Nyheter 12 januari, 2024

Vänstern får inte blunda för antisemitismen

Förintelseöverlevaren Ginette Kolinka protesterar mot antisemitism i kölvattnet av kriget i Gaza, vid Paris förintelsemuseum den 18 november 2023. Foto: Thibault Camus/AP.

Svaret på högerns anklagelser om antisemitism kan inte vara att förneka dess existens. I stället måste vänstern erkänna dess förekomst inom den egna rörelsen, och skapa en allians mot alla former av förtryck.

I spåren av händelseutvecklingen i Israel och Palestina har något oväntat skett: en ny generation vänsterjudar har tagit ton i offentligheten. Det har i Sverige manifesterats genom tre upprop mot Israels krigsbrott (AB 13/11, GP 16/11 samt Expressen 17/11), som samtidigt riktat krav på att vänstern och Palestinarörelsen att göra upp med antisemitiska tendenser. Paulina Sokolow har talat om att vänsterjudar utkämpar ett tvåfrontskrig, Taliah Pollack har skrivit om vikten av att empatiskt förstå såväl palestinska som judiska trauman (DN 11/10 samt 10/11) och själv har jag spelat in ett avsnitt av Krakelpodden om antisemitism och Israelkritik. Ett internationellt upprop har krävt en vänster som är sant solidarisk och internationalistisk, utan att fastna i enkelspårig antiimperialism och konspiratoriskt tänkande med antisemitiska undertoner.

Till skillnad från högern, vars agenda är att använda anklagelser om antisemitism för att legitimera Israels krigsbrott, begär vi vänsterjudar solidaritet med förtryckta palestinier, men också med judiska erfarenheter av utsatthet. Målet med att påpeka problemet med antisemitism är inte att tysta kritik mot Israel, utan att rörelsen behöver lära sig att yttra den på sätt som är korrekta, politiska och bygger på solidaritet med alla förtryckta grupper. Vi ska inte ägna oss åt avståndstagande utan åt folkbildning och fördjupad förståelse.

Som Hansalbin Sältenberg skriver i Parabol (4/2023) är det viktigt att tala om antisemitism på nya sätt i det offentliga samtalet och inte låta högerns definitioner vara allenarådande. Dessvärre gör han sedan själv samma misstag som han anklagar högern för: att använda antisemitism som en anklagelse mot den politiska fienden, utan att erkänna dess närvaro i den egna rörelsen. Det behöver vi dock göra.

Ett problem är att kunskapen om strukturell antisemitism ofta saknas i vänstern. Det finns också, liksom i det svenska samhället i stort, en grundläggande okunskap om judiskt liv: om traditioner, olika trosinriktningar och judisk historia, samt om hur antisemitism har format den judiska verkligheten. Okunskapen leder till fördomar, till förnekelse och till en bristande empati med judar.

Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Sverige, inklusive den svenska vänstern, präglas också av starka normer av protestantism och sekularism i ohelig förening. Det leder till ifrågasättanden och diskriminering av den som vill leva enligt judiska traditioner, samtidigt som man har svårt att se hur hela det svenska samhället är marinerat i kristendom, från kalenderns röda dagar och förskolornas obligatoriska luciafirande till grundläggande värderingar om gott och ont. Oviljan att erkänna det egna arvet gör att svenskar har svårt att förstå antisemitism, eftersom det också innebär att erkänna hur de antijudiska idéernas kristna rötter fortfarande genomsyrar samhället.

Antisemitism bör inte bara förstås som uttryckligt judehat utan finns internaliserad i våra föreställningsvärldar. Därför behöver man lära sig hur strukturell antisemitism fungerar för att kunna identifiera den. Det liknar sättet som vi feminister och antirasister lär oss hur vi omedvetet återskapar beteenden och språkbruk som leder till förtryck av kvinnor, hbtq-personer och personer som utsätts för rasism. Som den antirasistiska rörelsen också har lärt sig så räcker det inte med att ha en pin på jackan; man måste vara beredd att förändra sitt eget förhållningssätt. Och att praktisera antirasism gäller också i förhållande till judar.

Varför är detta viktigt att tala om just nu? Jo, en trovärdig antirasistisk rörelse måste motarbeta rasism av alla slag. Antisemitismen är inte bara skadlig för judar – den försvårar dessutom en bra politisk analys, leder ned i en grumlig maktförståelse och försämrar möjligheten att bedriva vänsterpolitik.

