förändringen anades redan under partikongressen i Halle i oktober, när vi valdes till partiledare. Stämningen var hoppfull, och nystarten var i sikte, om än trevande och inledningsvis främst synlig på lokal nivå. Vid tidpunkten låg partiet på endast tre procent i opinionsmätningarna. Två och en halv vecka senare kollapsade ”trafikljuskoalitionen” – och det allmänna valet, som skulle äga rum om knappt ett år, var plötsligt bara fyra månader bort.

Vips befann vi oss mitt i en valrörelse. Vi var då mer enade och disciplinerade än på länge. En ”revolutionär kamratskap” spred sig, med god stämning och hög energi.

Till en början verkade en återkomst omöjlig. Men medan medierna turades om att dödförklara oss, insåg vi i våra samtal med lokala partigrupper över hela Tyskland att nytt liv hade blåsts in i partiet.

På tre månader gjorde vi mer för landets hyresgäster månader än vad regeringen gjort på tre år.

Bakgrunden till valkampanjens framgångar var att många människor, särskilt unga, var frustrerade och uppgivna efter tre års koalitionsregering. Friedrich Merz anpassning till Alternativ för Tyskland (AfD) återupplivade proteströrelsen mot högern – och för många framstod Die Linke som det enda solidariska alternativet. 

Men det var bara möjligt eftersom vi hade gjort några saker rätt under de föregående månaderna. Återkomsten var framför allt resultatet av en genomtänkt strategisk process – som inleddes långt innan vi blev partiledare och som hjälpte oss att reagera flexibelt på förändringar i samhället. Vi vill lyfta fram vad vi menar var avgörande i detta avseende.

Styrkan i vårt parti är medlemmarna. Men partiet hade krympt som en följd av år av interna stridigheter, och många av våra lokala avdelningar var försvagade och i vissa fall knappt aktiva. Därför har fokus under det senaste ett och ett halvt året legat på att rekrytera nya medlemmar och återuppbygga Die Linke.

De följande tio ingredienserna var avgörande för detta arbete.

1. Locka nya aktivister och stärka distriktsföreningarna: Efter år av strider om riktningen tunnades våra strukturer ut och överbelastades. Med en kampanj lyckades vi locka tusentals nya medlemmar hösten 2023, varav många byggt om sina distriktsföreningar och blivit kärnaktivister. 

Det avgörande var att erfarna medlemmar arbetade tillsammans med dem. Sommaren och hösten 2024 genomfördes en turné där ett hundratal distriktsföreningar över hela landet utbildades i organisering och fick fortsatt nära stöd. På så sätt byggde vi upp ny kapacitet att förankra vänsterpolitiken lokalt. Och de senaste veckorna har dessutom många nya kamrater anslutit sig, vilket ger oss hopp.

2. Partiets största organiseringskampanj någonsin: Sedan våren 2024 har partiet på alla nivåer diskuterat vår väg till förbundsvalet (”Plan 25”). Mittpunkten var en stor undersökning som vi kallade ”Förvalskampanjen”

Vi hade som mål att knacka på 100 000 dörrar till slutet av februari för att nå ut till de människor vi bryr oss om. En systematisk dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor, just de vi ville nå. Undersökningen låg till grund för våra prioriteringar under kampanjen, så att varje samtal och varje bidrag från våra aktivister var avgörande för Die Linkes nya profil. Framgångarna för Nam Duys grupp i Leipzig har också visat potentialen i att knacka dörr och ta oss an frågor om hur grannskap kan utvecklas. 

En dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar.

Vi växlade upp kampanjen i det federala valet och vann mandat för vänstern med storskaliga kampanjer i Berlinstadsdelarna Lichtenberg, Treptow-Köpenick och Neukölln, samt distrikten Leipzig II och Erfurt-Weimar. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar, vilket var Die Linkes största organiseringskampanj någonsin.

