Veronica Ekström skriver i Flamman (nr 1, 2016) med anledning av ID-tvånget för inresa till Sverige att landet befinner sig vid ett vägskäl. Ska Sverige välja solidaritetens väg eller gå de invandrar- och demokratifientliga krafterna till mötes? Ekström, liksom många andra inom vänstern och kanske särskilt Vänsterpartiet, diskuterar enligt min mening denna svåra fråga med ett svartvitt synsätt när verkligheten (tyvärr?) är full av grå nyanser.
Det går inte att bortse ifrån att Sverige inte på ett godtagbart sätt klarade av höstens stora asylinvandring (ett tag motsvarande en årstakt på en halv miljon personer). Visst kan man önska att det inte ska finnas några gränser för hur många som Sverige klarar att ta emot, men den grå verkligheten säger något annat. Åsa Romson har ju sagt att hon önskar att vårt flyktingmottagningssystem borde vara annorlunda och klara att ta emot fler. Ja visst men det är väldigt många pusselbitar i det systemet som måste byggas ut och det går inte att snabbt göra detta. Kanske ett åtagande på 100 000 personer per år (2 000 per vecka) är möjligt på kort sikt och kanske det dubbla på några års sikt, förutsatt naturligtvis att Migrationsverket, kommuner och landsting tillförs utökade resurser, att bostadsbyggande ytterligare ökas etcetera.
Sverige är en del av världen. Vi är beroende av ett europeiskt system (eg. EU-system) som klarar att gemensamt ta ansvar för de flyktingar som söker sig till Europa. Men som den grå verkligheten ser ut i dag där till exempel Storbritannien och Danmark står utanför EU:s flyktingmottagande, med de reaktionära krafterna i stora delar av Östeuropa, men redan i dag ohållbar situation i Grekland och Italien, med de ekonomiska kriserna i Spanien, Portugal med flera, är det ett önsketänkande att tro att EU inom nära framtid kommer att samla sig till ett solidariskt flyktingmottagningssystem som även skulle avlasta Sverige.
Hur ska man då kunna ge alla de hundratusentals – ja kanske miljoner flyktingar och migranter som söker sig till Europa ett värdigt mottagande. Ja, jag har inte heller själv något enkelt svar på det. Sverige ska naturligtvis ta sitt ansvar genom att fortsätta att ta emot flyktingar så långt vi klarar (100 000 – 200 000 per år?) men framför allt måste världssamhället vidta åtgärder mot de krig och förtryck som driver flyktingarna från sina hem. FN måste stärkas bland annat genom utökad militär förmåga till att kunna ingripa genom fredsbevarande aktioner. FN måste ges mera resurser för lokalt och regionalt flyktingmottagande. Världen, EU, Sverige och Vänstern kommer att stå inför en mängd svåra val där det knappast kommer att finnas enkla svartvita vägar att välja mellan. En Vänster som vill göra skillnad måste kunna hantera och stödja även grå lösningar just för att det kan göra skillnad, vara ett steg mot det samhälle som Vänstern strävar efter.