Begreppet antisemitism härrör ur 1800-talets antijudiska politiska rörelse i Tyskland. Den ville särskilja sig från den tidigare kristna antijudaismen, och menade att problemet med judarna inte var deras religion utan deras ras. Antisemitism bygger på samma föreställningar om vi och dem som rasismen i övrigt, men har vissa särdrag som har att göra med det historiska sammanhanget, där judar var den främsta närvarande minoriteten i Europa under mycket lång tid.

Mobb. Den 30 oktober ropade en folkmassa antisemitiska slagord på flygplatsen i Makhachkala, i ryska Dagestan. Foto: AP.

Antisemitismens funktion är att upprätta en syndabock: man samlar det hotfulla i en figur som det går att förena sig emot. På grund av historiska föreställningar och berättelser – troper som man brukar säga – antar denna ultimata fiende lätt en judisk skepnad. Den långa traditionen i Europa av att använda judar som syndabock är inte lätt att skaka av sig, men inte heller omöjlig. Men i så fall behövs aktivt antirasistiskt agerande. Och det måste börja med kunskap.

Några specifika drag hos antisemitismen är demoniseringen, skuldbeläggandet och konspirationsteorin. De har alla rötter i kristendomens föreställning om att judarna dödade Jesus och därmed förkroppsligar den ultimata ondskan på jorden – listiga, svekfulla och blodtörstiga. I dag har idéerna översatts till mer moderna uttryck, men ibland kan man också hitta direkta överföringar från medeltiden i bildspråket.

Att använda metaforer för att retoriskt understryka Israels grymheter är förstås lockande. Samtidigt sker liknandet av judar eller judiska företeelser med Satan, vampyrer, slaktare, ormar eller asätare i en historisk kontext. Sådana liknelser har tidigare använts för att rättfärdiga våld mot judar. Genom dem lämnar man den politiska kritiken och rör sig in i en postkristen, symbolisk värld där ondskan fortfarande (omedvetet) har ett judiskt ansikte. Ett exempel är den väggmålning i Malmö som framställer Netanyahu som en orm och en vampyr, vilket båda är antisemitiska nidbilder. (Sydsvenskan, 31/12)

På samma sätt är man ute på den hala konspiratoriska isen om man antyder judisk makt över media eller världspolitik, judisk snålhet och girighet eller judisk skuld till alla världens problem – även om man har bytt ut ”judar” mot ”sionister” eller ”israelisk lobby”. Det är viktigt att förstå att om man reproducerar antisemitiska föreställningar utan att nämna judar är det fortfarande antisemitism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt.

Många beskrivningar av Israels och Palestinas historia lider av förenklingar. Ofta hänger de samman med skeva föreställningar om judisk makt eller bristande kunskap om judiskt lidande. En nyanserad förståelse av bakgrunden till det som sker innebär inte att man legitimerar Israels krigsbrott i Gaza eller det långa förtrycket av palestinier, men det kan ge en förmåga att utöka sin empati till fler.

Det är förstås också viktigt att understryka att judar i diasporan (de som lever utanför Israel – det vill säga majoriteten av jordens judiska befolkning) inte bär skulden för den israeliska regeringens handlingar. Men judisk historia spelar ändå en roll för att förstå situationen. Om judars utsatthet är med i berättelsen börjar exempelvis beskrivningen ”bosättarkolonialism” att skava, något som jag tidigare utvecklat i en debatt i Brand. Begreppet går inte att enkelt överföra rakt av på Israel, bland annat för att det inte finns någonstans för ”kolonisatörerna” att återvända till. Israel formades av en grupp människor som å ena sidan var bosättare som trängde undan en redan existerande befolkning, å andra sidan var flyktingar som själva trängts undan från länder i Europa och Mellanöstern.

En förenklad historieskrivning ser bara sionismens imperialistiska sidor – och de finns absolut där – men inte hur det också var en rörelse sprungen ur ett djupt och våldsamt förtryck av judar. Det antisemitiska våldet drabbade judar i Europa före, under och efter Förintelsen, och för den delen i Mellanöstern efter Israels bildande, då de stora grupper av judar som bott där i århundraden eller årtusenden fördrevs eller kände sig tvungna att flytta.

