Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vi är ganska många som vandrat olika vägar till att göra valet att stödja och arbeta för Vänsterpartiets idéer. Några har kommit från fackligt arbete, andra från hyresgäströrelsen, miljöarbete eller feministisk kamp. En del äldre av oss, dit jag hör, kom till partiet från Vietnamrörelsen.
Det har inte varit en självklar väg. För många med mig var partiets historia ett problem och ett hinder. Jag kom till partiarbetet efter att tidigare försökt intala mig att den kinesiska kommunismen var i grunden annorlunda och mer demokratisk än den sovjetiska variant som legat Vänsterpartiet närmast. Jag valde Vänsterpartiet när jag tyckte att man gjort upp med sitt bagage och kunde sägas trovärdigt stå upp för demokratiska fri- och rättigheter, såsom yttrandefrihet, mötesfrihet, åsiktsfrihet och fria allmänna val. Av egna erfarenheter är jag djupt övertygad om att dessa demokratiska rättigheter är omistliga och inte förhandlingsbara.
Då och då snubblar jag över en landmina i terrängen till vänster. Det kan handla om enstaka partikamraters bagatelliserande av demokratiska principer – men det är enstaka uttalanden och inte ett uttryck för partiets ståndpunkter.
I fallet med Ung Vänster är det annorlunda. Där är historielösheten och principlösheten satt på pränt i programmet: målet sägs vara ett ”kommunistiskt” samhälle.
De samhällen som kallat sig kommunistiska har hittills utan undantag stått för ett omfattande förtryck av sin egen befolkning. Miljontals människor har mördats i kommunismens namn. Det som en gång var en vision om ett klasslöst och jämlikt samhälle förvandlades till en mardröm i verkligheten.
Man kan förstås använda ordet kommunism så att det betyder något annat än det gör för de allra flesta. Man kan försöka rädda kommunismen från sin historia genom att man med kommunism menar något annat än vad nästan alla andra gör. Så försöker Søren Mau i Flamman (nummer 42) säga att hans beskrivning av kommunismen ”skiljer sig lika mycket från 1900-talets auktoritära statssocialism som från kapitalismen.”
De förslag Søren Mau lägger kan han låta ingå i en debatt om hur en demokratisk socialism ska se ut, utan att han behöver använda ett begrepp som för miljontals människor innebär brutalt förtryck. Man kan ibland möta en föreställning att förtrycket följt med kommunismen av misstag, på grund av Stalins övervåld. En studie av historien visar däremot att förtrycket fanns med från början, och är inbyggt i den leninistiska versionen av socialismen.
Kommunismen som begrepp är bortom all räddning och ströks av en orsak från Vänsterpartiets namn för över 30 år sedan. Det återstår för både Vänsterpartiet och andra vänsterkrafter att formulera ett demokratiskt socialistiskt alternativ som kan vara trovärdigt och lockande för fler än de 6–9 procent som i dag stödjer Vänsterpartiet. Med det partiprogram som Vänsterpartiet har, och med det enorma arbete som folkvalda partimedlemmar gör, borde det gå att växa till något betydligt större än i dag.
Många storslagna försök att genomföra en utopisk vision i verkligheten har slutat i en mardröm med miljoner döda.
Men då behöver man göra sig kvitt den barlast som finns i rester av det gamla sovjettänkandet. Vänsterpartiet har gjort upp med sin historia, och om och när detta ifrågasätts av någon på nytt, bör man repetera det i stället för att svara otydligt. Man bör kunna kräva, för att stödja Ung Vänster, att även den organisationen gör upp med historien och slutar vara en belastning.
Många storslagna försök att genomföra en utopisk vision i verkligheten har slutat i en mardröm med miljoner döda. Trots detta fortsätter många att lockas av olika vänsterinriktade utopier, eftersom man inte vill ge upp hoppet om ett bättre och rättvisare samhälle än det vi ser framför oss.
Om vi ska upprätthålla visionen om ett rättvisare samhälle än det vi har i dag behöver den alltså ett antal strikta regler.
a. Visionen bör inte utlova eller ens sträva mot ett fantastiskt och närmast perfekt samhälle utan nya problem.
b. Inga undantag för mänskliga rättigheter får göras i något skede. Undantag då dessa rättigheter åsidosätts blir ofta långvariga eller eviga, och ledningen kan alltid hitta en ursäkt att införa dem. Ingen regim som gjort undantag från de mänskliga rättigheterna har frivilligt återinfört dem.
c. Makten måste delas.
Är detta en beskrivning av ett socialistiskt samhälle? Det beror på vem som definierar socialism. När vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt i utfrågningen inför valet 2018 fick frågan om det finns ett socialistiskt samhälle som varit lyckat hänvisade han inte till det gamla Vänsterpartiets modellsamhällen, såsom Sovjetunionen, utan till det gamla Folkhemssverige.
Det kan sägas vara en blygsam vision. Vi kanske kan åstadkomma mera. Men det är en vision som inte leder till diktatur.