3. Att göra konkret skillnad: En vänsterkraft är alltid stark när den gör skillnad i människors liv. Vi inser att detta inte är möjligt direkt, men uppfyllde uppgiften med praktiska verktyg, som våra räknare för orimliga priser för hyra eller uppvärmning

Kampanjerna gjorde skillnad för människor som vi annars har svårt att nå, och på tre månader gjorde Die Linke mer för landets hyresgäster månader än vad trafikljusregeringen gjort på tre år. Vi skaffade oss också nya erfarenheter genom att arrangera möten med hyresgäster för gemensam kamp.

4. Prioritering av frågor: Vi har fokuserat på ett fåtal huvudkrav och frågor som vi ständigt betonar – precis som vi gjorde när Die Linke grundades. Det betyder inte att vi inte tar ställning i en lång rad andra frågor. Men genom att fokusera på hyrestak, höga priser och förmögenhetsskatt har vi utvecklat en profil som är lätt att känna igen, och ökat vårt genomslag. På kort tid började folk förstå vad vi står för igen.

5. Vi här nere mot dem där uppe: Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort de viktiga sociala konflikterna för oss – vilka vi kämpar för och vilka våra gemensamma fiender är. Vi har också visat hur vi kan förändra samhället genom att gå samman och stå upp för våra intressen.

6. Att tala så att folk förstår: Vi har förändrat vänsterns kommunikation genom att ta fram en gemensam berättelse och ett direkt och mobiliserande språk som genomsyrar partiet. Grunden är att tilltala de gemensamma värderingarna hos människorna vi vill nå. 

Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort vilka vi kämpar för – och vilka våra gemensamma fiender är.

Snart började folk förstå vad vi till vänster står för, och började identifiera oss med oss. Det är slut med komplicerade förklaringar och överlägsna föreläsningar. Från distriktsföreningarna till federal nivå använde vi samma berättelse, sade samma meningar och kommunicerade enkelt och begripligt.

7. Starkt arbete i sociala medier: Vårt arbete i sociala medier har blivit mer professionellt på alla nivåer i partiet. Vi har börjat kommunicera målgruppsspecifikt och aktuellt, vilket har hjälpt oss att nå ut till yngre människor. Det var en viktig anledning till att partiet blev synligt igen.

8. Gå framåt genom att lära: Politiken är föränderlig och förvirrande, vilket kräver en tydlig plan med mätbara mål. Så arbetade vi under valrörelsen, utan att för den skull planera allt i detalj. Vi testade oss fram och behöll det som fungerade. Detta har gett våra kampanjer ett högre tempo, och hjälpt oss att reagera kvickt på politiska öppningar.

9. En tydlig hållning: Vi har visat att vi står stadigt när alla andra rör sig längre åt höger. På så sätt gav vi hopp för alla som är rädda för högerskiftet och drömmer om ett solidariskt alternativ.

10. Ny sammanhållning: För första gången på flera år har vi som parti blivit ett lag igen. Länge var det tufft att vara vänster. Men allt är inte strategi – och utan rätt stämning är den bortkastad. Vi vet att vi kommer att ta strid i de viktigaste frågorna, för nu har vi kommit i gång med hela vår kraft och av hela vårt hjärta. De senaste månaderna har en ny samhörighetskultur vuxit fram. Frustration och konflikt har ersatts av laganda, glädje i politiskt arbete och gemensam handling. Vi har alla känt kraften det har gett oss de senaste veckorna. Må den revolutionära kamratskapen fortsätta att vara vår vägledande princip.

Självklart återstår mycket arbete. Vi har gjort misstag och står inför stora uppgifter, men bara under de senaste månaderna har vi har åstadkommit oerhört mycket. Vi är stolta över de steg vi har tagit tillsammans och över varje enskild kamrat – och blivande kamrater – som har bidragit. Detta är bara början.