Detta innebär också att slagordet ”från floden till havet” behöver avslutas ”alla måste bli fria” och inte landa i slutsatsen att de förtryckande kolonisatörerna ska ”åka hem” – för ett sådant hem utanför Israel finns inte för de flesta israeliska judar. Visst har USA och Storbritannien alltid haft ett stort inflytande i Israel, men landet är inte en brittisk eller amerikansk koloni. En lösning måste alltså inkludera även områdets judiska befolkning.

Symboltätt. En propalestinsk väggmålning i Malmö där antisemitiska inslag har sprejats över med röd färg. Foto: Inas Hamdan.

Det finns en lång judisk vänstertradition som inte ser Israel och sionismen som ett bra svar på antisemitismens problem, och till denna tradition räknar jag mig själv. Som Isak Gerson skriver i Flamman (20/8) tror jag inte att man måste ”tråna efter just det förromerska israelitiska kungariket som centret för vår nostalgi” utan lika gärna kan drömma om fungerande mångkulturer på andra platser än Israel. Men att inte förhålla sig till problemet antisemitism eller till Förintelsen och de våldsamma förföljelserna av judar i Europa och Mellanöstern före och efter den, är att förneka judisk historia, judiskt lidande och därmed judar som mänskliga. Berättelsen om Israels tillkomst måste alltså vara komplex.

Man kan och bör kritisera Israel. Samtidigt måste man förstå att många judar genom historien inte har haft någon annanstans att ta vägen för att överleva. Man bör också känna empati för att Israel kan representera ett hopp eller livlina i ljuset av antisemitismen, särskilt för äldre judar som vuxit upp i Förintelsens tunga och enorma skugga. Alltför ofta försvinner den dimensionen i ett svartvitt tänkande där Israel (och judar) står för makt, i en världsbild där den komplexa judiska historien och erfarenheten inte passar in.

Att vara noggranna med hur vi beskriver och förstår Israel och dess geopolitiska position är inte att göra krigsbrott mer acceptabla. Men att vilseleda angående Israel gör det svårare att bygga en bred rörelse för internationell solidaritet. När det dessutom sker genom strukturell antisemitism, troper och idéer som anspelar på judisk makt och girighet, blir det direkt farligt. Att överge den politiska kritiken för en postkristen moralisk världsbild, där man föreställer sig att ondska är en drivande kraft, är dessutom att släppa taget om vänsterns materialistiska analysverktyg till förmån för en förenklande moralism.

I ett samtalsklimat som domineras av propaganda, rasism och starka fiendebilder är det svårt att inte själv falla i fällan och börja se världen i svart och vitt. Därför är det viktigt att aktivt arbeta för att behålla nyanserna och empatin och att inte sprida stereotypiserande bilder, lögner eller överdrifter.

Inrikes 05 april, 2025

Modemagasinet Bon återlanseras – ägs av antiwoke-miljardär

Saga Cavallin blir ny chefredaktör för tidningen Bon. Foto: Märta Thisner.

Det klassiska modemagasinet Bon återstartas med Saga Cavallin som chefredaktör, som utlovar ett fokus på det smala och initierade. Högst upp i ägarkedjan finns Saeid Esmaeilzadeh, som i höstas drev en högerlutande ”svartklubb” på Östermalm.

”Vi vill erbjuda något som fattas inom svensk kulturjournalistik: välskrivna texter med en internationell utblick som tar det nischade på allvar.”

Så inleder modemagasinet Bon sin återlansering.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 05 april, 2025

Mina drömmars fristad

Författaren och konstnären Sam Hultin på gården utanför Nederländska ambassaden. Foto: Paulina Sokolow.

I Eva-Lisa Bengtsons arkiv finns allt från festannonser i porrtidningar till strikta mötesprotokoll. Konstnären Sam Hultin har gjort transpionjärens liv till en stadsvandring – och nu en roman.

En fyraåring som kallas lillebror och ibland ett pojknamn står framför spegeln och har på sig storasysters klänning. Det är 1930-tal, och barnet testar för sitt inre namnet Eva-Lisa. Det känns vackert och självklart.

Klipp till 1965. Den vuxna Eva-Lisa syns på ett foto iklädd en djupblå sammetsklänning. Hon lutar sig ömsint mot en annan dam i rosa sidenhatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 04 april, 2025

Snart är bara lobbyisterna kvar i L

Johan Pehrson, Romina Pourmokhtari och Simona Mohamssom. Foto: Adam Ihse / TT.

En lobbyist tar över som partisekreterare i det krisande Liberalerna. Partiets marsch mot undergången går snabbt nu.

