Det komplicerade spelet om makten i Göteborg efter valet har orsakat både höjda ögonbryn runt om i landet och infekterade känslor mellan framförallt vänsterpartister och socialdemokrater lokalt. Turerna har varit många, men slutresultatet kan sammanfattas i en mening: vänsterblockets splittring ledde till att den borgerliga Alliansen, som backade stort i valet, fick igenom sin budget trots att de samlade rödgrönrosa partierna tillsammans har betydligt fler mandat. Socialdemokraterna förlorar därmed makten i Göteborg efter 24 års styre.
Det är frestande att förklara det som händer i Göteborg med specifika lokala omständigheter. Det parlamentariska läget är ovanligt knepigt på grund av det borgerliga utbrytarpartiet Demokraterna – som främst mobiliserar väljare genom motstånd mot infrastrukturprojektet Västlänken och blev valets stora vinnare. På Aftonbladets ledarsida (24/11, 2018) menar Anders Lindberg i sin tur att konflikten ”i huvudsak [handlar] om bristande personkemi på vänsterkanten”.
Samtidigt finns en poäng med att lyfta blicken och se konflikten ur ett större perspektiv, inte minst för att dra lärdomar inför framtiden. Personkemi kan spela stor roll i lokalpolitiken och leder ibland till oväntade allianser, men borde inte vara avgörande för hur landets landets andra största stad styrs. Och Demokraternas framgångar räcker inte som förklaring till vänsterns oförmåga att samarbeta.
I ett långt och läsvärt reportage i Göteborgs-Posten (24/11, 2018) tecknar Arne Larsson och Etezaz Yousuf en mer komplicerad bild. Ann-Sofie Hermansson, som tog över ledarskapet lokalt för två år sedan, förklarar Socialdemokraternas kraftiga tillbakagång – från 36 procent i kommunalvalet 2006 till drygt 20 procent i de två senaste valen – med att partiet förlorat för mycket av sin ”identitet” i det rödgröna samarbetet. Följaktligen har hon öppet distanserat sig från de andra partierna, bland annat genom att lägga en egen budget utan att samråda med sina allierade.
Vänstern kan mycket väl hamna i ett läge där man tvingas fälla en S-regering som vägrar genomföra vänsterpolitik, även om det innebär att man släpper fram en högerregering i stället.
Att ett parti som dominerat den lokala politiken i decennier har svårt att anpassa sig till rollen som 20-procentsparti är inte förvånande. Höstens val gav Socialdemokraterna färre mandat än de övriga rödgrönrosa partierna tillsammans. Det är ett nytt läge – för båda sidor. Men det är också en situation som vi kan få se på fler och fler platser runt om i landet de kommande åren, och kanske rentav på riksplanet. Om vänstern i bred bemärkelse inte drar rätt lärdomar nu kan det leda till förlamande splittring för många år framöver.
För Socialdemokraterna handlar det inte minst om att inse att ett växande vänsterparti inte kan förväntas agera passivt stödhjul. Att söka blocköverskridande samarbete i en utmanande parlamentarisk situation är en sak – att göra det i det uttalade syftet att exkludera vänstern från inflytande är något annat. Det är inte bara ett rivaliserande parti utan många av sina tidigare väljare som man då vänder ryggen.
För Vänsterpartiet handlar det om att vara förberedda och ha en strategi som är konsekvent, tydlig och lättkommunicerad. Vänstern kan mycket väl hamna i ett läge där man tvingas fälla en S-regering som vägrar genomföra vänsterpolitik, även om det innebär att man släpper fram en högerregering istället. Men om man ska göra det måste det vara tydligt vilka de röda linjerna är. Att det politiska bråket i Göteborg utifrån sett handlat om allt annat än politikens innehåll är en förlust för vänstern.
För den bredare vänstern kan grälet i Göteborg tjäna som en påminnelse om att partier är ett nödvändigt ont. När vänsterpartister och vänstersossar runt om i landet med liten insyn i lokalpolitiken i Göteborg reflexmässigt pucklar på varandra i sociala medier blir det snabbt uppenbart hur farlig blind partilojalitet kan vara för arbetarrörelsen som helhet. Särskilt i ett läge då vi mer än någonsin behöver breda samtal och mobilisering kring en politik för ökad jämlikhet, som på riktigt bryter med nyliberalismen och kapitalets groteska dominans över samhälle och politik.
