I Flamman den 22 juni för Niklas Nåsander fram kritik av min artikel om Ung vänsters och vänsterpartiets strategi för nolltolerans mot rasism och främlingsfientlighet. Argumenten tar sin utgångspunkt i att premissen att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti är felaktig. Detta har senare bemötts av Babak Rahimi som lyft viktiga argument som blottlägger och slår hål på Nåsanders påståenden.
Samtidigt förs även därifrån fram kritik mot Ung vänster och vänsterpartiets arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Rahimi menar att vi misslyckats, på grund av att vi inte erkänner rasism som en ideologisk utgångspunkt likvärdig klass och kön. Vad misslyckandet konkret består i, vad gäller felaktiga strategiska val eller vårt faktiska arbetssätt, är oklart. Självklart är varje möjlig framflyttning för rasism och rasistiska partier i grunden ett misslyckande för vänstern. Men detta beror inte på bristande analys, utan avgörs snarare av vilka styrkeförhållanden som råder i samhället.
Det finns skillnader mellan Rahimis och Ung vänsters analys. Men Nåsanders argument är långt mer obehagliga. Det som ska underbygga hans argumentation för att Sverigedemokraterna inte är rasister är vad de skriver i sina program och liknande. Det intressanta när man bedömer huruvida en organisation är rasistisk är emellertid inte vad som skrivs rätt ut. Att de väljer att tala om kultur istället för biologi gör dem inte till ett mindre rasistiskt parti. Egentligen är det enkelt: Roten till alla problem är enligt Sverigedemokraterna invandringen och invandrarna. Det är utifrån detta som de bör ses och bedömas.
Det andra argumentet från Nåsander är att jag inte ”berör de problem som invandringen skapar”. Det har han helt rätt i, eftersom jag som antirasist menar att hans problembeskrivning är felaktig. Han menar nämligen att den vita underklass som finns kvar i förorterna, efter att medelklassen flytt, dras med problem som att ”tvätten stjäls i tvättstugorna, skolor faller sönder pga språkförbistring och flickor utstämplas som horor för att de har en sekulariserad syn på sexualiteten”. Att vänstern inte för upp detta på dagordningen tycker han är ett svek som lämnar fältet fritt för högerpopulism.
Återigen: jag ställer inte upp på problembeskrivningen. Det handlar inte om att ställa ”svenskar” mot ”invandrare” i förorten, utan om att tydliggöra klass- och könskonflikten i samhället. Stulen tvätt, dåliga skolor och en kränkande behandling av unga tjejer är knappast unikt för invandrartäta förorter. Det finns gott om liknande exempel från områden där bara Nåsanders ”vita underklass” bor. Uttrycken kan variera, men strukturen är sig lik.
I detta faktum ligger också nyckeln till att avhjälpa problemen. Det är utifrån den förståelsen som vi kan undvika att mytbildningar blir grund för politiska beslut, och utifrån den utgångspunkten vi kan utgöra ett reellt alternativ.
Vår strategi att inte legitimera rasister i offentliga debatter blir också angripen, men utgångspunkten har alltid varit att bemöta rasisterna och deras argument. Vi tar bara inte debatten i vilka sammanhang som helst. Att till exmpel börja ta den i paneler på gymnasieskolor är dels ett sätt att ge rasisterna större betydelse än de förtjänar, och dels innebär det en ren normalisering av rasisters närvaro i det politiska landskapet. Det är en helt annan sak att stå emot varje gång man hör rasisters argument, än att ge svenska skolungdomar uppfattningen att det är självklart att det ska finnas minst en rasist med varje gång det är debatt i aulan.
