Medan Brexit-förhandlingarna ser ut att ha nått en återvändsgränd har debatten om EU och vänstern återkommit i Storbritannien. Högern äger frågan om EU-motstånd, men kan Labour ens genomföra sitt program som medlemmar i unionen?

Sedan Jeremy Corbyn valdes till Labours partiledare sommaren 2015 har en diskussion pågått inom vänstern om huruvida det nya partiprogrammet är kompatibelt med ett EU-medlemskap eller inte. I takt med att Corbyn alltmer har kommit att framstå som en realistisk premiärministerkandidat, samtidigt som förhandlingarna med EU håller på att rinna ut i sanden och trycket på Labour att kräva en andra Brexit-omröstning ökar har frågan blivit än mer aktuell. Så sent som förra veckan försökte Corbyn undvika att diskutera saken med Greklands förre finansminister Gianis Varoufakis i ett samtal på Edinburghs bokfestival.
Frågan som inte verkar ha ett entydigt svar är: skulle Labour kunna genomdriva sina ambitiösa reformer om Storbritannien förblir medlem i EU? Eller är ett utträde i själva verket en förutsättning för att bedriva radikal socialdemokratisk politik i dag?

Nyliberala fördrag
Det råder inga tvivel om att EU ytterst är en marknadsekonomisk union. De fyra pelarna, även kallade ”friheter” (friheten att flytta varor, tjänster, kapital och arbete över nationsgränserna), har som övergripande mål att uppmuntra handel och konkurrens. Dessa grundläggande villkor är i sig inte nödvändigtvis inkompatibla med ambitiös vänsterpolitik. Med åren har dessa friheter dock kommit att underbyggas av ett batteri av politiska fördrag som kraftigt inskränker medlemsländernas politisk-ekonomiska manöverutrymme.

Redan 1986 antogs den så kallade Single European Act som innebar att kapitalkontrollerna avskaffades. Dessa hade fram till dess garanterat stabilitet i det europeiska valutasystemet. Det viktigaste dokumentet är dock Maastrichtfördraget från 1992. I och med det övergick den europeiska ekonomiska gemenskapen i en politisk union samtidigt som grunden lades för eurosamarbetet.
Enligt de så kallade Maastrichtkriterierna (numera Stabilitets- och tillväxtpakten) får medlemsländerna inte hålla sig med en statsskuld på över 60 procent av BNP. De får heller inte gå med ett budgetunderskott på över tre procent av BNP. Det är regler som enligt många omöjliggör den typ av keynesiansk stimulanspolitik som byggde upp välfärdsstaterna och som Labour numera lyckas locka nästan halva den brittiska väljarkåren med.

Andra paragrafer i fördraget förbjuder all statlig inblandning i ekonomin som kan påverka handeln mellan medlemsländer (§ 81), ger de icke direkt folkvalda institutionerna Europeiska Kommissionen och Europeiska Rådet ensamrätt att formulera den breda ekonomiska politiken för unionen (§ 121), reglerar straffen för brott mot budgetreglerna (§ 126), stipulerar att EU:s arbetsmarknads- och socialpolitik måste ta i beaktande behovet att upprätthålla unionens ekonomiska konkurrenskraft (§ 151), samt förbjuder statsstöd till strategiska nationella industrier (§ 107). För Labours del är denna sista paragraf särskilt viktig.

Labours partiledare Jeremy Corbyn talar till socialisternas partigrupp S&D i Europaparlamentet den 19 oktober 2017. Foto: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT.

Labour under Jeremy Corbyn har antagit ett med dagens politiska mått mätt radikalt program, med bland annat löften om återförstatligande av infrastruktur och grundläggande samhällstjänster samt kraftiga investeringar i den industriella ekonomin. Enligt ekonomen Costas Lapavitsas skulle detta program direkt stöta på patrull hos EU-kommissionen, främst inom tre områden: statsstöd, offentlig upphandling och nationalisering.

Konkurrens och privatiseringar
EU-reglerna är i dag hårda för hur mycket en regering kan styra ekonomin genom att subventionera särskilda delar av den. I dag får regeringar inte spendera mer än 200 000 euro per företag över en treårsperiod. Detta gör det i princip omöjligt att bedriva den typ av industripolitik som västeuropeiska länder gjorde under rekordåren då varje land byggde upp kompetens inom olika sektorer, till exempel bilindustrin, genom att satsa på så kallade ”national champions”. Enligt Lapavitsas skulle EU-kommissionen slå ner på nästan alla försök att stimulera den egna industrin, från regionalstöd till stöd till lokala banker, och till och med grundandet av en nationell investeringsbank.

Reglerna är dessutom utformade på ett sådant sätt att det är väldigt svårt att återbörda en sektor till offentligt ägande när den väl har privatiserats

Corbyn har också meddelat att han vill införa stramare regler för offentliga upphandlingar, bland annat i syfte att förankra fackliga krav och tackla löneskillnader. EU tillåter att upphandlingar levererar ”sociala värden”, såsom anställningsmöjligheter, stärkta anställningsrättigheter, etiska handelsregler, och så vidare. Men sociala värden är definierade enligt en rad strikt nyliberala kriterier som enligt Lapavitsas var för sig skulle göra Corbyns förslag svåra att genomföra, och som tillsammans skulle göra det i princip omöjligt.

Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kallade ordföranden för EG Jaques Delors sociala stadga för ”socialism genom köksdörren”. Foto: AP/TT.

Den kanske viktigaste frågan gäller nationalisering. Det nya Labour-programmet innehåller krav på återförstatligande av bland annat järnvägen, postväsendet och vattenförsörjningen. EU:s regelverk förbjuder inte statligt ägande av industrier och samhällstjänster (vilket fortfarande är den vanligaste ägandeformen i de flesta medlemsländer inom vital infrastruktur). Dock uppmuntrar de länderna att liberalisera marknaderna. Förbudet mot statliga monopol innebär att staten endast tillåts utgöra en av flera aktörer på en marknad – inte att avskaffa marknaden som sådan. Reglerna är dessutom utformade på ett sådant sätt att det är väldigt svårt att återbörda en sektor till offentligt ägande när den väl har privatiserats. Det gäller inte minst för den brittiska sjukvårdstjänsten National Health Service (NHS) som Margaret Thatcher lät halvprivatisera genom att införa en intern marknadsmekanism och som Corbyn vill åternationalisera (se reportaget ”Slaget om NHS”, Flamman nr. 19/2018). Eftersom Europadomstolen definierar sjukvård som en ekonomisk aktivitet måste patienter garanteras valfrihet.
Enligt Lapavitsas skulle ett EU-utträde och en återgång till Världshandelsorganisationen WTO:s regelverk göra alla dessa reformer mycket enklare att genomdriva.

Politisk kontext
De som argumenterar för att vänstern bör verka för bibehållet EU-medlemskap accepterar i regel beskrivningen av dagens EU som en nyliberal bastion. Dock tenderar de att sätta diskussionen i ett historiskt och politiskt perspektiv som ofta saknas hos utträdesförespråkarna. Ett EU-medlemskap respektive -utträde har inte samma konsekvenser i alla länder, vilket blir uppenbart vid en jämförelse mellan Storbritannien och Sverige.

