De senaste veckornas debatt om den svenska vänsterns förhållande till nationen, bland annat i Flamman, är oroväckande. I stället för att utmana borgarklassen, riskerar vänstern att springa dess ärenden.
Under 1900-talet kunde progressiva rörelser i det globala syd använda sig av nationalistiskt inspirerade ideologier för att appellera till breda folklager och genomdriva samhällelig förändring. I stort var strategin lyckad: kolonierna frigjorde sig från sina europeiska herrar, socialistiska revolutioner ägde rum och vänsterrörelser nådde regeringsmakten i flera stater. Samtidigt hade medaljen också en baksida; de grupper som ansågs falla utanför det nationella moderniseringsprojektets snäva ramar för normalitet (bland andra ursprungsfolk, svarta och hbtq-personer, beroende på staten i fråga) exkluderades socialt, ekonomiskt och kulturellt. Nationalism innebär definitionsmässigt uteslutning.
Att tro att det skulle gå att mekaniskt överföra de antikoloniala rörelsernas kamp för nationell frigörelse till den europeiska vänstern i syfte att föra en progressiv politik innebär ett analytiskt felslut. Vänsterrörelser i syd kan delvis använda sig av en nationalistiskt färgad politik, eftersom den nationella appellen avslöjar den lokala överklassens maskopi med imperialismen. I de kapitalistiska kärnstaterna inträffar emellertid motsatsen: här innebär nationalism ofrånkomligen att gå i borgarklassens ledband och hålla Europas globala överhöghet intakt. Det råder inget motsatsförhållande mellan högljudd nationalism och Nato-medlemskap (Norge, Danmark), inte heller mellan traditionstyngd nationell självgodhet och att vara en av EU:s grundarstater (Frankrike, Nederländerna). Däremot innebär nationalismen i Europa – även om man står utanför både Nato och EU (Schweiz) – alltid ett hyllande av de europeiska ”värdena”, en ideologisk dimridå som syftar till att legitimera det permanenta folkmord som kapitalismen innebär och som Europa är arkitekten bakom.
Om vi i vänstern i Sverige på allvar vill bidra till att bygga en socialistisk världsordning och rädda mänskligheten undan det förestående barbariet, måste vi bryta med den självgodhet som har format Europa under de senaste århundradena. Det innebär bland annat att sätta oss ned med progressiva rörelser på andra breddgrader – även i de stater där man nått regeringsmakten – och betrakta dem som våra likar och kamrater. Om vi inser att vi har något att lära av varandra kanske vi också på allvar kan börja bygga något tillsammans, vilket skulle utgöra ett reellt hot mot den världsomspännande borgarklassens herravälde. Att göra det är svårt och smärtsamt, eftersom det innebär att tvingas erkänna att vi inte är lika självtillräckliga som vi en gång trodde oss vara. Men i den mån vi lyckas bekämpa vår egen provinsiella fåfänga kommer vi förhoppningsvis också att kunna frigöra det bästa ur det europeiska tankegodset, den här gången till hela mänsklighetens gagn.
