BOK
Förortshat
Johanna Langhorst
Ordfront förlag 2013
Journalisten Johanna Langhorst beskriver i boken Förortshat (Ordfront) hur hennes kollegor ger en systematiskt negativ bild av för-
orten och hur förortsborna diskrimineras genom den förda politiken. Langhorst har själv bott i Tensta och visar genom sina personliga erfarenheter på en rad positiva
erfarenheter.
En myt sprids om hög brottslighet i förorterna, trots att brottsligheten är mycket högre på Södermalm i Stockholm. Langhorst visar att nästan inga kodlås förekommer i Tensta, detta i kontrast till Stockholms innerstad, och att Enskede av invånarna upplevs som mer otryggt än Tensta. Langhorst påtalar också hur fördomar styrt författare som Jerker Söderling, Ola Andersson och Per Svensson. De beskriver förorterna som homogena medan innerstaden sägs ha mångfald. Langhorst hävdar att det är tvärtom, att Järvafältet har en mångfald av kulturer medan Södermalm är pinsamt homogent. Hon visar också hur segregationen förstärks genom att kommuner som Täby och Danderyd får bygga rikemansgetton som ingen förknippar med segregation.
I sitt försvar för de utskällda förorterna prisar Langhorst trafiksepareringen och ser funktionalismen som en princip för planering efter människors behov. Undertecknad, som följt debatten och forskningen om svenskt förortsbyggande sedan 60-talet, kan instämma i det mesta av Langhorsts kritik av förortsföraktet. Jag tycker dock att hon överdriver försvaret av den modernistiska planeringen. En av dess numera erkänt negativa konsekvenser är den starka funktionsuppdelningen. Boende skiljs från arbete och service. Förorten blir en sovstad. En annan nackdel är det industriella tänkande som lett till stora bostadsområden med samma upplåtelseformer och liten variation i utformning.
När boken kommer till diskussionen av det politiska ansvaret upphör plötsligt Langhorsts analytiska förmåga. Hon skriver att politiker från höger till vänster undviker att tala om de växande klyftorna (sid 239) och att inget parti gör något för att motverka segregationen (sid 277). Detta är ren lögn. Vänsterpartiet i Stockholm har talat väldigt mycket om klyftorna och tagit många initiativ för att bryta segregationen. Vänsterpartiet Storstockholm föreslår i sitt regionprogram från 2009 åtgärder som tvingar Danderyd, Täby och andra rikemanskommuner att bygga billiga hyresrätter, just
sådant som Langhorts efterlyser.
Vänsterpartiet i Stockholms stadshus har vidare gjort en rapport om segregationen i allmänhet och en om segregationen av kulturlivet i Stockholm. Båda rapporterna kan laddas ner på www.stockholmsvanstern.se. V har också drivit konkret politik mot segregationen. Partiet motsatte sig till exempel aktivt att servicecentra såldes till skandal-
företaget Boultbee så att uppskattade småföretag fick läggas ner. V har föreslagit en rad åtgärder för ökat byggande av billiga hyresrätter. Detta ignoreras helt av Langhorst.
En av V:s hjärtefrågor är ökat boinflytande i de kommunala bostadsföretagen. Partiet har motsatt sig nedläggning av service i Tensta-
Rinkeby, drivit frågan om kulturhus i Tensta och utflyttning av kommunala förvaltningar. Under den tid V satt i majoritet fick partiet igenom ett system för fördelning av resurser till skolor, förskolor med mera som gick efter behov och inte matematiskt efter antalet barn. Om detta tiger dock Langhorst.
V har också motsatt sig att E18 byggs som en motorväg i ytläge och att Förbifart Stockholm får stora fula trafikplatser just på Järvafältet, medan bilvägarna läggs i tunnel där medelklassen bor. Langhorst nämner dessa orättvisor men vägrar erkänna att V lett opinionen i dessa frågor. Hon skriver vidare att inga av Stockholms politiska ledare bor i förorter, detta trots att V:s gruppledare Ann-Margarethe Livh bott i Rinkeby i många år. Inte heller nämner Langhorst att V:s bostadspolitiska talesperson i riksdagen Amineh Kakabaveh bor i hyresrätt i Skärholmen. Den enda ledande politiker som intervjuas i Langhorst bok är Nalin Pekgul. Hon får dock inga frågor om socialdemokraternas ansvar för utförsäljningar, bostadsrättsomvandlingar, RUT och annat som Langhorst gisslar i sin bok.
Langhorst är ett gott exempel på den oskrivna regeln att de är OK att vara litet vänsterradikal bara man inte låter sig förknippas med politiska krafter som vill ändra på verkligheten till nackdel för de makthavande.