På en EU-konferens i Göteborg den 3-4 september diskuterar Vänsterpartiet EU-politik. Bland annat förslaget till ändringar i partiprogrammet som utvecklar politiken på kort sikt, stärker det internationalistiska perspektivet och utvecklar partiets huvudalternativ för europeiska och internationella samarbeten. Möjligheterna att förändra EU inifrån och i vilka lägen utträdeskravet bör drivas aktivt förtydligas.
Diskussionen behövs bland annat för att utveckla vänsterns svar på den ekonomiska krisen. Som trots att vi inte är medlemmar i EMU kan slå mot oss igen. De storföretag som dominerar Sveriges ekonomi – varav bara några svenska – är starka nog att påverka oss ändå. Också om vi inte var medlemmar i EU.
Bara de svenska bankernas tillgångar är idag värda nästan fyra gånger så mycket som Sveriges BNP. Hade de burit sina förluster i Baltikum 2008 hade vi idag kanske genomlidit samma nedskärningar som – om inte greker – så i alla fall britter. En liknande – men större – bankkris förvandlade 2008 Island från ett av världens rikaste länder till ett konkursbo.
Att vi klarat oss beror främst på att Anders Borg och EU tvingade ester och letter att skära ned i vårt ställe. Lettlands BNP sjönk med 18 procent, vartannat sjukhus lades ned och många letter emigrerade. Sveriges BNP och bankvinster var snart var på topp igen. Exemplet visar på flera saker.
För det första att det internationella kapitalet idag är så starkt – om än instabilt – att det kan fälla även starka ekonomier.
För det andra att kapitalets styrka disciplinerar hela länders ekonomiska politik så att krisen förvärras. Att moderater och sossar är överens om Sveriges budgetregler – trots att de får oss att betala av på en låg statsskuld istället för att sätta folk i arbete och investera i infrastruktur och utbildning – är inte bara en följd av ideologisk förblindning. Utan av att det storkapitalet i viss mån kan straffa länder som inte har stora marginaler, eller som utmanar kortsiktiga vinstintressen.
För det tredje att länder effektivt spelas ut mot varandra. Vi klarade oss – för att balterna skar ned. Tyskar och finnar – som genomgått stålbad tidigare – driver på för att ”lata greker” ska skära ned ännu mer. Och så vidare. Sådan ”europeisk solidaritet” är inte bara falsk. Den slår mot oss nästa gång. Eller redan nu.
För krisen visar också hur den imperialistiska hierarkin slår mot inte bara tredje världen, utan även mot Europa. Hårdast mot fattiga eller små länder som Grekland, Irland och Island. Men även mot starkare länder – som Sverige och Tyskland – som trots starka finanser försöker spara sig ur krisen. Samtidigt som USA – med nästan lika stora skulder som Grekland – försökt slösa sig ur sin. Om än utan framgång.
Detta visar på USA:s försvagning. Att dess världsdominans inte kan upprätthållas utan Europas stöd. Ett självständigare Europa skulle få betala dyrare för sin olja. Det vore bara bra för klimatet. Samtidigt som Europa skulle slippa USA:s krig. Istället kunde vi utveckla vår egen ekonomi, klimatpolitik och välfärd, och knyta närmre band till Syd och Öst.
Den långsiktiga målsättningen kan därför inte bara vara att lämna EU. Idag vore det ett steg i rätt riktning. Men på sikt behöver vi ändå internationella samarbeten för att skapa motmakter mot kapitalet. Om dagens europeiska protester konsoliderades skulle EU möjligen kunna revolutioneras inifrån istället. Oavsett vilket så bör målet vara att ersätta unionen med solidariska samarbeten.
När Latinamerika vreds åt vänster var utgångspunkten en stärkt vänster på nationell nivå. Detsamma gäller oss. Internationella samarbeten kan inte kompensera för nationell svaghet. Men samarbetena och dialogen med likasinnade och fackföreningar i Europa och världen måste börja redan nu.