Läs mer

Die Linke gick inte in i förbundsvalet bara för att få ett bra resultat – vi vill förändra samhället. Många har återigen satt sitt hopp till oss de senaste veckorna och gett oss en andra chans. Vi tänker inte göra dem besvikna.

Det innebär att fortsätta på den väg vi har valt, att återuppbygga Die Linke och att göra partiet till en kraft som kan förändra saker till det bättre. Vi ser detta som vår uppgift, och det är en som vi inte skulle byta bort för något i världen.

Ines Schwerdtner och Jan van Aken har varit partiledare för Die Linke sedan oktober 2024 och valdes båda in i parlamentet i förbundsvalet 2025. Först publicerad på Rosa Luxemburg Stiftung. Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 26 februari, 2025

”Ingen av oss ligger sömnlös över elaka mejl”

Mats Panther är ordförande för Skånes Folkblad, Anders Malmström och Karina Cubilla är ledarskribenter, medan Daniel Färm är vd. Foto: Skånes Folkblad.

Den nya lokaltidningen Skånes Folkblad satsar på bevakning av Sveriges sydligaste landskap – och en röd ledarsida som utgår från en ”arbetarrörelsehorisont”. Bakom står föreningen folkrörelsemedia, startad av nio skånska fackföreningar.

Flamman ställer tre frågor till Karina Cubilla, som tillsammans med Rasmus Hansson blir ledarkrönikör på den nystartade tidningen vid sidan av sitt jobb på LO:s Arbetet.

Du och din blivande kollega är två av få ledarskribenter med truckkort. Vad förstår ni som andra i vänstermedia inte fattar?

– Haha, ja det stämmer! Rasmus var i många år terminalarbetare och jag lagerarbetare.

– Nu tar jag mig friheten att prata för oss båda, men jag upplever att vår klassbakgrund hjälper oss att rikta udden rätt, oaktat ämne. Vi förstår också privilegiet i kontorsarbete. Att slippa slita med kroppen och konstant övervakas och pushas.

– Samtidigt blir man mer känslig. Det blir som en personlig attack när välmående personer föreslår att folk ska klara ekonomin genom att sluta köpa energidryck. Man får bita sig i tungan.

– Men man blir också lugnare. Ingen av oss ligger sömnlös över mejl om att vi är fula och dumma eller säger något plumpt. Folk är som folk är och de flesta kämpar på med sitt.

I senaste valet var Skåne en av Sveriges blåaste landsändar, och det har länge varit ett av SD:s starkaste fästen. Vad ska till för att vända trenden?

– Bland Skånes 33 kommuner finns både några av landets rikaste och den med högst arbetslöshet. Problemen skiljer sig åt beroende på var man är och vem man frågar.

– Jag önskar att det fanns en snabblösning men jag tror det är samma gamla beprövade metoder som gäller: organisering i partier, fack och civilsamhälle.

– Mediemångfald är också viktigt. Fram tills nu har alla skånska ledarsidor varit högerlutande. Nu kan skåningarna få vänsteranalyser av frågor nära vardagen.

– Men det enklaste svaret är bättre politik. Det är i alla fall det jag ska skriva om och efterfråga. 

Tidningen kommer att vara oberoende socialdemokratisk. I vilken fråga är du mest glad över att slippa följa partilinjen?

– Alla! Det känns viktigt att förhålla sig fritt och vara lojal med läsarna och inte ett parti. Ett mindre pretentiöst svar är den ekonomiska politiken, med det finanspolitiska ramverket som ständig huvudvärk. Acceptansen av status quo när världen bokstavligen brinner.

Skånes Folkblad ges ut från den 31 mars 2025.

Utrikes 26 februari, 2025

Generalstrejk mot högerregeringen i Bryssel: ”Belgisk surrealism”

Flygplatsen Zaventem utanför Bryssel gapar tom under strejken den 13 februari. Foto: Marius Burgelman/AP.

