I en artikel i Flamman 17/1 kritiserar America Vera Zavala utvecklingen inom vänsterpartiet som beskrivs som ointressant och visionslös. Tyvärr är kritiken missriktad. Det är dags att ompröva och omvärdera såväl politiken som formerna för partiets organisering.
Vänsterpartiets valrörelse 2006 och den politiska utvecklingen därefter har fått mig att inom flera områden omvärdera tidigare ställningstaganden och inse att jag har haft fel på en rad viktiga punkter. Utvecklingen har de senaste åren i allt högre grad gått mot att partiet i allt mindre grad har uppfattats som ett parti för den svenska arbetarklassen. Partiet har haft mycket svårt att läsa av och prioritera politiken efter de behov som människor själva upplever.
Vänsterpartiets organisatoriska utveckling har också varit problematisk även om ansatser gjorts till förbättringar. Allt för mycket arbete ägnas åt interna diskussioner som ofta leder fram till en politik som upplevs som främmande för de grupper i samhället som vi vill företräda. Partiets politik de senaste åren har till stora delar varit den teoretiskt objektivt bästa. Dess innehåll har dock till stora delar inte uppfattats som intressant eller relevant av medborgarna som gör andra prioriteringar. Orsaken till detta kan vara att de befinner sig i en annan materiell verklighet än de flesta vänsterpartister som formar partiets politik.
Jag menar, även här har jag tidigare haft fel, att det var korrekt att backa i diskussionen om kommunistbegreppet, att Gudruns Schymans användning av liknelsen med köksbordet var korrekt för att illustrera inställningen till det politiska arbetet liksom att den senaste valplattformen kunde ha getts en annan form och profil utan att för den delen förlora relevans eller radikalitet.
Efter valnederlaget har situationen inom vänsterpartiet förändrats. Efter en tid av uppgivenhet och stagnation upplever jag nu ett uppvaknande och att viljan att ompröva sättet att organisera partiet är stor. Diskussionen är till stora delar lågmäld och prövande. Få är upprörda eller förbannade men allt fler blir övertygande om att grundläggande förändringar måste till. Det är befriande att partiet kan debattera och diskutera utvecklingen utan överdrifter och smutskastning. Detta kan inte betraktas som annat än ett sundhetstecken.
Partistyrelsen har antagit en informationsplan som till stor del syftar till att förändra bilden av vänsterpartiet till att stämma mer överens med verkligheten. Det är bra men räcker inte. Arbetet måste gå betydligt längre. Att säga att vänsterpartiet ska vara bättre på att lyssna är inte tillräckligt.
Om vänsterpartiet ska bli en politisk kraft som på allvar får inflytande över samhällsutvecklingen krävs det att partiet öppnar sig och verkligen lyssnar till hur människor upplever sin vardag och vilka problem de ser. Utifrån detta måste politiken formuleras lokalt och konkret och ha möjlighet att leda till verklig förändring. Den nödvändiga förändring som måste till handlar inte i grunden om att göra stora politiska omprövningar utan att våga se vår politik ur andra perspektiv och våga göra andra prioriteringar.
Om vänsterpartiet ska kunna bli en i realiteten samhällsförändrande kraft måste människor känna och se att partiet faktiskt företräder dem och att de frågor som de själva uppfattar som viktiga återspeglas i vänsterns politik. Vänsterpartiets problemformulering måste flytta ut från sammanträdesrummen till arbetsplatserna, bostadsområdena eller gator och torg. Detta skulle kräva en grundläggande omställning av partiets arbete.
I sommar håller vänsterpartiet kongress i Norrköping. Min förhoppning är att omprövningarnas tid i vänsterpartiet fortsätter. Att kongressen kan hitta en gemensam väg där möjligheter för att skapa ett radikalt vänsterparti med visioner för en politik på såväl kort som lång sikt och som kan attrahera och organisera människor som vill förändra sin egen och andras vardag och verklighet.
