– Hela den iranska oppositionen till vänster manar till bojkott av valen. Både inne i och utanför landet, säger Faramarz Pooya som från Sverige följer valkampanjen dagligen.
De oberoende arbetarföreningarna inom verkstadsindustrin, vårdsektorn, lärare och oljeindustrin växer. Också studentföreningarna och kvinnoorganisationerna växer och det är svårt för regimen att hinna slå ned dem. Regelbundet fängslas och torteras deras aktiva medlemmar. Förut fanns bara en oberoende studentorganisation på riksplanet, nu finns tiotalet utspridda över hela landet.
– Tack vare internet har dessutom oppositionen inrikes och utrikes fått kontakt med varandra. Särskilt bloggandet har blivit mycket stort i Iran och dessutom svårt för regimen att hålla koll på och censurera, säger Faramarz Pooya som dock understryker att rörelserna i Iran är helt oberoende och ofta starkt kritiska till alla befintliga partier.
Den ekonomiska situationen är svår och underblåser de olika protesterna som dyker upp i landet.
Inflationen är hög och många männiksor behöver två-tre jobb för att kunna försöja sig.
Under veckan demonstrerade kvinnor öppet för att grundlagen ska ändras så att kvinnliga kandidater tillåts ställa upp i val till president och få arbeta som domare.
Ett exempel på behandlingen av oppositionella är protesterna runtom i världen för frigivandet av advokaten och författaren Nasser Zarafshan. Han dömdes till sex års fängelse när han representerade dödade författares familjer som försökte få mördarna dömda. Nu hungerstrejkar han. Också i Sverige anordnas sådana protester, bland annat i Stockholm och Göteborg.
För de som i alla fall tänker gå och rösta står valet mellan de så kallade reformvännerna Mustafa Moin och Mehdi Karroubi och de så kallade konservativa som Mohammed Bagher Ghalibaf och presidenten mellan 1989 och 1997, Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Favorit enligt opinionsundersökningarna är Rafsanjani. Han kallas i folkmun för ”maffialedaren” och enligt Faramarz Pooya tror vissa att han skulle kunna vara en garant mot korruption eftersom han redan skott sig så mycket under sin förra presidentperiod. Han anses också vara en enande kraft inom regimen, särskilt mellan de olika konservativa fraktionerna.
Vänstern mot ockupation
Han är en kandidat som USA skulle kunna leva med och förespråkar förhandlingar med USA och EU och räknas inte in bland de så kallade ”betongkonservativa”. Samtidigt som han är konservativ har han öppnat Iran för utländska investeringar och varit en av hjärnorna bakom de enorma privatiseringar som hjälpt till att höja antalet arbetslösa till tio miljoner officiellt men många talar om att de riktiga siffrorna snarare är 15 miljoner. Tusentals offentliga jobb har lagts ned och massor av människor har fått sin försörjning förstörd.