I dag tar Simona Mohamsson över som partisekreterare i Liberalerna.

Hon sitter sedan 2021 i partistyrelsen, och i december kunde Flamman visa att hon vid sidan av politiken blev kommunikationskonsult för pr-byrån Narva Communications. 

Bland kunderna finns bjässar som Academedia, Volvo och SEB, företag som Liberalerna är med att stifta lagar om. Men också ett okänt antal kunder, som byrån medvetet håller hemliga. Vilka Mohamsson arbetat för under sin tid på pr-byrån kommer vi troligtvis aldrig att få veta.

Inte nog med att lobbyism inte är ett hinder för att sitta i partiets styrelse – det framstår nu som rena karriärvägen

”Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke”, sade hon till oss. Men när vi frågar om samröret med Sveriges största skolkoncern avslutar hon snabbt intervjun: ”Det är inget jag kan kommentera.” 

Den lilla trovärdighet som partiet byggt upp i skolfrågan under det senaste året är snabbt på väg bort igen. Inte nog med att lobbyism inte är ett hinder för att sitta i partiets styrelse – det framstår nu som rena karriärvägen.

Annars sägs det ofta att pr-branschen är ett skafferi där partierna kan ställa in politiker de inte har omedelbar användning för, för att ta tillbaka dem när det behövs. Men Liberalerna verkar fungera tvärtom: ett slutet Almedalsmingel för lobbyister, som hoppar in ett tag för att rösta ned ett par regleringar.

Nu är medlemmarna i chock över alla tunga avhopp. I måndags avgick partisekreterare Jacob Olofsgård och jämställdhetsminister Paulina Brandberg inom en halvtimme, och samma dag även kanslichef Oscar Wåglund Söderström. Olofsgård har nu dessutom sjukskrivit sig.

Vilka kommer ens att bli kvar?

I en desperat räddningsaktion för att göra partiet attraktivt igen har de precis lanserat ”Vision Selma”, med hänvisning till medgrundaren Selma Lagerlöf, som en ”ny liberal vision för Sverige”. Även detta har gett upphov till interna splittringar, trots att ingen har lyckats förklara vad projektet innebär.

”Selma skulle vända sig i graven”, konstaterar i alla fall en partimedlem i en sluten grupp.

Med blågula färger och ett löfte om att lyssna till samtalen vid ”köksborden” anar man ännu ett närmande till Sverigedemokraterna. Jan Jönsson nämner specifikt klimatet som ett område där vanligt folk inte hänger med.

Det folk talar om vid köksbordet är nog snarare hur usla Liberalerna är numera, om de alls pratar om dem

Att Liberalerna är för offensiva i klimatfrågan låter som ett skämt. I januari rapporterade SCB om en ”unik ökning” av utsläppen, och frågan har blivit så pinsam att klimatminister Romina Pourmokhtari inte vågade visa sig när Klimatpolitiska rådet presenterade årets rapport.

Och så var det frågan om köksborden. Vad säger folk egentligen där?

Enligt en underlagsrapport till Klimatpolitiska rådet, som bygger på SOM-undersökningar från 2021 och 2022, stödjer tvärtom en majoritet av svenskarna en rad klimatåtgärder – som höjda utsläppsskatter, bygga ut kollektivtrafiken och cykelvägarna med skattemedel och förbjuda korta inrikesflyg.

Det folk talar om vid köksbordet är nog snarare hur usla Liberalerna är numera, om de alls pratar om dem. I den senaste mätningen av SVT/Verian får de endast 2,5 procent.

Trots att hon fått en grundlig kurs i krishantering under sin pr-karriär har alltså Simona Mohamsson har en tuff uppgift framför sig. Och inte ens glavprundringen av Selma Lagerlöf kommer att hjälpa.

Kommentar/Kultur 04 april, 2025

Konstnären Kjartan Slettemark klädde 1975 ut sig i sin pudelkostym utanför konsthallen i Malmö som protest mot konstbranschens flathet. Foto: Johan Nilsson/TT.

Regeringen har hittat ett perfekt läge för sin diskreta palatskupp på den svenska konstscenen.

Regeringen har utrett en sammanslagning av Moderna museet, design- och arkitekturcentrum Arkdes, och vill även passa på att integrera Statens konstråd under namnet ”Moderna – en ny myndighet för modern konst, arkitektur och design”. Förslaget har skakat branschen – men vad betyder det för alla andra, vad är problemet? Ganska många. 

