Vem hade trott detta för bara något år sedan? I Grekland står vänsterpartiet Syriza i centrum för i princip all politisk debatt inför det nyval som ska genomföras om fem veckor. De har hårdnackat vägrat ingå i en regering som inte bryter med EU:s svältdiktat och ligger skyhögt i opinionsundersökningarna inför nyvalet. Alexis Tsipras har lett sitt parti från gränsen till utplåning kring tre procent till att toppa vissa opinionsundersökningar på 27 procent av väljarkåren. Också med hänsyn tagen till Greklands dramatiska politiska och ekonomiska utveckling är det fantastiska siffror.
Inför nyvalet ska det bli mycket intressant att se hur rösterna fördelas på parlamentets tre partier till vänster om socialdemokraterna Pasok. En inte allt för vild gissning ger vid handen att kommunisterna i KKE kan straffas rejält för sin vägran att ens diskutera regeringsmedverkan. Frågan är om inte också en hel del väljare från Pasok och Synaspismos-utbrytningen Dimar kan färdas i riktning Syriza i en vilja att skicka ett tydligt budskap till Angela Merkel och Bryssel.
Den taktik som Tsipras har valt är intressant. Han vägrar att backa från att partiet är euroanhängare, de säger sig bara vilja ha en diametralt annorlunda euro. Om EU inte vill ha med Grekland med annat än att landets befolkning ska svältas ut får EU kasta ut Grekland ur euron självt, Syriza tänker inte lämna samarbetet frivilligt. I Grekland har det varit en vinnande taktik att stå för en annan politik utan att förkasta arenan.
Men det är inte bara ett spel för gallerierna. Den grekiska vänster som stått utanför det hårdföra kommunistpartiet KKE har alltid varit mycket EU-vänlig, ofta till den svenska vänsterns förtret. Syriza kan, som BBC i en intressant analys framhållit, närmast betraktas som vänsterkosmopolitiskt. I all typ av samarbete har partiet Synaspismos, som utgör stommen i valfronten Syriza, framhållit gemensamma politiska lösningar på Europas ekonomiska problem. Som saker nu utvecklas kan det paradoxala ske att ett parti som med emfas drivit på för mer Europasamarbete får Grekland utkastat ur eurosamarbetet och därmed ge Grekland möjlighet att börja på nytt med skuldavskrivning, en egen valuta och devalvering, som Argentina kunde göra efter sin stora kris.
Vad kan då Vänsterpartiet i Sverige lära av Syrizas framgångar? För det första måste man ställa sig frågande till partiets propaganda-arbete i EU-frågor. I EU-parlamentet har Vänsterpartiet sedan länge satsat mer på att vara duktigast i klassen i sitt utskott än på att bedriva ett offensivt arbete för ett socialt och ekonomiskt rättvist Europa och bekämpa det teknokratiska elitprojektet. I ett läge när hela EU-projektet kan rasa ihop gäller det att prioritera de stora övergripande frågorna istället för ensidig fokus på utskottsarbete.
Oavsett om man vill lösa det genom att lämna EU eller via att radikalt ändra EU:s inriktning måste alla vid det här laget se att det är ett gyllene tillfälle för ett EU-kritiskt parti att briljera. Märkligt nog hörs den radikala kritiken av EU tydligare från partiledningen i Stockholm än från partiets kontor i Bryssel och Strassbourg. Varför inte nu ta chansen att satsa alla befintliga EU-resurser på att profilera Vänsterpartiet som Sveriges tydligaste och hårdaste motståndare till stålbadets politik? Det typen av strategiska överväganden saknas och det är också en av anledningarna till att Vänsterpartiet bara har ett ynka mandat i EU-parlamentet.