Belgiens nya högerregering har direkt tagit sikte på facken, som svarar med generalstrejk. ”Det är ett thatcherskt läge”, säger David Pestieau från vänsterpartiet PTB.

En kall kväll i Bryssel ligger gatorna öde. Bussarna och spårvagnarna som brukar fylla gatorna lyser med sin frånvaro, medan taxi- och Uber-bilar susar fram och tillbaka längs Avenue Louise. Alla flygplatser är stängda medan över 100 000 människor demonstrerar i centrum. Utanför tågstationen Gare du Midi tränger de som lyckats ta sig in till huvudstaden ihop sig under taket, i väntan på att en bil ska stanna.

Det är den 13 februari och Belgiens transportfack har utlyst strejk mot den nya högerregeringen, som tillträtt efter över sju månaders förhandlingar.

Den så kallade ”Arizona”-koalitionen, döpt efter färgerna på den amerikanska delstatens kulörta flagga, består av fem partier. De tre flamländska är högernationalistiska NVA, de centristiska Kristdemokraterna och socialdemokratiska Vooruit, och de två franskspråkiga är liberala Les Engagés och MR.

I mitten av februari lade premiärminister Bart De Wever från NVA fram ett regeringsprogram med hårda nedskärningar. Bland dem ingår offentliga budgetåtstramningar och pensionssänkningar. I stället satsar man på militär upprustning.

– Det är en högerregering som vill få arbetarna och de svaga att hjälpa de rika, säger David Pestieau (bilden) som är vice ordförande för vänsterpartiet PTB.

Belgien har hittills undvikit de nyliberala reformer som infördes i många europeiska länder i samband med eurokrisen, till stor del på grund av att landet gick över ett och ett halvt år utan aktiv federal regering under krisen. Resultatet är en jämförelsevis hög a-kassa och välutbyggda välfärdsprogram. Men nu verkar den vågen också ha nått Belgien.

– Det som är speciellt med denna regering är att den, utöver att vara åtstramande, också är auktoritär. De har riktat in sina attacker på facken, säger David Pestieau, och fortsätter:

– Den är också militaristisk, med stora satsningar på försvaret. Det är förmodligen den mest högerlutande regeringen vi haft sedan 1981 – kanske på 50 år.

Svaret från facken och oppositionen har varit skarpt. Utöver strejken den 13 februari gick flera fack ut i en nio dagar lång strejk förra fredagen, och den 31 mars kommer landet lamslås av en generalstrejk. Det nationella tågbolaget SNCB råder nu resenärer att tänka över sina planer under de kommande veckorna.

De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten.

PTB, som ökade sitt stöd till nästan tio procent och blev fjärde största parti i sommarens val, kommer att inta en stödjande roll.

– Vi nådde ett bra resultat i det senaste valet och är mobiliserade. Vår roll är att konfrontera regeringen som attackerar fattiga och vill ställa ekonomin på militär fot.

Samtidigt kan den nya regeringsbildningen göra att spänningarna mellan Belgiens två språkområden dämpas. Separatistiska NVA har traditionellt strävat efter flamländsk självständighet för att frigöra sig från det mer ”socialistiska” Vallonien. Men när partiet nu kontrollerar den federala makten ihop med andra högerlutande partier kan man genomdriva flera av de reformer man vill se utan att upplösa landet.

– De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten. Det är belgisk surrealism: en separatistisk nationalist som vill upplösa landet som ledare för en federal regering, säger David Pestieau och fortsätter:

Läs mer

– Nu inriktar de sig på den sociala förstörelsen, medan de kulturella frågorna hamnar i baksätet. Det är mer en ekonomisk höger än en kulturell höger för tillfället.

Med tanke på stödet i parlamentet ser dock inte mycket ut att kunna stoppa De Wever från att rasera den belgiska välfärdsstaten, menar David Pestieau, som jämför situationen med Storbritannien på 1980-talet:

– Vi befinner oss i ett thatcherskt läge.