En sammanslagning ”bör ske skyndsamt” står det i hastverket till utredning som bland annat föreslår en styrelse bestående av upp till nio ledamöter tillsammans med ordförande, vice och överintendent som samtliga ska utses av regeringen. Behöver jag vara övertydlig med hur nära politiken kommer innehållet? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 04 april, 2025

”Var och varannan dåre har sin egen valuta”

Tone Schunnesson och Karin Pettersson lanserar sin egen kryptovaluta. Foto: Emi Gunér.

Hej Karin! Grattis till lanseringen av din och Tone Schunnessons kryptovaluta Bambino.

Hur mycket har du investerat själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 04 april, 2025

Efter avhoppen: lobbyist får tung post i Liberalerna

Simona Mohamsson blir ny partisekreterare i Liberalerna, med ansvar för hela organisationen. Dit kommer hon direkt från att ha arbetat med påverkan – för hemliga uppdragsgivare.

– Det är dags att växla upp kampanjandet och visa vad vi går för, säger Simona Mohamsson, ny partisekreterare för Liberalerna.

30-åringen efterträder Jakob Olofsgård, som avgick i förra veckan. Samtidigt lämnade även jämställdhetsminister Paulina Brandberg och partiets kanslichef Oscar Wåglund Söderström sina uppdrag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 04 april, 2025

Storebror har blivit Techbrorsa

Foto: Sören Vilks.

Skönheten är upprorets oväntade vapen i ett Orwells ”1984” på Kulturhuset Stadsteatern. Men den politiska sprängkraften slarvas bort.

Något drömskt vilar över Stockholms Stadsteaters uppsättning av George Orwells dystopiklassiker 1984. Scenrummet är kalt, svart och ödsligt. Inga monument eller jättebilder av diktatorn. Ingenting av totalitarismens traditionella parafernalia. Det är uppfriskande. Statstjänstemannen Winston, spelad av Pekka Strang, står övergiven och talar till oss som från botten av en brunn dit endast enstaka ljuspelare hittar ned. Ibland pratar han om ett bord och ett bord materialiserar sig på scenen, som framkallat ur hans medvetande. Från sitt källarhål berättar han historien om hur han tillsammans med sin förbjudna kärlek Julia (Matilda Ragnerstam) började viska förbjudna tankar om uppror.

Det drömska förstärks av att skådespelarna talar till publiken genom hörlurar som delats ut till oss på väg in i salongen. De viskar rakt in i våra hörselgångar och replikerna blandas med ljudkulisser, musik och inlästa röster från Winstons parti(o)kamrater. Winston pratar med någon vars röst vi hör men som inte finns där. I nästa stund befinner vi oss i ljudet av en uppeldad folkmassa, men när jag ser mig omkring sitter publiken stilla och uppmärksam. Ljud och bild dissocieras och skapar distans. Snarare än känslan av akut närvarande förtryck, är det som att föreställningen frammanar ett avlägset minne av ett tyranni som inte längre är vårt. Trots uppenbara paralleller i samtiden är det publiken upplever inte 1984 som omedelbar bild av den tid vi befinner oss i. I stället ger pjäsen en inblick i en annan tids totalitära mardröm. Avsiktlig eller inte är det en fin effekt. Orwell skräddarsydde sin dystopi enligt stalinismens mått, och även om likheter finns, ska vi inte inbilla oss att vi är kvar i hans värld: Storebror har blivit tech-brorsor och algoritmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 03 april, 2025

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Donald Trumps fäbless för handelstullar framstår lätt som irrationell. Men strategin grundar sig i en logik som ekar av 1930-talet. Då ledde den till katastrof.

Den 17 juni 1930. Nästan ett år efter att börskraschen på Wall Street har utlöst den värsta ekonomiska krisen någonsin ställer sig USA:s republikanske president Herbert Hoover i talarstolen i kongressen.

Talet han håller är ett klassiskt försvar av protektionistisk handelspolitik: ”Jag tror [...] att förslaget kommer att ge skydd åt jordbrukets försäljning av sina produkter och till alla de industrier som är i behov av skydd för sina arbetares löner; att med en återgång till normala förhållanden kommer vår utlandshandel att fortsätta växa.”