Som många kommentatorer till vänster har påpekat har EU snarare haft en positiv inverkan på Storbritannien eftersom de sociala delarna av lagstiftningen har haft en bromsande inverkan på den marknadsfundamentalistiska brittiska högern. När den dåvarande EG-ordföranden och tidigare fackchefen Jaques Delors 1989 lade fram den ”europeiska sociala stadgan” var målet att garantera anställdas rätt till en dräglig lön, jämlik behandling av kvinnor och män, säkra arbetsplatsförhållanden, rätt till vidareutbildning, rätt att organisera sig fackligt och löneförhandla kollektivt, speciella rättigheter åt funktionshindrade arbetare, frihet att flytta mellan länder, samt en dräglig levnadsstandard för både arbetare och pensionärer. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kallade stadgan för ”socialism via köksdörren” och gjorde sitt bästa för att urvattna dokumentet.

Ett EU-medlemskap respektive -utträde har inte samma konsekvenser i alla länder, vilket blir uppenbart vid en jämförelse mellan Storbritannien och Sverige

Trots det har flera EU-direktiv på arbetsmarknads- och miljöområdena förhindrat en än mer hårdför nyliberalism än den som har genomdrivits i Storbritannien. Detta var en av de huvudsakliga anledningarna till att flera fackförbund ställde sig på Remain-sidan i Brexit-omröstningen. Det är knappast förvånande att den dominerande delen av den Brexit-vänliga högern, med företrädare som Jacob Rees-Mogg, nu föreslår att helt riva upp de sociala, miljömässiga och finansiella regleringar som existerar.

I Sverige var situationen en annan. Vid tiden för inträdet 1995 var den svenska social- och miljöpolitiska lagstiftningen långt mer progressiv än den som EU krävde. Resultatet blev att EU fungerade som en bromskloss på de politiska ambitionerna och på vissa områden till och med urvattnade den existerande lagstiftningen. Som den marxistiske geografen David Harvey har framhållit var EU-medlemskapet i själva verket det som gjorde att nyliberalismen fick fäste i Sverige (A Brief History of Neoliberalism, 2005). Efter avregleringarna och 90-talskrisen hade förtroendet för Carl Bildts misslyckade borgerliga regering försvunnit. För näringslivet och den politiska högern blev EU därför svaret på hur man skulle lyckas genomdriva de reformer som man misslyckats med på hemmaplan. Medlemskapet omöjliggjorde en återgång till investeringspolitik och målet om full sysselsättning, för att inte tala om radikala förslag som löntagarfonder, och banade enligt Harvey bland annat väg för pensionsreformen.

I Storbritannien ledde Brexit-omröstningen till en kraftig ökning av rastistiskt motiverade hatbrott. I Harlow mördades en polsk man av en grupp ungdomar den 27 augusti 2016. Foto: Jill Lawless/AP/TT.

Det går att ha synpunkter på Harveys historieskrivning men ser man den svenska striden om EU ur en strikt klasskampssynpunkt ligger det onekligen något i resonemanget. Ur detta perspektiv går det att hävda att ett EU-utträde vore mer förnuftigt för Sveriges del än för Storbritanniens. I dag har dock Sverige, som ofta skryter med att vara bäst i klassen på att implementera nya direktiv, även kulturellt anpassat sig så mycket till det europeiska genomsnittet att de kortsiktiga fördelarna med ett svenskt EU-utträde går att ifrågasätta.

Reformbar?
En aspekt som ofta glöms bort i debatten om EU är att unionen inte alltid har sett ut som den gör i dag. Från grundandet av kol- och stålunionen 1952 fram till nyliberalismens intåg styrdes unionen enligt samma keynesianska idéer som dominerade den ekonomiska politiken över hela västvärlden under efterkrigstiden. Inga hinder fanns för att bedriva kraftig kontracyklisk stimulanspolitik med full sysselsättning i en blandekonomi med stora statsmonopol. De nyliberala idéerna om åtstramning, inflationsbekämpning och privatisering fick sakta fäste i EU-institutionerna i samma takt som de bredde ut sig i de nationella parlamenten och regeringskorridorerna. För EU-anhängarna betyder detta att EU kan reformeras igen. Frågan som då inställer sig är hur detta ska gå till.

Formellt kan EU-fördragen bara ändras med enhällighet i Europeiska Rådet. Det betyder att samtliga 27 länder samtidigt måste styras av vänsterregeringar som är villiga att skriva om fördragen i en progressiv och demokratisk riktning. Det krävs inte mycket fantasi för att inse hur osannolikt ett sådant scenario är. Även om en vänstervåg plötsligt skulle svepa över kontinenten räcker det med att, säg, Malta säger nej för att det hela ska falla. EU får därför rent formellt, om inte de jure så i alla fall de facto, sägas vara omöjligt att reformera.

Politik är dock som bekant ett maktspel som bara låter sig begränsas av regler i den mån aktörerna väljer att inte bryta mot dem och uppfinna nya. Att heliga EU-regler är töjbara är knappast någon nyhet. Både Tyskland och Frankrike tilläts gå med budgetunderskott i flera år i början av 2000-talet utan att Kommissionen ingrep. Så sent som för två år sedan drog man sig också för att straffa Spanien och Portugal för samma förseelse av rädsla för att underblåsa EU-skepsisen.

Majoriteten av medlemsländerna bryter mot EU-reglerna om statsskuld. Källa: Wikipedia

EU får därför rent formellt, om inte de jure så i alla fall de facto, sägas vara omöjligt att reformera

Trots EU:s påkostade fasad och komplexa institutionella arkitektur vet alla att den egentliga politiska makten i Europa ligger i Berlin. En politisk förändring av inriktningen på unionen är därför beroende av hur Tysklands relationer till de övriga länderna utvecklas. Och med tanke på hur dåligt eurosamarbetet fungerar kan detta förhållande ställas på ända snabbare än många tror.

Detta vet vänsterpolitiker som till exempel Jean-Luc Mélenchon (France Insoumise) och Pablo Iglesias (Podemos). Deras strategi går därför ut på att använda en eventuell valvinst till att söka strid med Tyskland genom att hota om att lämna euron, unionen eller båda (reglerna för hur detta förhållande hänger ihop har aldrig fastställts) om Tyskland inte går med på en fördragsändring. Med tanke på den skada ett spanskt, för att inte tala om ett franskt utträde skulle orsaka unionen kan man nog vänta sig att Tyskland är berett att runda många hörn för att behålla den intakt. Det vore inte heller första gången som man baxar in en politisk trähäst bakvägen (se Lissabonfördraget). En annan möjlighet är att EU då helt enkelt spricker, vilket allt färre sydeuropéer nog skulle sörja.

Högerpopulistisk konjunktur
Oavsett hur en europeisk vänsterrörelse ställer sig till EU-medlemskapet återstår kanske den viktigaste faktorn, nämligen den politiska konjunkturen. En så kallad ”Lexit” (Left exit) kommer aldrig att uppfattas som ett vänsterutträde i dagens politiska klimat. Som journalisten Richard Seymour påpekade inför Brexit-omröstningen spelar det ingen roll hur många goda vänsterargument det finns för att lämna unionen och hur många vänstermänniskor som röstar för att lämna: i dagens Storbritannien kommer ett utträde via en folkomröstning att uppfattas som en nationalchauvinistisk seger som ger grönt ljus åt rasister och högerextrema att handgripligen vädra sitt hat mot minoriteter och oliktänkande. Som varje person som läst en tidning de senaste åren vet var det precis det som hände i Storbritannien. Det var även detta argument som Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt anförde när han i en tv-utfrågning förra veckan förklarade varför han inte tänker driva på för ett utträde, trots utträdeskravet i partiprogrammet.

Såvida inte en vänstervåg av sällan skådat slag uppstår lär varje rörelse i riktning mot ett utträde ur EU i dagens klimat tolkas som en högerpopulistisk framgång. Det innebär dock inte att vänstern bör släppa kravet på utträde som en grundläggande del i sin EU-kritik. I takt med att vänstern sakta men säkert vinner mark i det alltmer polariserade klimatet kommer goda och sakliga vänsterargument att bli än viktigare i debatten om huruvida unionen bör reformeras eller om det är dags att lämna den därhän.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Vilken blir sista gången man festar skallen av sig, sista dagen på jobbet och sista gången man ligger med någon? Ann Ighe ser en varm dokumentär om när punkarna nått pensionsåldern.

Den hör inte till soundtracket i Micke Westerlunds lilla fina film Reträtt: Punk, pension och reflektion som nu finns på SVT. Ändå går jag omedelbart och sätter på Dr Zekes ”Jag ska aldrig dö” från sent 1970-tal när jag har tittat klart. Det tycker jag ni också ska göra. Texten går så här:

”Du har väl hört hur snacket går
Man blir äldre år från år
Det är ingenting att göra åt
Det är bara att låta åren gå
Sen så är det dags att kila runt hörnet
För alla ska vi ju den vägen vandra
Man blir så jävla förbannad
Dom kan väl hålla sin skit för sig själva
Det är ingenting för mig

Jag ska aldrig dö!”

Spelas i dokumentären gör däremot Ebba Gröns ”Vad ska du bli”, och Rågsved är filmens hemma. Filmaren Westerlund tittar själv in i kameran och konstaterar, med en blandning av lakoniskt tonfall och förvåning, att nu är han pensionär. Hur fan gick det till? Vad gör man nu? Det han ser runt om sig, hos sina vänner och gamla kärlekar är både allmängiltigt och, som allas våra liv, speciellt.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år?

Filmen börjar i blottade mansarslen, mopeder, glädje, mellanöl och jeans. För mig som föddes så sent 1960-tal är det ett lätt igenkännligt 1970-tal. Skivbackarna är välfyllda och ofta med på bild, liksom furumöblerna. Polarna heter ”Micke”,”Kurre” och ”Hasse”. Med stillbilder och tidiga filmklipp får vi hänga med till den förort som har en särskild status, som en av punkens födelseplatser. Hur mycket jag själv än uppskattar detta punkens kulturarv ser jag också värdet i att filmen påminner om den tidens sociala problem i allmänhet; sårbarheten för alkohol och droger drabbade somliga hårt, även om, som Klarin Gullström säger i filmen, det nog var ”en otroligt gynnsam tid att vara ung”.

Men filmen stannar vare sig i 70-talets betong eller i dess varma kollektiv, utan fortsätter att med förundrade ögon beskriva hur de flesta i gänget – de som överlevde – nu bor på landet. De första bilderna visar ungdomar som tror och känner att nu lyfter de från marken, nu hittar de sina egna, självvalda gemenskaper. Filmbilderna från i dag låter samma människor berätta om känslan av att nu se världen fortsätta att förändras, men kanske känna sig själva bromsa in. Står de rentav still?

Lite fragmentariskt blir det allt – vad gjorde filmarens pappa i bild? Säkert missar vi som inte är en i gänget en del av djupen Westerlund vill förmedla, men jag är övertygad om att man inte behöver vara gammal punkare för att känna igen sig i funderingarna över vilken gång som kommer att vara den sista; sista gången man kommer upp på hästen, sista dagen på jobbet, sista gången man ligger med någon.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år? Hur orkar man gå vidare om både en pappa och en bror tar livet av sig? Att hunden som man skulle leva ihop och åldras med dör? Man begraver den, som Klarin Gullström gör. Man låter barnbarnen sjunga en sång, och man fortsätter att promenera. Fortsätter, som det heter i ”vad ska du bli”, att vara rebell. Kanske är det det som är själva levandet.

Finast blir filmen när grabbarna – jag menar farbröderna – hjälper varandra med ögondropparna och pratar om att det gör ont när man tar sprutor.

Reträtt erbjuder inte någon samlad filosofi, ingen djuplodande rådgivning till oss som tassar i fotspåren efter gänget från Rågsved. Men den känns rimlig, som glädjen hos en punksingel. Ta det lugnt. Ha kul. Sluta knarka i tid. Planera inte så mycket. Ta dagen som den kommer. Fortsätt att vara vänner. Och glöm för fan aldrig bort var du kommer ifrån.

Ann Ighe

Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.

Svenskfientlighet: finns det? I en ny rapport har forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström följt begreppets resa, från gammal unghöger via nynazism, ända in i maktens högsta korridorer.

Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, minns tydligt första gången han stötte på ordet ”svenskfientlighet”.

– Det var Salemmarscherna under nollnolltalet. De körde stenhårt med det då.

De årliga nazistdemonstrationerna, till minne av den mördade vit-makt-trummisen Daniel Wretström, arrangerades ”mot det urskillningslösa svenskfientliga våldet”.

Trots att den sista marschen ägde rum år 2010 har begreppet levt vidare: tidigare i år menade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), i ett svar till Tobias Andersson (SD), att varken hon eller regeringen ”ifrågasätter förekomsten av svenskfientlighet”.

I rapporten ”Idén om svenskfientlighet”, utgiven av tankesmedjan Arena Idé, granskar forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström från Karlstads universitet begreppets historia. De menar att idén om svenskfientlighet under 2010-talet normaliserats i politiken och media, från att ha grott i små högerextrema kretsar. Man visar bland annat detta genom att ha undersökt tidningsartiklar från 1995 och framåt, där begreppet totalt förekommit 828 gånger, varav 83 procent efter 2010.

– Vi menar att det de gör med problemformuleringen är att skapa en omvänd antirasism, säger Peter Wikström.

Han pekar på ett svenskt debattklimat där antirasismens analys och språk varit dominant. Enligt honom är begreppet en strategisk motpol till ord som ”främlingsfientlighet”.

– Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet. Det blir tydligt men inte laddat på ett sätt som inte platsar i finrummen, som att prata om en ”antivit rasism”, trots att det avser samma sak.

En av de första att använda termen i en kontext som liknar den moderna är den konservativa ideologen Teodor Holmberg.

Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet.

– Han var aktiv inom en konservativ rörelse som brukar kallas unghögern. De ansåg att den förlegade överklasshögern förlorat spelet, och vände sig till arbetarklassen och bönderna, berättar Tobias Hübinette, som jämför med den moderna althöger-rörelsen.

I det första numret av Holmbergs tidskrift Sveriges Väl, från 1906, vänder man sig emot ”den svenskfientlighet som dödar ansvarskänslan mot det egna landet”. Tobias Hübinette menar att flera högt uppsatta sverigedemokrater ”nästan förläst sig” på unghögerns tänkare, och i Sverigedemokraternas principprogram nämns Holmberg specifikt vid namn.

Arvid Hallén, programansvarig på tankesmedjan Oikos som grundades av SD-toppen Mattias Karlsson, utvecklar saken i ett mail till Flamman.

”Det är inte omöjligt att Holmberg tog sig vidare in i principprogrammet via Mattias Karlsson, som var programmets huvudförfattare.”

Enligt rapportförfattarna kopplas begreppet i dag ofta samman med vissa typer av brottslighet, däribland så kallade förnedringsrån. I en intervju med SR menade forskaren Görel Granström att lagen om hatbrott även kan omfatta fall där etniska svenskar är måltavla, efter att en tonåring blivit misshandlad, kissad på och kallad ”svennejävel” av andra ungdomar.

Tobias Hübinette förnekar inte att det finns lokala kontexter där vita svenskar kan vara i minoritet, och utsättas för fördomar och etniskt motiverat hat. Men han betonar att begreppet ”svenskfientlighet” gör ett bredare anspråk, och för med sig ett tungt bagage från nynazismens idévärld.

Peter Wikström jämför det med begreppet ”woke”:

– Vissa hör det och tänker ”vad störigt att man måste kalla städare för lokalvårdare, vi har för mycket politisk korrekthet”, och andra tänker mer ”ja precis, det finns en judeo-bolsjevistisk konspiration som vill förinta västvärlden”. Hela det spannet kan rymmas i begreppet, och det är en del av finessen i det.

Han ser det inte heller som osannolikt att retoriken och dess kopplade politik kan göda ett reellt hat hos grupper man målar ut som ”svenskfientliga”.

– Det spär på föraktet, utanförskapet, och känslan hos minoriteter av att man inte hör hemma här. Det är ju inte främmande för de mer extrema rasideologiska miljöerna att vilja provocera fram ett raskrig.

Flamman har sökt Sverigedemokraterna.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Nu har även vänsterpartiet Syriza pasokifierats, och oppositionen mot högerstyret är i spillror. Ur askan har utkastade partiledaren Stefanos Kasselakis bildat en rörelse som vill se Grekland börja om från noll.

Stunden är kommen. För en ny vision för landet. Ett nytt nationellt mål. Pånyttfödelsen för vårt land och vårt liv.

Inte minst är stunden kommen för ett nytt vänsterparti.

Den här gången är det Stefanos Kasselakis, den avsatta partiledaren för det grekiska vänsterpartiet Syriza, som har startat eget. Med sig tar han också fyra parlamentsledamöter, vilket ytterligare stympar partiet som styrde landet mellan 2015 och 2019. Därmed saknas också en fungerande opposition.

Det var förra hösten som den stilige redaren svepte in från ingenstans (eller rättare sagt ett soligt Miami) för att vinna partiledarposten, men fick sparken under ett stormöte den 7–8 september efter ett år präglat av bråk. I fredags förbjöds han också att delta i det nya partiledarvalet, varför han lämnade partiet definitivt.

Trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier

För rutinerade medlemmar kom valet av Kasselakis som en chock. Han hade tidigare jobbat på storbanken Goldman Sachs, var medlem i USA:s Republikaner fram till 2019 och hade som krönikör hyllat den konservativa politikern Kyriakos Mitsotakis, som nu är premiärminister.

Men trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier. Motståndarna beskyllde honom för att utnyttja att förre partiledaren Alexis Tsipras gjorde det enklare att bli medlem, med en inträdesavgift på 20 kronor.

Detta var dock själva poängen för Kasselakis, som snarare sade sig vilja utvidga direktdemokratin med en ny medlemssajt för internbeslut.

Långvariga medlemmar såg honom snarare som en amerikansk populist, och nog verkade hans grandiosa språkbruk hämtat från andra sidan Atlanten. Många undrade därför hur vänster han verkligen var.

Själv menar han att kritikerna aldrig gav honom chansen, och att avsättandet inte sköttes korrekt. I en intervju med grekiska tv-kanalen Alpha säger han att ”Syriza har övergett demokratin”.

På hemsidan för Vår rörelse (To dikó mas kínima) utlovar han en nystart, inte bara för sig själv och vänstern, utan för hela landet:

En stat från grunden. Djupt social, funktionell, modern, europeisk.

Ett samhälle från grunden. Sant progressivt, solidariskt, deltagande, inkluderande.

Ett liv från grunden. Med lika möjligheter för alla medborgare att ta sig framåt och lyckas där de står. […]

Ett Grekland som börjar på nytt.

Läs mer

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Kommentar/Utrikes • 26 september, 2023

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Det låter som säljsnack, men en färsk opinionsundersökning ger det nya partiet hela 6,5 procent, medan Syriza själva är nere på 3,6 procent – en decimering jämfört med det valresultat som 2023 beskrevs som katastrofalt.

Utöver dem finns en mustig röd alfabetssoppa – kommunistpartiet KKE (8,3), Nya vänstern (2,9) som bröt sig ur Syriza i mars, och Mera25 (3,4) som startades av Syrizas mc-körande finansminister Jannis Varoufakis. Socialdemokratiska Pasok – vars dramatiska implosion under finanskrisen grundlade ordet pasokifiering – har däremot återhämtat sig till 16,5 procent.

Sammanlagt får alla dessa vänsterpartier 24,7 procent, och skulle tillsammans med socialdemokraterna alltså kunna utmana högerpartiet om makten. Om de bara kunde samarbeta.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster, det vill säga en utbrytning som lämnar den gängse politikskalan för att bygga något nytt. Tidigare har vi sett tyska Sahra Wagenknecht krydda sin socialdemokratiska populism med allt från thatcheristiska vädjanden till landets småborgerskap, till ekon från alternativhögern om invandringen och Ryssland.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster

Kasselakis har snarare hämtat förnyelse från Barack Obama och Emmanuel Macron, där träiga föreningsmöten ska ersättas med digitala massverktyg, och det marxistiska språkbruket med vänsterdoftande framstegslöften.

Med detta slutar troligen sagan om Syriza, som först ”pasokifierades” politiskt, genom att bedriva den åstramningspolitik de gick till val på att stoppa, och sedan stegvis tappade sitt väljarstöd. Det är en stor förlust, med tanke på att Syriza är det enda parti till vänster om socialdemokratin som vunnit makten i Europa under 2000-talet, och som därför har inspirerat vänsterpopulister världen över. Stefanos Kasselakis var snarare fel svar på partiets kris än dess orsak.

Det är för tidigt att avgöra om det nya politiska monstret, låt oss kalla det entreprenörsvänstern, slutar som en centristisk charmör i mängden, om partiet snabbt tynar bort, eller om det hittar nya sätt att nå ut. Men som så ofta under årtusendena är Grekland en experimentverkstad – inte bara för finanskapitalet och främmande statsmakter, utan även för upprorsmakarna.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Samers rättigheter till jakt och fiske har ett starkt rättsskydd även utanför Girjas, slår Renmarkskommittén fast. Nu läggs utredningen ned – och ersätts med en ny.

I torsdags meddelade regeringen sitt beslut att lägga ned Renmarkskommittén. I stället tillsätts en ny utredning av rennäringslagen. ”Kritiken har varit betydande och det är tydligt att ett omtag behövs här”, säger landsbygdsminister Peter Kullengren i ett uttalande på regeringens hemsida.

Kommittén bildades 2021 efter det uppmärksammade Girjasmålet, då en sameby stämde staten för att få bättre rätt till jakt och fiske på statens mark och vann tvisten med hänvisning till urminnes hävd. Högsta domstolens avgörande öppnade för liknande möjligheter för andra samebyar och en kommitté ledd av justitierådet Eric M. Runesson tillsattes för att utreda hur staten ska agera.

Nu läggs alltså kommittén ned – och ersätts av en ny. Enligt ett uttalande från landsbygdsminister Peter Kullengren ska den nya utredningen göras utifrån nya direktiv och ha bred förankring både hos de som berörs och i riksdagen.

Sådana direktiv skulle dock behöva bortse från de renskötande samernas rättigheter, säger Jenny Wik Karlsson (bilden), verksamhetschef på Svenska samernas riksförbund.

– Det har sagts från början att utredningen inte kommer att få parlamentarisk majoritet i riksdagen, men det är inte det skälet som angetts till avvecklingen nu. Det är det jag höjer på ögonbrynen över.

Den svenska strategin för att hantera frågan om renskötande samers rätt till mark och vatten har länge karaktäriserats av långbänk och icke-beslut. Utredningar har avlöst varandra utan att politiska lösningar kommit på plats.

Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet.

I Renmarkskommitténs utredningar har juridiska experter kommit fram till att renskötande samer har starka rättigheter att använda mark och vatten för renskötsel, jakt och fiske. Enligt delbetänkandet hör rättigheterna ihop med renskötseln. Bedömningen vilar på hur marker har brukats historiskt i norra Sverige, snarare än rättighetshavarnas etnicitet. Enligt utredningen kan rättigheterna ses som en form av egendom – en äganderätt som skyddas både i svensk grundlag och Europakonventionen.

Politiskt finns ett motstånd mot att acceptera dessa juridiska slutsatser. Det handlar om oro över att skogsbruk och jakt ska hindras när samebyarna får ensamrätt till jakt och fiske på stora områden, och att allemansrätten ska begränsas. Skogsstyrelsen framhöll i sitt remissvar i våras vikten av att staten fortsätter att ha rätt till skyddsjakt i dessa områden. Motståndet från flera remissinstanser har varit stort och det är också den stora mängden kritik mot utredningens första delbetänkande som regeringen angett som skäl till sitt beslut. Bland annat Centerpartiet välkomnar beslutet i sina kanaler.

Att kommittén läggs ned under pågående utredning kommer ändå som en chock för många av de berörda. Tusentals sidor rättsutredningar har tagits fram i arbetet.

Jenny Wik Karlsson ställer sig frågande till beslutet:

– Jägarförbund och andra aktörer ger kritik, och då kan vi inte gå vidare med utredningen? Det är problematiskt utifrån rättsstats- och juridiska principer.

Utredningen har debatterats livligt på ledarsidor under året. Bland annat DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har ifrågasatt rimligheten i att en grupp renägande samer har rätt att stänga ute andra fjällbesökare från att jaga och fiska till förmån för betalande gäster. Annan kritik har bottnat i rädsla för att maktbalansen mot Kina ska kantra om inte Sverige kan stå stark i den gröna omställningens krav på gruvdrift i norr.

Från Lantbrukarnas riksförbund välkomnas beslutet, då man anser att rennäringen står i motsättning till möjligheten att bedriva skogsbruk i norra Sverige.

Läs mer

Ebba Busch drömmer om att utvidga den svenska mineralbrytningen. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Krönika • 19 oktober, 2023

När vi gräver guld i Sápmi

– Vi önskar att en kommande utredning ska ha tydligare direktiv vad gäller ramarna mellan renskötsel och andra näringar i området. Men det finns också en oro som ligger lite utanför själva delbetänkandet och som handlar om förändringar i markanvändning och möjlighet till skogsbruk och till viss del jordbruk, säger Magnus Kindbom, skogsdirektör på LRF Skogsägarna.

Jenny Wik Karlsson är besviken, och ser bara en lösning.

– Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet, säger hon till Flamman, och fortsätter:

– Det tar tid och resurser från samebyar. Man kan ställa sig frågan om det är rätt användning av skattemedel att belasta domstolarna med processer som borde ha lösts på annat sätt.

Johanna Adolfsson

Kulturgeograf och forskare.

Medan krigen ekar över världen har stödet dragits in till den gamla skolans fredsrörelse. Nu kämpar en ny grupp partier och individer om makten över fredsfrågan. Flammans reporter ger sig ut för att möta vaccinskeptiker, Palmenostalgiker och högerextremister.

10 september, 2024. Riksdagen öppnar en solig, blåsig tisdag, Mynttorget är fullt av sorl, Palestinaflaggor och klimatplakat signerade Extinction Rebellion.

En riksdagsledamot, MP-politikern Rebecka Le Moine, anländer till platsen och bestämmer sig för att gå och hälsa på en liten klunga demonstranter bredvid, där flaggorna för det mesta är helt vita.

– Vem är hon?

– Äh, någon miljöpartistslampa.

Marie Jakobsson skrattar högt åt den andra kvinnans kommentar, innan hon vänder sig mot mig. Hon har åkt ända från Borlänge för att delta i Vita flaggans dag. Som engagerad Knapptryckare är det en tur hon gör ganska ofta.

– Jag vill tycka och tänka själv! Jag gillar inte krig, och jag tror ingen vanlig Svensson gör det. Möjligen de i militären, eller de som tjänar pengar på det.

De direktdemokratiska Knapptryckarna är en av fredsmanifestationens arrangörer, tillsammans med partierna Mod (Mänskliga rättigheter och demokrati), Enhet, och Schillerinstitutet. Den sistnämnda organisationen har täta band till Europeiska Arbetarpartiet och LaRoucherörelsen.

(mer …)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

I måndags var jag med i ”Talkshow i P1”, ett kul babbelprogram med Katherine Zimmerman och Jonas Bonnier. Jag var inbjuden för att prata om de nya partierna Solidaritet och Vänsterfronten, och huruvida 1970-talets splittringsoppa är tillbaka i vänstern. Lyssna gärna!

I inslaget citerar jag ett skämt som Marcus Larsson i Tankesmedjan Balans drog när jag intervjuade honom på hotellet Eggers i, var annars, Göteborg: ”Har du två värmlänningar i ett rum så kommer de att starta tre dansband. Har du två vänstermänniskor i ett rum så kommer det att grundas tre partier.”

Tankarna leds även till ”Vi lär av historien”, en klassiker av stalinistiska proggbandet Knutna Nävar, där Creedence-låten ”Proud Mary” fått en fantastisk ny textskrud:

”Nu sedan vi gjort oss kvitt småborgarna i sosse-KFML kan vi kommunister börja bygga partiet, som är vår historiska uppgift och plikt. Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet. […] Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling. Vi står starkare i dag än någonsin förr. Förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser.”

Radiojournalisten Kalle Lind kallar sången – som helt saknar rim – för ”den knäppaste låt som spelats in på svenska språket”, och det är nog främst så vi minns bokstavsvänstern.

Ändå svarade jag nej när jag fick frågan om 70-talets splittringskultur var tillbaka. För även om det är kul att skoja om ”dubbelmaoister” och andra tokgrupper, så har de största bråken rört frågor som faktiskt är substantiella.

Vänsterpartiet grundades ju som en splittring om demokratin – man var överens med Socialdemokraterna om att arbetarklassen borde störta kapitalismen, men det skulle inte ske genom parlamenten utan via revolution. Dessutom kritiserade man att alla från socialdemokraterna högerut dragit in Europa i ett krig där 40 miljoner människor dog, när arbetarna borde rikta vapnen uppåt i stället för mot varandra. (En chefredaktör för Flamman blev faktiskt ledare för en kortvarig utbrytargrupp: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, som grundades 1921 och upplöstes två år senare.)

Följande splittringar har i regel gällt modernisering, eller om man så vill, den (krypande) återgången till ett demokratiskt ursprung. I inslaget pratar vi om Pragvåren 1968, där jag slarvigt nog missat att Leonid Brezjnev då hade tagit över sovjetspakarna. Redan då är ju VPK demokratiska socialister, och CH Hermansson tar skarpt parti för Alexander Dubčeks ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Därför bryter sig APK ur, och en viss eldfängd norrbottnisk vänstertidning hänger med på resan.

De stora interna striderna sedan dess är varianter på samma demokratifråga, från när K:et plockades bort från partinamnet till hur man i dag ska ställa sig till dogmatiska gerillor som står på ”rätt sida” i kampen mot ”imperialismen”, definierat som USA och dess allierade.

En annan form av modernisering gäller kvinnans plats i rörelserna. I programmets inledning pratar Jonas Bonnier om Doris Lessings bok Den femte sanningen, där ett kapitel utspelar sig i den grabbiga stalinistvänstern. Boken anklagades – precis som feminismen i övrigt – för att ”splittra” men de om några uppfyllde Knutna Nävars löfte om ”förbundets politiska utveckling”.

Men alla är inte lika nöjda med moderniseringen. Och visst är det också möjligt att bli alldeles för ”modern” – vilket dagens nyliberala socialdemokratiska ledning är ett exempel på.

Så för att sammanfatta: ja, splittringen var bra och nödvändig. Men man skulle önska att demokratifrågan slutligen kunde läggas till handlingarna nu. Utbrytarna lär bli perifera – den stora politiska frågan är tvärtom hur en vänstermajoritet kan byggas, förankrad i det politiska ögonblick som följde på finanskrisen. Det vill säga det som Trump lyckats göra till höger. Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

En mer urban och multietnisk Magarörelse återtar nu makten i USA. ”Bara Republikanerna kan förverkliga den amerikanska drömmen”, säger Matthew Gay framför Trumptornet i New York.

Det är lördag och stora demonstrationståg går genom New York i protest mot Donald Trump. Men där finns även de som uttrycker sitt stöd för den nyvalde presidenten. Vid ingången till Trump Tower, den nyvalda amerikanska presidentens skyskrapa intill Central park i New York, står Matthew Gay i Magakeps och en skylt med texten: ”Gör USA stort igen.”

– För flera år sedan när jag bar samma keps kom unga svarta män upp till mig och sade ”Trump kan dra åt helvete”. Nu säger de i stället ”Jag är med Trump”.

Det brukade vara svårt att hitta Trumpanhängare i storstäderna, men en av valets största skrällar var Trumps framgångar på sådana platser – och i synnerhet bland minoritetsgrupper. I delar av New York ökade han sitt väljarstöd med mellan 15 och 35 procent, företrädesvis i blandade stadsdelar i Bronx och Queens, men även på Manhattan.

En grupp turister har samlats för att filma en spexare som dansar iförd en Trumpmask, medan Matthew Gay och hans bror demonstrerar och livesänder spektaklet.

Konverterad. Matthew Gay är en tidigare demokrat som övertygats av Donald Trump. Foto: Jonas Elvander.

– Han förlorade i New York, men bara med tio procentenheter, vilket är otroligt. Sist en republikan vann här var Ronald Reagan 1984. Ännu galnare är New Jersey: fem procentenheter! Är det nu en vågmästarstat? Det är fantastiskt hur många som äntligen ser Donald Trumps vision för ett bättre USA och en bättre värld och som ansluter sig till den.

Matthew och hans bror är uppvuxna i Brooklyn och typexempel på de nya väljare som Trump lagt till sin koalition: unga storstadsbor som tröttnat på ett demokratiskt parti som de upplever har kommit att företräda en rik elit.

– Jag var en demokrat, liksom min familj. Men jag har blivit allt mer missnöjd. De är inte längre ett parti för vanliga medelklasskillar som jag och du, som arbetar hårt och betalar skatt. De missbrukar statens pengar och skyddar inte vårt land, vilket vi sett de senaste fyra åren, säger Matthew.

Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det blev en historisk seger för Donald Trumps parti, som utöver presidentämbetet också vann senaten och (troligen) representanthuset. Eftersom Republikanerna redan kontrollerar Högsta domstolen är det en långt mäktigare Trump som nu flyttar in i Vita huset. Symboliskt nog vann partiet dessutom en majoritet av folkets – och inte bara elektorskollegiets – röster för första gången sedan George W. Bushs seger 2004.

Sedan förra tisdagen har debatten gått het om varför Trump valdes om: alltifrån wokekulturen till unga vita män har föreslagits. Det mesta tyder dock på att valet avgjordes av en fråga: inflationen.

Av Trumps väljare svarade hela 75 procent att de fått det ekonomiskt svårare de senaste åren. En majoritet angav också ekonomin som sin viktigaste valfråga, tätt följd av migration. Enligt The Economist gjorde Trump bäst ifrån sig i de delar av landet där ojämlikheten är som högst, där bopriserna har ökat snabbast och där stora grupper av utrikes födda bor. Och trots att USA fick bukt med inflationstakten under Joe Bidens första två år har det nya prisläget inte kompenserats av tillräckliga löneökningar.

Uppochned. En republikansk väljare höjer en inverterad amerikansk flagga framför Trumptornet. Foto: John Minchillo/AP.

I ett sådant läge är det inte mycket en sittande regering kan göra. Men Kamala Harris kampanj har också gjort egna misstag. Till en början knöt hon an till Joe Bidens progressiva agenda, och utnämnde den lantliga vänsterfarbrorn Tim Walz till vicepresidentkandidat. Men den retoriken försvann snabbt, och snart försökte hon i stället vädja till moderata republikaner som såg Trump som en fara för demokratin.

Samtidigt alienerade Demokraterna flera väljargrupper. Ingen arabisk-amerikansk talare tilläts delta vid Demokraternas konvent i somras. När undersökningar visade att Harris riskerade att förlora vågmästarstaten Michigan på grund av missnöjet med kriget i Gaza skickade man dit den tidigare presidenten Bill Clinton. Han förklarade för väljare från Mellanöstern att Israel är den historiska arvtagaren till ”Judéen och Samarien”, ett begrepp som används av högerextrema israeler och som hänvisar till hela Israel-Palestina. Samtidigt bjöd Trump upp arabiska väljare på scen och kritiserade Demokraterna för deras behandling av arabamerikaner. Trump vann Michigan.

Precis som den stora majoriteten av Trumps anhängare nämner Matthew ekonomin som den främsta anledningen till hans stöd för presidenten. Därefter kommer migrationen och försvaret av delstaternas rättigheter från den federala makten.

Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT, Eva Lindblad, LO, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund/TT, Alex Brandon/AP.

Nyheter • 06 november, 2024

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

– För mig är de viktigaste frågorna ekonomin och skyddet av våra gränser. Grundlagsfäderna brydde sig mest om delstaternas rättigheter, och den federala regeringen skulle bara vara ett försvar av dem. Det är också vad jag vill. Det är därför jag tycker att frågor som abort bör vara upp till varje delstat.

Varför tror du att Trumps koalition håller på att bli mer multietnisk?

– Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det är det även andra som tror. De har dock föga gemensamt med Matthew och hans bror. Enligt Wall Street Journal vädrar finansbranschen och näringslivet morgonluft i väntan på en ny runda skattesänkningar under Trumps översyn: på onsdagen efter valnatten ökade värdet på Wall Street med 17 biljoner kronor – den femte bästa dagen i New York-börsens historia.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Vad SVT missar i sin nya serie är att Piratbyrån egentligen inte handlade om upphovsrätt – utan om att skapa en kultur som kunde störta kapitalismen.

En söt doft av jästa sopor vilade över centrala Budapest. Från denna heta sommardag minns jag annars bara en spårvagnsresa i sällskap med ett par svenska bekanta som också råkade vara där på tågluff.

Troligen inleddes vårt samtal med en avrapportering. Året var 2001 och för bara några veckor sedan hade vi alla åkt till Göteborg för att delta i protesterna mot EU-toppmötet. Polisen hade stormat skolorna vi bodde på och skjutit skarpt mot en demonstrant. Någon vecka senare skulle polisens svar bli än mer brutalt vid G8-mötet i Genua; kanske var de två andra tågluffarna rentav på väg dit, likt ytterligare 200 000 motdemonstranter. Men redan efter Göteborg grodde tvivel kring om det verkligen var på sådana jättemobiliseringar som vänstern borde lägga allt krut.

I efterhand kan det te sig svårbegripligt hur konflikterna om fildelning och upphovsrätt under några år kunde hamna i centrum för svensk politik.

Samtalet på spårvagnen kom in på att vi kanske borde satsa på det motsatta: en vändning mot vardagslivet. ”Den sociala fabriken” sade vi säkert, inspirerade av Antonio Negri och Michael Hardt vars bok Imperiet just kommit med löftet om en ny, myllrande vänster. I stället för att protestera mot elitens toppmöten, varför inte utgå från den olydnad som redan existerar, från hur människor hittar vardagliga sätt att undfly kapitalismens logik? Att länka samman dessa ”informella praktiker” till ett ”kollektivt subjekt” (ungefär så pratade vi) som utmanar den rådande ordningen. Inte bara på arbetsplatserna, utan också… här på spårvagnen! För vi hade ju inte köpt biljett. Borde vi inte politisera det faktum att otaliga människor plankar på tunnelbanan även hemma i Stockholm?

På höstkanten höjdes priset på ett månadskort till 500 kronor. Samtidigt lanserade vi Planka.nu: en kampanj för gratis, skattefinansierad kollektivtrafik. Att planka på tunnelbanan är att ta del i en kollektiv avgiftsstrejk, förklarade vi, och startade en fond för att solidariskt dela på kostnaden för eventuella böter.

Planka.nu funkade över förväntan och vi nådde ut med budskapet om gratis kollektivtrafik. Så i vår utomparlamentariska vänstermiljö fortsatte sökandet efter fler exempel på vardagsolydnad att omvandla till föremål för politisk kamp.

Vidare till nästa minnesbild, fem somrar senare. ”Fri fildelning” stod handskrivet på en av de banderoller som syntes på Mynttorget den 3 juni 2006. Demonstrationen var inte enorm, men den har ändå gått till historien. Nu kan den ses återuppförd av skådespelare i SVT:s nya dramaserie The Pirate Bay, för det var alltså en protest mot att svensk polis gjort tillslag mot världens största fildelningssajt.

(mer …)

Rasmus Fleischer

Ekonomihistoriker och författare.

De ser snus som Sveriges gåva till världen – och har täta band till svenska lobbyister. Bakom kampanjen Smoke Free Sweden står ett nätverk knutet till den internationella tobaksindustrin.

”Visste du att Sveriges resa mot rökfrihet började år 1637, när snus först importerades till landet?”

Så lyder ett av hundratals inlägg från kontot Smoke Free Sweden (SFS) på plattformen X. Organisationens hemsida går i gult och blått, och parafraserar Ikeas grafiska profil. På sajten beskrivs snuset som ”Sveriges gåva till världen”, och orsaken till att Sveriges andel rökare ligger långt under snittet i EU.

– Uppenbarligen finns det ett antal människor som behöver kicken som nikotin ger. Det är som kaffe, det gör dig piggare och gladare. Förhoppningsvis kommer man även i framtiden att tillåta nikotin, men i en ofarlig form, säger Anders Milton (bilden).

Han har författat flera rapporter åt organisationen och är även medlem i Snuskommissionen, som finansieras av Svenska snustillverkarföreningen. I en av SFS:s rapporter föreslår de att snus och andra icke-brännbara tobaksprodukter bör rekommenderas av Världshälsoorganisationen i kampen mot rökning.

Nu kan Flamman visa att Smoke Free Sweden har täta band till den internationella tobaksindustrin. Bakom satsningen står den sydafrikanska läkaren Delon Human, vars grupp Health Diplomats tidigare samarbetat med tobaksjätten British American Tobacco (BAT). BAT äger i sin tur cigarettmärken som Lucky Strike, Prince och Pall Mall.

Anders Milton säger sig känna till kopplingen mellan Human och tobaksindustrin, men menar att det inte är något som färgar av sig på honom eller på Smoke Free Sweden.

– Som jag uppfattat det är Delon en person som arbetar för att motverka rökning, snarare än för att få folk att röka. Helst ska man inte använda tobak alls, men om man gör det är snus bättre, säger han till Flamman.

Raouf Alebshehy leder forskningsgruppen för tobakskontroll vid universitetet i Bath, som driver sajten Tobacco Tactics. De har visat att material från Smoke Free Sweden använts både för att sälja in BAT hos investerare och för att lobba mot reglering av tobaksprodukter i Sydafrika.

Alebsheny (bilden) säger till Flamman att tobaksindustrin har en lång historia av att göra reklam för nikotinprodukter via olika kampanjorganisationer.

”Industrins användande av mellanhänder för att föra fram dess berättelse är ett väldokumenterat tillvägagångssätt, som används inte bara i pr-kampanjer men även för att påverka beslutsfattare”, skriver han i ett mejl.

Han tillägger att hälsopolitiken måste skyddas från den typen av inflytande, och att regeringar har ett ansvar i att säkerställa transparens.

Humans nätverk sträcker sig över ett flertal organisationer och kontinenter. En av dem heter Oral Nicotine Commission och listar Human och Milton som medlemmar av styrelsen, där även Karl Fagerström som var med och utvecklade nikotintuggummit Nicorette ingår.

Ungefär 15-17 procent av den manliga befolkningen mår bättre av att få en kick.

Gruppen säger sig vilja ”motverka negativa, ogrundade fördomar och stereotyper”, och har i ett remissvar ”utom listan” – ett svar inskickat på eget bevåg utan uppmaning från regeringen – uppmuntrat Sveriges regering att undvika onödiga begränsningar i ”kunders tillgång till säkrare nikotinalternativ”.

Både Milton och Fagerström är medförfattare till en rapport för Smoke Free Sweden tillsammans med Delon Human. I slutet av rapporten föreslår de ett antal åtgärder som ska ”hjälpa länder som har svårt att minska andelen rökare”. Bland förslagen finns bland annat att öka attraktiviteten hos snus genom avskaffade punktskatter på rökfria alternativ – och att erbjuda ett stort utbud av olika smaker på nikotinprodukter.

När Flamman frågar om formuleringen reserverar sig dock Anders Milton.

Läs mer

Bolaget No Woke AB ska enligt egen uppgift arbeta med försäljning, produktion och distribution av snus. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inrikes/Nyheter • 09 oktober, 2024

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

– Det är bättre att man inte har för många smaker, och man ska inte rikta sig till barn och ungdomar. Man ska vara lite försiktig när det gäller olika smaker.

Samtidigt ser Smoke Free Sweden en framtid för nikotinet. I en rapport som Milton är medförfattare till beskrivs de kommande 15 åren som en ”spännande era”, då nikotin ska omvärderas – och bli en ”socialt acceptabel stimulant i stil med kaffe”.

– Ungefär 15-17 procent av den manliga befolkningen mår bättre av att få en kick, säger Anders Milton, och fortsätter:

– Jag säger inte att det är bra, men så är det.

Flamman har sökt Smoke Free Sweden.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Biennaler fungerar ofta som gentrifieringsmotorer. Jonatan Habib Engqvist ser Manifesta i Barcelona och blir överväldigad av dess motambition.

Konstbiennalen Manifesta föddes på 90-talet med syftet att varje gång uppstå i en ny stad. Efter murens fall låg tanken om en nomadisk, europeisk biennal för samtidskonst i tiden. Men i likhet med andra initiativ från den tiden har Manifesta uppdaterat sin ambition och vill i stället verka för ”socioekologisk förbättring”. I september öppnade den i Barcelona.

Hur skapar man en sådan jätteutställning i en stad där lokalinvånare protesterar mot överturism? Svaret blev decentralisering.

Manifesta har genom sina val av platser ofta fokuserat på det som ligger avsides. När den nu äger rum i en storstadsregion är såväl utställningar som det konstnärliga teamet utspritt över 12 städer. Genom ett behjärtansvärt fokus på lokalsamhällen försöker man kringgå den ökande turismen och gentrifieringen av Barcelonas kärna.

Efter timmar i kollektivtrafiken med olika operatörer belönas jag med arkitekturhistoriska överraskningar: kloster i bergen, värmeverk, ett panoptikonfängelse, spannmålslager, en funkisvilla invid flygplatsens landningsbana. Det ligger i tiden, med tanke på hur konsten de senaste åren rört sig allt mer från vita kuber och mot att arbeta lokalt på landsbygden, undersöka pedagogiska modeller, samarbeta med bönder och naturvårdsorganisationer.

Men trots ambitionerna blir utställningens nav ändå Barcelonas stadskärna. I en modernistisk pärla i området L’Esquerra de l’Eixample huserar tre arkiv: om radikal pedagogik i Katalonien, Barcelona i förhållande till Francoåren och om svarta människors liv i storstadsområdet.

Här finns även en magnifik installation av Claudia Pagès, vars förföriska musikvideoliknande installation på en flera meter lång LED-skärm tar oss under jorden, in i en romersk och en morisk cistern där vi plaskar runt bland inskriptioner och graffiti från 1400-talet fram till i dag. Fragment, berättelser, symboler och tecken som fångar sammanbrott, upplösning och människans behov av att lämna spår, vävs samman med konstnärens röst och ett skönt beat. Jag blir också glad av att se hur utställningen ramas in med flera historiska verk, inte minst Ana Mendietas filmer och Pérez Siquiers Tunbjörk-lika fotografier av turister under Franco på Casa Gomez.

Den mest spektakulära platsen, ”arbetarnas Sagrada Família” är Tres xemeneies (Tre skorstenar): ett kolossalt värmekraftverk av betong från 1970-talet som stängdes 2011. Mycket omsorg har lagts på såväl staket och hissar som platsspecifika konstnärliga interventioner. Asad Raza har tagit bort fabrikens fönsterrutor för att låta vinden, som drar in från hav och berg genom den enorma salen på övervåningen, få de resliga vita draperierna att dansa rytmiskt.

Här möts vi med arkivmaterial, denna gång om arbetarnas villkor, om hur kvinnor lyckades stoppa det sura regnet genom att minska utsläppen, och om hur platsen där vi befinner oss påverkar havsekologin. Men det starkaste konstnärliga bidraget är det minst spektakulära. Mike Nelson, som efter att ha besökt platsen konstaterade att ”det inte fanns något att tillägga” till byggnaden, har tillsammans med konstnärscentrat Hangar.org byggt Un Intruso, (uninvited, into chaos), en sliten fiskarbod som ser ut att alltid ha stått där vid kajen, och vars enda fönster ramar in de tre enorma skorstenarna.

Läs mer

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Kultur • 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

Curatorn Filipa Oliveiras ambition, att göra det genom en konstutställning och samtidigt navigera de krafter som i slutändan finansierar den, gör Manifesta 15 till ett politiskt projekt per definition. Kanske kan Manifesta 15 rentav göra frågan om konstens infrastruktur sexig, i en tid av neddragningar och sammanslagningar inom kulturen?

Priset för att arbeta på många utspridda platser, upprusta enorma industrilokaler och förhandla med lokalpolitik, riskerar visserligen att bli en brist på budget och omsorg till några av de konstnärliga bidragen. Å andra sidan, om Tres xemeneies nu kan bli en plats för kultur i framtiden utan att bli ytterligare ett gentrifieringsverktyg så har uppdraget i viss mån redan lyckats.

Manifesta i Barcelona pågår till den 24 november.

Jonatan Habib Engqvist

Författare och kurator.

Vänstern och EU

Labours partiledare Jeremy Corbyn talar till socialisternas partigrupp S&D i Europaparlamentet den 19 oktober 2017. Foto: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT.

Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kallade ordföranden för EG Jaques Delors sociala stadga för ”socialism genom köksdörren”. Foto: AP/TT.

I Storbritannien ledde Brexit-omröstningen till en kraftig ökning av rastistiskt motiverade hatbrott. I Harlow mördades en polsk man av en grupp ungdomar den 27 augusti 2016. Foto: Jill Lawless/AP/TT.

Majoriteten av medlemsländerna bryter mot EU-reglerna om statsskuld. Källa: Wikipedia

Jonas Elvander

”Jag ska aldrig dö”

Ann Ighe

Ny rapport granskar ”omvänd antirasism”

Liz Fällman

Den utkastade vänsterledaren vill pånyttföda Grekland

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

Utredning av samers rättigheter stoppas

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Fredsrörelsen hissar vit flagg

Liz Fällman

Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Herre på täppan

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Vi plundrade för allas skull

Rasmus Fleischer

”Svensk” kampanj mot rökning kopplas till tobaksindustrin

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

Jacob Lundberg

Manifesta tar publiken till de bortglömda förorterna

Konstfest med något för alla i Örebro

Jonatan Habib Engqvist

Labours partiledare Jeremy Corbyn talar till socialisternas partigrupp S&D i Europaparlamentet den 19 oktober 2017. Foto: Geert Vanden Wijngaert/AP/TT.

Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher kallade ordföranden för EG Jaques Delors sociala stadga för ”socialism genom köksdörren”. Foto: AP/TT.

I Storbritannien ledde Brexit-omröstningen till en kraftig ökning av rastistiskt motiverade hatbrott. I Harlow mördades en polsk man av en grupp ungdomar den 27 augusti 2016. Foto: Jill Lawless/AP/TT.

Majoriteten av medlemsländerna bryter mot EU-reglerna om statsskuld. Källa: Wikipedia

Jonas Elvander

Flammans veckobrev

Ann Ighe

Liz Fällman

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Liz Fällman

Flammans veckobrev

Leonidas Aretakis

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Rasmus Fleischer

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

Jacob Lundberg

Konstfest med något för alla i Örebro

Jonatan Habib Engqvist

Flammans veckobrev