Lagförslaget i fråga var den så kallade Smoot-Hawley-lagen, en av de största tullhöjningarna i USA:s historia. Förslaget hade debatterats och antagits av Republikanerna redan 1928 som ett sätt att stödja den inhemska jordbrukssektorn i den turbulenta världsekonomin. När finanskrisen bröt ut ett år senare blev det ännu viktigare för regeringspartiet att skydda en av sina trognaste väljargrupper.

Den 2 april 2025. Inför nio stora amerikanska flaggor och till högstämd marschmusik går Donald Trump upp på ett podium utanför Vita huset och utropar landets ”frigörelsedag”: ”Detta är en av de viktigaste dagarna, anser jag, i USA:s historia”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 03 april, 2025

Klart Vänsterpartiet ska träffa Wallenberg

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vänsterpartiets regeringsskola, med inbjudna talare som Anders Borg och Jacob Wallenberg, har utlöst en smärre storm på sociala medier. Kritiska V-röster hörs, trollkonton går varma och motståndare gjuter olja på vågorna. 

Själv är jag mest förvånad, över kritiken och över den bild av politiskt arbete som framtonar. 

Vi som haft ledande uppdrag, lokalt, nationellt och i EU, har aldrig isolerat oss. Vi har ständigt träffat människor vars åsikter vi inte delar. Som makthavare uppvaktas man och man initierar själv möten med aktörer med andra agendor, ingångar och värderingar. De egna målen och den ideologiska ryggraden bär man med sig. Man är väl förankrad internt, om man gör som man ska. 

Jag skulle gladeligen lyssna intresserat, uppmärksamt och nyfiket på såväl Borg som Wallenberg och har svårt att förstå upprördheten. Det är ju inte en ideologisk grundkurs de medverkar i, utan en regeringsskola. 

Jag har i mina uppdrag vallats runt av skogsägare och skogsindustrilobby, dialogat med ledande företag, träffat näringslivsorganisationer, jordbrukssektorn, energiproducenter med flera. Jag har avvärjt mutförsök från detaljhandeln, tackat nej till en ihärdig väglobby, sprungits på av handelskamrar och en arg oljeintressent och byggt förtroende med fack, miljöorganisationer, solidaritetsrörelser, småföretag och andra. Det var vardag för oss alla redan då och gjorde oss nog inte till sämre socialister och feminister. Vi hade ju den egna politiken i ryggen.  

Visst har vi under åren sett enstaka vänsterpartister bli så maktberusade av att ens släppas in i ministrars eller näringslivspampars rum, att de tappat kompassen där inne och kommit ut med mygelblicken på, duperade och desorienterade. Det har skapat problem, som i grunden bottnat i intern splittring. Men det numera mognare, förhandlingsskickliga, mer samlade och regeringsfähiga Vänsterpartiet kan väl bättre än så? Hur som helst måste politisk isolering vara det sämsta av botemedel.  

Människor påverkar på gott och ont varandra – det gör oss till just människor. Förtroendevalda blir inte starkare av att överlämna dialog, kunskapsinhämtning och nätverksbyggande med andra aktörer åt andra. Styrka är att med vår ideologi och politik i ryggen ständigt lyssna och samtala, utan att glömma vårt eget mandat.  

Vänsterpartiet är det enda parti i en tänkbar koalition som aldrig regerat. Det behöver rättas till. Hantverket måste läras in. Tidigare departementstjänstemäns och riksdagsledamöters kunskap räcker inte. Jag hade i den kontexten gärna lyssnat på både Borg och Wallenberg som två kvalificerade, framgångsrika, intressanta personer. Det skulle varken göra mig till högerspöke eller kapitalist.  

Och jag har fullt förtroende för att de våra inte tappar sin politiska kompass därinne.

Utrikes 03 april, 2025

Berlins dödsmässa vägrar låta känslorna begravas

På Death Festival i Berlin kan man testa hur man passar i en kista – eller rentav låta sig begravas levande. Foto: Filip Sandström Beijer.

På Death Festival i Berlin får besökarna komma i kontakt med sitt inre lik. Flamman deltar i erotiska sörjceremonier, lyssnar till zombiehymner och jordfäster en man.

Jag är för lång för kistan. Den äldre mannen framför mig är det inte.

Han tar av sig skorna, viker ihop sina glasögon och lägger sig till rätta. Jag står bredvid, osäker på om jag borde ingripa, men han möter min blick och ler.

– Kan du hjälpa mig? frågar han.

Dödgrävarna har rast, och han har inte lust att vänta.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr